Mina tulpas beväpnade med hrönir:
Sedan antikens dagar har måhända fysiognomiken tappat något i social prestige, men trots detta drabbas förr eller senare praktiskt taget alltid den som ägnar ett minimum av tid åt att identifiera mönster i sin omvärld av misstanken att det faktiskt finns någonting där. Ett synnerligen intressant perspektiv på företeelsen finner vi på oväntat håll, nämligen i en bok av John Keel¹. I The Eighth Tower gör den garvade och av synnerligen absurda händelser tämligen hårt prövade författaren, närmast i förbigående, och utan att därefter utveckla resonemanget vidare, följande fascinerande observation:
While interviewing hundreds of UFO contactees scattered throughout the country, I was impressed by a curious similarity in their physical appearances. If we could ever assemble all these people together in a single auditorium, it would look like some kind of family reunion. The majority of these percipients, both male and female, are slender, of medium height, and have lean faces with high cheekbones. A surprisingly large number of religious fanatics share these same characteristics.
I den mån läsaren kan överkomma sina eventuella mentala blockeringar kring det femte ordet i citatet, kan det här också tänkas att samma läsare, åtminstone i den mån vederbörande är en observant person, hajar till och tänker "hallå där, jag vet precis vad den här John Keel syftar på". Vad som beskrivs är nämligen den uppsyn som gång på gång manifesterar sig i anleten tillhörande bland annat konfirmandledare i frikyrkor, gravallvarliga grötmyndiga elevrådsaktiva gymnasister, eskatologiska aktivister samt medlemmar av politiska ungdomsförbund, företrädesvis progressiva² sådana. Kort sagt, den fenotyp Keel identifierar är vad vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting tidigare, och måhända inte utan spår av sarkasm, omnämnt som "den ädla alven".
Har man väl sett det går det inte att ose igen. Verkligheten tillhandahåller tvärtom så många exempel – av båda könen – att mönstret, för den som en gång väl identifierat det, blir omöjligt att ignorera. Fenotypen lånar sig dock inte till hånfulla kommentarer om dåliga gener, emedan den ädla alvens utseende i regel upplevs som fördelaktigt snarare än motsatsen. Vad som inte desto mindre får fenotypen att omgärdas av en gäckande aura av obehag är det faktum att den så tydligt utstrålar fanatism. Den ädla alven ler med ett bländvitt Stomatol-leende och flitig användning av den nedre ansiktshalvans alla muskler, men leendet når inte ögonen. Ögonen beskådar i stället världen med en blick som vittnar om en omättlig hunger efter att få slå sönder precis allting befintligt så att det kan ersättas med någonting nytt, och denna så högst påtagliga dissonans mellan vad den undre respektive övre halvan av ansiktet säger sänder därför också ut en tydlig signal om att någonting är fel.
Utöver den ädla alven präglas det nutida etablissemanget även av en annan fysiognomisk fenotyp, som vi med fördel kan kalla för puritanen. I den mån läsaren inte instinktivt och omedelbart förstår vilken fenotyp som avses ger Grant Woods ikoniska konstverk American Gothic (eller helt enkelt bara en bild på de två personer som utgör Miljöpartiets språkrör) en fingervisning. Puritanen är å ena sidan nära allierad med den ädla alven, men å den andra till utseendet påfallande olik. Puritanen ler aldrig om så ens bara med munnen, puritanens ansikte är i stället konstant sammanbitet och utstrålar bitterhet, ressentiment och i många fall också hat. Själv tror sig dock puritanen vara driven av kärlek och medkänsla, varför även denna fenotyp, och i en intressant parallell med vad vi ovan fann hos den ädla alven, präglas av dissonans. Puritanens förmenta kärleksbudskap dryper i själva verket av negativ energi och dåliga vibrationer, varför omgivningen, trots att moderniteten berövat den på de språkliga verktyg som krävs för att sätta fingret på exakt vad, även i mötet med denna fenotyp snabbt blir varse att någonting är i grunden fel.
