Mina tagalogtalande skadedjursbekämpare:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting har vi mången gång bekymrat fått tillfälle att notera hur den sirensång som utmärker vissa subversiva vänsterelement tycks utöva en mycket förrädisk attraktionskraft på många i övrigt tillförlitliga aktörer inom högerkretsar. I den ständigt leende whighistorikern Johan Norbergs framstegsevangelism och i Ayn Rands kliniska skildringar av mycket fyrkantiga men svårt empatistörda människors sexliv finner vi två klassiska exempel på företeelsen i fråga, ehuru idag också ganska färdiganalyserade sådana. Riktigt intressant blir det först när vi lyfter blicken något, och betraktar det anmärkningsvärt förbisedda exempel på nämnda fenomen vi finner i den hyllade och mycket uppskattade amerikanske science fiction-författaren Robert Heinlein.
Som historieberättare förkroppsligade Heinlein på en och samma gång pulp-litteraturens orädda pionjäranda, den faustiska civilisationens respektlöshet och en belle époque-inställning till livet som i ett Amerika berusat av sin nyvunna status som världshegemon och på behörigt avstånd från 1900-talets slagfält lyckades dröja sig kvar några årtionden längre än vad som var fallet i Europa. Heinleins universum var ett sådant i vilket ingenting var omöjligt, där inget Stilla havet som omöjliggjorde vidare expansion västerut fanns, och där den kärve men rättrådige cowboyen var kung. Det är mot just denna bakgrund Heinleins popularitet som historieberättare måste förstås, men ironiskt nog var det också precis denna bakgrund ideologen Heinlein bidrog till att rasera.
Om Heinleins ideologiska hållning har det skrivits mycket, inte minst för att nämnda hållning förefaller så spretig. Olika Heinlein-romaner har till synes gett uttryck för sinsemellan helt oförenliga ståndpunkter, varför han till följd av selektiv läsning inte bara funnit beundrare bland libertarianer, amerikanska konstitutionalister, hippies och hedonister, utan också bland jüngerska krigsromantiker och övertygade anhängare av det planetariska massmordets undergörande pedagogiska effekter såsom Jerry Pournelle. Detta har genom åren gett upphov till viss förvirring, och inte sällan också tagits till intäkt för uppfattningen att Heinlein skulle ha varit en ideologisk kameleont, notoriskt oförmögen att hålla fast vid en och samma hållning särskilt länge. De förmenta motsägelser sådana tolkningar av det heinleinska budskapet är ett uttryck för är dock skenbara, och i själva verket behöver man inte gå längre än till Heinleins egen bibliografi för att finna den nyckel som får vad som kan förefalla vara en oupplöslig paradox att försvinna.
Romanen Double Star är vid första anblick en rafflande och hårdkokt roman om antihjältar, arkeofuturistiska monarker, burroughsianska Marscivilisationer och personlig utveckling, men mellan raderna framträder sida för sida ett helt annat budskap. Double Star utgör i själva verket en mycket insmickrande skildring av vänstern, och om hur denna steg för steg flyttar fram sina positioner. Romanens protagonister är en machiavellisk klick av progressiva politiker som inte bara ljuger, myglar och går över lik, utan därtill till fullo insett att makt är någonting man uppnår genom att låta en karismatisk galjonsfigur med välsmort munläder lura folket att rösta för en agenda som inte är deras. Vad mer är, denna machiavelliska klick vet också att arbeta whighistoriskt. Väl vid makten flyttar de aktivt fram sina positioner, men när i stället deras Toryliknande rivaler vinner ett val bidar de sin tid, väl medvetna om att spelets regler inte tillåter högern att "vrida klockan tillbaka", och om att den djupa statens institutioner inte kommer tillåta de politiker som formellt sitter vid makten att skrota några av de avgörande "reformer" vänstern redan genomdrivit. På lång sikt kan samhället därför bara röra sig i en riktning, nämligen vänsterut.
I ljuset av detta blir även Heinleins övriga ideologiska ställningstaganden fullt begripliga. Den brutalitet han emellanåt förespråkar är precis samma sorts progressiv och etablissemangsvälsignad brutalitet som vi i vår egen värld möter i form av allt från terrorbombningar mot civila barockskatter och blodiga men misslyckade försök att bomba fram demokrati i orientaliska klansamhällen till deplattformering av dissidenter, censur utlagd på entreprenad och rättsprocesser mot åsiktsbrottslingar. Den promiskuitet och hedonism Heinlein ger uttryck för i andra sammanhang är bara varianter av den av etablissemanget påbjudna promiskuitet och hedonism vi bevittnar i vårt eget samhälle. När Heinlein beskriver rymden i termer av vilda västern hyllar han i själva verket bara den process genom vilken ett San Francisco som erövrats av cowboys, guldletare och bordellägare är dömt att bli en fristad för triggervarningsmissbrukande snöflingor. Hans hyllningar av den vackra kvinnans former och kropp, och hans tendenser att beskriva krigaren i heroiska och jüngerska termer, avslöjar honom förvisso som någon vars uttryck hunnit bli en aning daterade, men i allt väsentligt står han inte desto mindre på vänsteretablissemangets sida även 33 år efter sin död.
Ideologen Heinlein bör, kort sagt, varken förstås som den komplexa figur han ofta tas för eller som någon som i sina ljusa stunder med fördel kan tjäna som en högerikon. Ideologen Heinlein var en revolutionär som i allra högsta grad bidrog till att förgifta den rika mylla ur vilken berättaren Heinleins historier fann sin näring. Den till synes så sympatiske författaren var en progressiv kulturkrigare stadigt förankrad någonstans mellan nyliberalismen och neokonservatismen, och bör betraktas med precis den misstänksamhet en sådan subversiv hållning tarvar.
