Mina monadologer:
När Sveriges överbefälhavare i somras redogjorde för varför han ansåg att feminismen hade en plats i försvaret, och varför rå grabbig jargong enligt honom inte hade det, blev reaktionerna föga förvånande ungefär precis de man hade kunnat förvänta sig på förhand. Den liberala medelklassens auktoriteter hyllade honom, enstaka röster på högerkanten hånade honom, och när de förra därefter utmålade de senare som lågpannade grottmänniskor gjorde man detta i den fulla förvissningen om att man "slog uppåt", trots att en slagning i taxeringskalendern eller Vem är det hade gett en fingervisning om att det förhöll sig ganska annorlunda. Vad få däremot påpekade var att det inte var ett bankkontor, multinationellt it-företag eller hunddagis överbefälhavaren var chef för, utan en organisation vars syfte inte bara är att ständigt vara beredd att döda, utan framför allt signalera att den är både kapabel till och mycket duktig på att göra detta. Detta får av skäl vi snart skall utveckla närmare till följd att en sådan organisations internkultur av nödvändighet måste avvika något från den genomsnittliga arbetsplatsens, åtminstone om den skall kunna fylla detta syfte snarare än att bara fungera som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller ett skyltfönster för etablissemangets ideologi.
Att det förhåller sig så beror på att det moderna försvarets funktion i mångt och mycket är en helt annan än den traditionella arméns. En gång i tiden var krig en relativt intern angelägenhet för en liten krigarkast. Slagen stod i regel på platser där allmänheten inte vistades, och vem som vann respektive förlorade dessa slag var för allmänheten inte sällan också relativt irrelevant, då utfallet främst påverkade maktförhållanden utan större bäring på gemene man. Vad som en gång för alla förändrade krigföringen var de franska jakobinska revolutionärernas införande av värnplikten. Detta gav det snabbt muterande monster som var den franska terrorstaten ett kortvarigt övertag över sina motståndare, varför landet också på kort tid kunde lägga stora delar av Europa under sig. Detta övertag eroderade dock lika hastigt som det uppkommit, då insikten att det enda sättet att besegra Frankrike var att (åtminstone i värnpliktsfrågan) ta efter samma Frankrike slog rot. Efter att värnplikten spridit sig som en löpeld över kontinenten var Frankrike inte längre överlägset och fick till slut därför också – även om landet kom anmärkningsvärt lindrigt undan – se sig besegrat.
Det var dock inte bara det ideologiska gift som massproducerats under revolutionen som skulle visa sig betydligt mer långlivat än denna, utan även värnpliktsarmén kom att bli ett en bestående institution. Då denna under Napoleonkrigen visat sig i det närmaste ostoppbar så länge något land ensidigt begagnade sig av den, var anden också ute ur flaskan och gick inte att stoppa tillbaka igen. Inget land med ambitionen att vara en makt att räkna med kunde i längden kosta på sig lyxen att vara utan värnplikt, med resultatet att arméerna både växte radikalt i storlek och blev mycket dyrare än de någonsin tidigare varit, utan att detta gav något land en relativ fördel mot sina motståndare jämfört med tidigare. I detta finner vi en uppenbar parallell till atombomben, som sedan den uppfunnits ingen stormakt heller ville vara utan, vilket snabbt ledde till att världens samlade kärnvapenarsenal växte sig stor nog att kunna förverkliga den momentana apokalypsen åtskilliga gånger om. I ljuset av detta framträder också värnpliktsarméns faktiska natur, nämligen den som det första massförstörelsevapnet.
Ett massförstörelsevapen avhåller dock bara dina fiender från att angripa dig så länge dessa håller för troligt att du också är beredd att använda det. Nordkoreas kärnvapen har till exempel en i allra högsta grad avskräckande verkan, då landets ledning uppfattas som så både aggressiv och oberäknelig att få av landets fiender vågar ta några risker¹. Den sydafrikanska apartheidregeringens investering i kärnvapen var däremot ett klassiskt exempel på slöseri med skattemedel, då man ingenting hellre ville än att vara en naturlig del av den västerländska gemenskapen, och därför inte kunde kosta på sig att så mycket som ens vagt insinuera att hämnden för fler attacker över gränsen utförda av de statsstödda gerillor som givits en fristad i grannländerna skulle kunna komma i form av ett svampmoln över Luanda eller Maputo. Sydafrika ville inte uppfattas som vare sig en skoningslös hämnare eller en hänsynslös förtryckare, utan som ett europeiskt, upplyst och demokratiskt land som råkade ligga i Afrika, varför det, givet vilka de fiender det kunde kosta på sig att behandla som sådana var, inte hade någon det kunde hota med sina kärnvapen². Därför tvingades till slut även kärnvapenmakten Sydafrika att underkasta sig den världshegemonernas tidsanda som på mindre än 40 år hade gått från att se landet som en mycket värdefull allierad till en skamfläck på den afrikanska kontinentens karta.