Dessa två fenotyper är inte de enda som kan observeras, och inte sällan möter vi dessutom olika blandformer. Den ädla alven och puritanen är inte desto mindre centrala, då de tillsammans utgör modernitetens prästerskap. Det finns idag naturligtvis även många ledare som inte kan klassificeras under någon av dessa kategorier, men dessa, ehuru på intet sätt oviktiga, förstås bättre i termer av kameleonter eller spelare som följer minsta motståndets lag. Dessa har ingen egen agenda annan än makten och berömmelsen som sådan. För den ädla alven och puritanen är dock makten ett medel snarare än ett självändamål. Den förra är en fanatisk och mycket driven ideolog, medan den senare drivs till handling av sina synnerligen negativa känslor. Trots att de på många sätt är väldigt olika varandra avlöper deras samarbete därför inte bara friktionsfritt, utan i praktiken har de dessutom visat sig komplettera varandra mycket väl.
Hur bör då dessa två fysiognomiska fenotyper egentligen förstås? Korrelerar deras så särpräglade utseenden med gener som gör dem mottagliga för just de föreställningar som manifesteras i dem, eller handlar det tvärtom om att de världsåskådningar som slagit rot i dem är så potenta att de med tiden formar även deras uppsyn och hållning? Fenomenet är ännu alldeles för outforskat för att entydigt slå fast svaret på denna fråga, och kanske utgör frågan också ett kartesiskt villospår som, i egenskap av sådant, äger ett nära släktskap med den företeelse som diskuteras. Frågan om vad det faktiskt är vi har att göra med här lånar sig så klart också till esoteriska utläggningar, men det finns egentligen ingen anledning att direkt avskräcka läsaren med sådana. Låt oss i stället låna ett begrepp från ateismens, materialismens och reduktionismens överstepräst Richard Dawkins³, och analysera företeelsen i termer av memer⁴.
Vad den ädla alven och puritanen i ord och handling kanaliserar är nämligen just memer. Inom de båda kategorierna gör man detta på lite olika sätt, och eventuellt bör de ädla alverna förstås mer i termer av sändare medan puritanerna måhända specialiserat sig mer som signalrepeterare eller förstärkare. Det centrala här är dock att dessa memkomplex bevisligen är destruktiva, och inte bara för att de leder till kaos, samhälleligt förfall och splittring, utan också för vad de får för konsekvenser för de infekterade själva. Det senare perspektivet är lätt att glömma, då de infekterade ofta hör till våra mest svurna motståndare, men varför inte desto mindre även denna aspekt är viktig att belysa förstår man när man studerar den uppväxande generationen. Många har med egna ögon i realtid bevittnat hur tonåringar (människor som givet hur de, helt i enlighet med tingens ordning, genomgår en period av aktivt sökande, är särskilt mottagliga för dylika memetiska infektioner) drabbas. Den drabbade börjar predika "kärlek" och "tolerans", men för omgivningen står det snart klart att budskapet blir mer aggressivt och förgrämt ju mer "kärlek" som predikas, och mer intolerant ju mer den drabbade förespråkar "tolerans". Vad mer är, snart står det också klart att den infekterade mår uppenbart dåligt.
Kort sagt, den utlovade kärleken och harmonin vägrar inte bara att infinna sig, utan tvärtom är det i form av vilsenhet, ilska, förvirring, ressentiment, psykisk ohälsa samt frånvaron av mening och sammanhang som memkomplexen yttrar sig. Forna tiders etablissemang hade inte haft några större problem att identifiera detta för vad det är, nämligen en diabolisk kraft som släppts lös i samhället. Vårt eget etablissemang, svårt infiltrerat av ädla alver och puritaner som det är, utmålar däremot denna kraft som någonting undergörande, och gör följaktligen också allt för att göda den. Precis som alla virus vill det illasinnade memkomplex som infekterat dem reproducera sig, och som av en händelse är detta också precis vad som blir frukten av deras subversiva agerande.
¹ Ehuru emellanåt måhända en författare med drag av opålitlig berättare över sig, så var John Keel en cool katt. En riktigt cool katt. Seriöst. Han kvalar in bland de riktigt stora coola katterna, såsom Orson Welles.
² På högerkanten finner vi en mycket intressant avvikelse från regeln i form av Ungsvenskarna, som dock inte avhandlas inom ramen för denna text.
³ En bildsökning ger snabbt vid handen att Dawkins som ung uppvisade alla den ädla alvens kännetecken.
⁴ I begreppets ursprungliga bemärkelse, det vill säga inte i betydelsen "roliga bilder på nätet".
