Mina revolterande nybyggare som med omfattande utländsk hjälp reser sig mot general Santa Anna:
Enligt den framlidne paleokonservative tänkaren James Burnham utgjorde progressivismen – eller, med hans egna amerikanska ord, "liberalismen" – det västerländska självmordets ideologi. Många har genom åren tolkat ett idag närmast ikoniskt citat från hans kanske mest kända verk Suicide of the West som att författaren identifierade progressivismen som nämnda självmords orsak, men vad han egentligen menade var att Västerlandet befann sig i en spengleriansk undergångsfas, och att progressivismens syfte var att utmåla denna nedgång som någonting positivt, i syfte att erbjuda de människor som tvingades genomlida den tröst. Den tillbakagång Burnham beskrev var delvis en sådan han kopplade till det kalla kriget, och i detta skulle historien med tiden ge honom fel. Vad mer är, sedan (den mycket läsvärda) boken skrevs har det blivit alltmer uppenbart att den progressiva ideologin både förvärrar och aktivt skapar de problem som idag hemsöker vår del av världen, varför det faktum att författaren avskriver progressivismen som orsaken till dem är någonting vi bör förhålla oss ganska skeptiska till.
Inte desto mindre finns det tillfällen då den rationaliseringshypotes Burnham målar upp både skingrar dimmorna och faktiskt får allting att falla på plats. Ett mycket slående exempel på detta finner vi i de föreställningar som döljer sig bakom begreppet "islamofobi", samt i omständigheten att denna förmenta fobi (i bjärt kontrast till de principer som progressiva påstår sig stå för) anses utgöra en alldeles särskilt klandervärd karaktärsbrist, och att islam därmed ges en särställning som ingen annan religion eller världsåskådning åtnjuter. Enligt det gängse progressiva narrativet är islamofobi förkastligt av den enkla anledningen att muslimer utgör en "utsatt" grupp, varför den som uttrycker sig missaktande om deras religion slår nedåt, reproducerar förtryckande strukturer, gör sig skyldig till den vagt definierade metafysiska ondska som getts namnet "rasism" (trots att det är en religion och inte någons ursprung som avhandlas), och så vidare. Gemensamt för dessa föreställning är att de sällan förklaras, utan bara förutsätts vara, och att alla därför också förväntas acceptera dem som självklara premisser för all vidare debatt. Man upprätthåller inte heller dessa föreställningar genom att försöka förklara varför de är sanna och riktiga, utan genom hätska utfall mot och social utfrysning av de dissidenter som ifrågasätter dem.
Kort sagt, begreppet är luddigt, inkoherent, minerat och rikligt laddat med såväl tabun som hysteriska känslor. De progressiva som använder sig av det berömmer sig för att vara rationella och logiskt lagda förkämpar för fakta och vetenskap, men när de hänvisar till "islamofobi" får vi inte desto mindre direkt en tydlig indikation på att så inte är fallet, utan på att någonting tvärtom är i grunden fel. Annorlunda uttryckt, vi kan här ana konturerna av en dold men mycket kraftfull faktor med direkt bäring på situationen i omlopp, och i Burnhams rationaliseringshypotes finner vi också en förklaringsmodell som kastar ljus över vari denna faktor består. Enligt denna hypotes bör islamofobinarrativet förstås i termer av en rationalisering av att västerländska värden trängts tillbaka, och som av en händelse är detta också precis vad som har skett. Islam är en religion med ovanligt liten tolerans för kritik och smädelser, varför många muslimer anser att den inte bör omfattas av de västerländska yttrande- och religionsfriheterna, och varför en måhända förhållandevis liten men inte desto mindre kritisk massa av muslimer också är beredda att ta till våld i syfte att tillskansa den ett sådant undantag. En dylik hållning står i direkt motsatsförhållande till precis de föreställningar och värderingar som (på gott och ont) utmärkt den västerländska civilisationen, men att ta strid för dessa föreställningar och värderingar är förenat med en kostnad som man i maktens korridorer inte är beredd att betala, varför man i stället kapitulerar inför de krafter som högljutt menar att islam står över både lagen och traditionen.
Likt de flesta andra makthavare genom historien vill man dock inte förlora ansiktet. Skulle man utan omsvep erkänna att man inskränkt vad som tidigare ansetts vara okränkbara fri- och rättigheter i syfte att blidka våldsamma och intoleranta invandrare som man – utan att konsultera folket – låtit bosätta sig i landet, skulle man också erkänna inför allmänheten att man var både ryggradslös, totalitär och misslyckad, med allt vad detta innebar för ens trovärdighet, personliga prestige, eftermäle och möjligheter att vinna nästa val eller på annat sätt klamra sig fast vid köttgrytorna. I detta läge blir dock islamofobinarrativet ett sätt att vända ett mycket förnedrande nederlag till en framgång. Genom att framställa sin kapitulation inför de krafter som förkastar de västliga värderingarna som ett sätt att ta ställning för tolerans kan man inte bara utmåla vad som skett som ett framsteg som gjort samhället ännu lite mer upplyst och rättvist, utan man kan också kosta på sig att från höga hästar berömma sig för sin egen goda moral, samtidigt som man fördömer de medborgare som fått sina hävdvunna fri- och rättigheter kringskurna som fördomsfulla och illasinnade.
Även det faktum att det är just islam som på detta sätt kommit att få en till synes oförklarlig särställning gentemot andra världsåskådningar får i ljuset av detta en naturlig förklaring, då det är just bland anhängarna av denna religion vi finner de strömningar som haft svårast att förlika sig med de västerländska värderingarna, traditionerna, institutionerna och spelreglerna, och därför bjudit dessa hårdast motstånd. Rationaliseringshypotesen visar sig med andra ord inte bara förklara begreppet "islamofobi" mycket väl, utan därtill med sådan kirurgisk precision att det kvarvarande utrymmet för konkurrerande förklaringsmodeller blir ytterst begränsat. Inte heller behöver man leta särskilt länge för att finna fler exempel, varför det snart också står klart att Burnhams analys av den progressiva ideologin trots sina brister är i allra högsta grad användbar. För att förstå den världsåskådning etablissemanget håller sig med behöver man väga in allt från idéhistoriska till historiematerialistiska faktorer, men om att ett av de sätt på vilka denna världsåskådning manifesterar sig på är det i form av de rationaliseringar av förlorad mark som Burnham identifierade som sådana redan 1964, finns knappast något utrymme för tvivel.