Som ett massförstörelsevapen till skydd mot andra länders massförstörelsevapen är det svenska försvaret redan från början till följd av sin ringa storlek och anmärkningsvärt ineffektiva användning av resurser ett sådant med relativt låg avskräckande förmåga. Även ett försvar på förhand dömt att förlora en strid mot en invaderande armé kan dock erbjuda en ganska långtgående grad av skydd mot militära attacker, i den mån man i utlandet gör bedömningen att detta försvars förmåga att kallblodigt och effektivt döda ett mycket stort antal fiendesoldater innan den oundvikliga kapitulationen är ett faktum är god. För att ett försvar skall kunna utstråla just denna förmåga (och, om det värsta skulle hända, också kunna omsätta den i verkligheten) är en maskulin och rå internkultur inte en nackdel, utan en nödvändighet. En institution vars själva raison d'être består i dess upplevda och faktiska förmåga att utan minsta tvekan på kort tid kunna släcka ett stort antal människoliv är helt enkelt en arbetsplats som lämpar sig sällsynt illa för värdegrundsdokument, mjuka värderingar, politiskt korrekta ismer och NGO-certifieringar. Sådana motverkar tvärtom organisationens själva syfte.
I praktiken måste naturligtvis även ett försvar i viss mån ställa hårda och mjuka värden mot varandra. Skulle till exempel pennalismen inom institutionen bli så omfattande att ett stort antal soldater förvandlades till psykiska vrak skulle inte bara protesterna från det mjuka samhälle den hårda institutionen är tänkt att beskydda bli omöjliga att bortse från, utan vid någon punkt skulle en sådan arbetsplatskultur dessutom leda till att förmågan att försvara landet undergrävdes. För att ett försvar på bästa sätt skall kunna fylla sitt uttalade syfte krävs därför en del svåra avvägningar, vilka till sin natur ofta utgör mycket komplicerade moraliska dilemman. Inte desto mindre utgör en försvarsorganisation det hårda skal vars syfte är att möjliggöra ett betydligt mjukare samhälle innanför detta. Av en sådan kravställning följer av logisk nödvändighet att ett försvars internkultur måste vara betydligt mer rå, maskulin, hierarkisk, revirinriktad och våldsbejakande är den samhället håller sig med i stort. Ju sämre ett försvar förmår inta denna särställning, desto sämre förmår det också att uppfylla sin tilltänkta funktion, och i den mån det lägger sig till med samma värderingar och moraluppfattningar som resten av samhället håller sig med, har det hårda skalet också inte bara upphört att vara hårt, utan därtill upphört att vara ett skal över huvud taget.
I den mån man vägrar acceptera dessa förutsättningar som måhända beklagliga men inte desto mindre nödvändiga för ett fungerande försvar, blir det enda hållbara alternativet att i stället argumentera för samma försvars avskaffande och en helt och hållet pacifistisk säkerhetspolitisk linje. Dessvärre upphör ens problem inte där, då någonting snarlikt gäller för polisen. För att kunna uppfylla sitt syfte måste av nödvändighet en poliskår ingjuta ett mått av respekt och fruktan i allmänheten. I den mån någon kan börja tjafsa med en polis utan att riskera att detta får några som helst otrevliga konsekvenser för vederbörande, och i den mån polisen blir föremål för krigsrubriker, fördömanden, utrensningar och värdegrundsövningar då den hanterar de antisociala element som destabiliserar samhället oömt, respektlöst och med glåpord, kommer också polisens förmåga att upprätthålla lag och ordning ofrånkomligen att undergrävas. Det mjuka samhället blir möjligt först efter att en homogeniserande konsensuskultur minimerat antalet antisociala element och de som återstår fruktar ordningsmakten, men den progressiva politiken har i stället kraftigt ökat antalet antisociala element, samtidigt som den berövat ordningsmakten på de verktyg med hjälp av vilka den traditionellt ingjutit fruktan i dessa. Parallellt med detta har man därtill högljutt börjat kräva både att samhället skall vara ett mjukare sådant än någonsin tidigare och att detta även skall omfatta såväl polisen som försvaret.
Den progressiva hållningen i militära och polisiära frågor måste ytterst förstås som en konsekvens av ett etablissemang som inte längre förstår dessa institutioners syfte, och som börjat missta sina egna ideal för de mekanismer som möjliggör civilisationen. Ironiskt nog leder denna utopiska hållning till att samhället för varje dag i stället fjärmar sig från samma ideal, vilket idag praktiskt taget varje nyhetssändning utgör en tydlig påminnelse om.
¹ Vilket sannolikt bör förstås som ett iskallt och mycket kalkylerat agerande, snarare än som ett irrationellt sådant.
² Israels kärnvapenprogram led länge av samma problem, även om utvecklingen³ i Iran på senare år delvis har förändrat den kalkylen.
³ En utveckling som ironiskt nog torde ha ett betydande samband med det israeliska kärnvapenprogrammets själva existens.
