Mina hårt prövade pendlare i Point Pleasant, WV och Gallipolis, OH:
I en värld där arkitekter inte bara sätter en stolthet i att formge byggnader som människor inte vill bo och verka i, utan därtill anstränger sig till det yttersta för att skapa offentliga miljöer så vederstyggliga att människors psykiska välmående tar skada av dem, måste man till slut allvarligt överväga möjligheten att moderniteten är en skapelse av fientligt sinnade krafter som aktivt vill människor illa. Genom historien har även de tyranner, despoter och kleptokrater som faktiskt levt upp till dessa epitet betydligt hellre uppfört vackra byggnader än frånstötande sådana, varför varken dålig smak eller historiematerialistiska analyser ytterst kan förklara det faktum att moderniteten aktivt inte bara bejakar det osköna, utan därtill det direkt motbjudande. Vad mer är, fenomenet begränsar sig inte på något sätt till estetikens område, utan gör sig även gällande i form av bland annat en aldrig sinande ström av perversa juridiska utfall och en politik som ständigt leder till nya hårresande orättvisor. Oförstånd och missriktad välvilja räcker inte för att förklara sådana utfall, utan för att uppnå dem måste man tvärtom först utvecka en mycket långtgående förståelse för vad som är rätt och riktigt, och därefter göra det direkt motsatta!
Hur kan man då förstå hur vi har hamnat där? Att analysera problemet på modernitetens egna villkor är svårt, dels för att moderniteten saknar den begreppsapparat som krävs för en sådan analys, dels för att moderniteten ytterst är ett tankesystem utformat för att leda i bevis att motbjudande arkitektur, frånstötande konst och groteska orättvisor är någonting bra och önskvärt. Vi behöver därför lämna de välbekanta referensramarna och se frågan ur ett helt nytt perspektiv. Precis ett sådant perspektiv står att finna på en mycket oväntad plats, och detta i form av en händelse som till synes är helt orelaterad till ovan nämnda missförhållanden. Det är september 1994, och i Zimbabwe surrar den mycket avancerade infrastruktur som kontrollgruppen lämnat efter sig sedan några dagar tillbaka av rykten om omen och järtecken i skyn. I Ruwa, ett par mil sydost om den stad som en gång kallades Salisbury, leker ett sextiotal barn till företrädesvis vita farmare på en skolgård. Erfarna halikaarnier med vältränade q-synapser kan för sitt inre se vad som sedan sker:
Vad var det då som hände i Ruwa den 16 september 1994? Hade några utomjordingar rest under flera år genom den interstellära rymden, bara för att väl på plats i Zimbabwe uppmana några barn att sluta använda maskiner, innan de, tillfreds över ett väl utfört arbete, återigen klev in i sina anmärkningsvärt maskinliknande rymdskepp för att påbörja den långa resan hem igen? På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting förhåller vi oss något skeptiska till den hypotesen, men vilket reduktionistiskt-materialistiskt perspektiv man väljer att anlägga på händelseförloppet är å andra sidan ganska ointressant i sammanhanget. Vad som gör fallet Ariel School så intressant är någonting helt annat, nämligen att de barn som hade fått motta ett hippiebudskap om fred på jorden och vikten av att leva i harmoni med naturen i detta erfor någonting som lämnade dem skräckslagna och i många fall också djupt traumatiserade. Det direkta resultatet av det förmenta kärleksbudskapet blev rädsla, olust, obehag och förvirring.
Varför är då detta signifikant i ljuset av de missförhållanden som utmärker moderniteten? Alldeles oavsett hur man väljer att tolka de händelser som påstås ha utspelat sig på Ariel School 1994 illustrerar tilldragelsen någonting centralt, nämligen att ett budskap som till synes handlar om kärlek inte bara kan ha destruktiva effekter, utan också att sådana budskaps uppsåt många gånger med fog kan misstänkas vara den raka motsatsen till kärleksfullt. Detta kan förefalla självklart, men är i själva verket ett tankesprång människor gång på gång visar sig mycket obenägna att göra. Eleverna på Ariel School ifrågasätter inte att det "kärleksbudskap" de fick motta skulle vara äkta, de som skildrat händelsen ifrågasätter heller inte detta och själva insisterar vi på att förklara ett samhälle som för varje dag utmärker sig som alltmer diaboliskt med missriktad välvilja, trots att allting tyder på att det ligger betydligt mer ondskefulla motiv bakom. Kort sagt, så länge någonting bara paketeras som ett kärleksbudskap ifrågasätts så gott som aldrig avsändarens bevekelsegrunder, utan tvärtom betraktas allmänt de underliggande motiven bakom budskap och agendor som säljs in som godhjärtade som oantastliga, även i de fall resultaten av dem blir föremål för frän kritik.
I själva verket genomsyras moderniteten av förmenta kärleksbudskap som leder till kaos, rädsla och ångest. Det är i vår egen tid just de budskap som säljs in som kärleksfulla som så effektivt sår split, som så effektivt odlar hatet, som så effektivt gör gamla vänner till fiender och som så effektivt berövar barn deras trygghet. Bakom de förmenta kärleksbudskap som moderniteten pumpar ut döljer sig ett gift som splittrar, raserar och undergräver samhället, som skapar osäkerhet, vilsenhet och vanmakt, som får det fula att breda ut sig på det vackras bekostnad och som får människor att krympa i stället för att växa. Sånär som under de senaste generationerna har människan i alla tider direkt, instinktivt och utan svårigheter förmått urskilja agendan bakom sådana budskap för vad den är, nämligen som en oförtäckt ondska. Samma modernitet som gett oss just denna ondska har dock, som av en händelse, begåvat oss med en helt ny metafysik som inte bara förhindrar oss att se nämnda ondska för vad den är, utan därtill får oss att missta den för kärlek.
Tidigare generationer skulle utan att tveka identifiera vår samtid som demonisk, våra präster som besatta och vår metafysik som diabolisk. Att vad den moderna människan själv förmår se bara är missriktad välvilja är inte ett tecken på att hon uppnått större klarhet än sina förfäder, utan tvärtom på att hon någonstans på vägen förlorat förmågan att se det uppenbara.
