Mina mordiska spioner i första världskrigets Staffordshire:
Enligt den svenske idéhistorikern Per Johansson utgör frekventa synkroniciteter ett kvitto på att anden bor i den som upplever dem, eller, annorlunda uttryckt, att vederbörande är på rätt väg. Just vägmetaforen är intressant, då synkroniciteter är nära kopplade till just de vägval vi gör. Av alla de tänkbara vägar som människan kan vandra mellan födsel och död finns det av kombinatorisk nödvändighet såväl sådana på vilka hon inte kommer erfara några synkroniciteter alls, som sådana på vilka samma synkroniciteter står som spön i backen. Alldeles oavsett vilken grad av medveten kontroll över förekomsten av synkroniciteter vi har, står det därmed klart att den frekvens med vilken vi blir föremål för dem ytterst är en funktion av de val vi gör.
I ljuset av detta kan Johanssons tes (åtminstone i den kursiverade varianten ovan) vid första anblick framstå som en truism, då den som till exempel väljer att fördjupa sig i ett fåtal ämnen oftare stöter på ett och samma begrepp eller namn än den som i stället väljer att fördjupa sig i ett flertal. Den germanofil som två gånger på en och samma dag möter namnet Otto von Bismarck i två olika källor kommer dock näppeligen tolka detta i termer av en synkronicitet, då han förväntar sig återkommande referenser till von Bismarck i samband med sådana studier. Vad han däremot skulle uppleva som en synkronicitet vore om han, efter att oplanerat och av en ren slump ha fördjupat sig i en given tysk historisk person (säg Alfred Bonaventura von Rauch) som han aldrig tidigare hört talas om, satte sig framför teven för en stunds avkoppling, bara för att direkt mötas av en dokumentär om von Rauch, som han inte hade en aning om skulle sändas.
Synkroniciteter upplevs, annorlunda uttryckt, bara som sådana om de sammanträffanden de svarar mot är både högst osannolika och spektakulära. I ljuset av detta finner vi också att Johanssons tes i själva verket inte alls är någon truism, utan tvärtom någonting som inte utan vidare låter sig återföras på enklare och välkända principer. Johanssons tes säger oss med andra ord (förutsatt att den är riktig) någonting nytt om världen. Vad frågan om huruvida den faktiskt också är riktig beträffar, är detta någonting som endast kan avgöras empiriskt, och då synkroniciteten är en synnerligen subjektiv upplevelse, är våra erfarenheter av sådan empiri någonting vi ytterst endast kan åberopa som bevis inför oss själva. Detta väl sagt är vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting övertygade om att många av våra läsare har högst personliga erfarenheter av hur synkroniciteterna hopat sig i deras liv just i samband med att de upplevt sin tillvaro som särskilt meningsfull eller intressant. Har man sådana erfarenheter börjar man också förstå både varför Johanssons tes är riktig och, mot bakgrund av vad vi diskuterat ovan, varför den är högst intressant.
Vad vägmetaforen egentligen antyder tycks med andra ord vara att vi, när vi gör goda vägval, börjar frigöra oss från de sannolikhetsfunktioner som annars i hög grad skulle styra våra liv. När vi gör goda vägval trevar vi oss också, trots att vi till stor del famlar i blindo, fram mot en morgondag i vilken betydligt fler pusselbitar än vad konventionell sannolikhetslära menar är möjligt gång på gång faller på plats (vilket vi märker av i form av att vi upplever synkroniciteter). Anmärkningsvärt nog finns också en för den konventionella vetenskapen både känd och erkänd mekanism för att, låt vara under mer abstraherade former, uppnå påfallande snarlika utfall, nämligen kvantdatorn. Vad som därtill finns är en Nobelpristagare i fysik vid namn Roger Penrose som, till många betydligt mindre intelligenta kollegors stora förtret, hävdar att företeelsen inspiration, och i förlängningen också det mänskliga medvetandet som sådant, kan spåras till just denna sorts mekanismer.
Vissa kommer här invända att kvantmekaniska effekter av detta slag inte kan uppstå i en varm och våt omgivning som den mänskliga kroppen, vilket inte är helt osant, men inte heller helt sant. Av central betydelse här är dock det faktum att vi vet att vår förståelse av kvantfysiken är ofullständig, och att den teori vi har idag sannolikt som bäst bara fångar begränsade aspekter av det underliggande fenomenet. Vad mer är, även om kvantmekaniken idag är en integrerad del av fysiken innebar, som bland annat Iain McGilchrist noterat, det tidiga 1900-talets fysiska genombrott att den kartesiska världsbilden tvingades till reträtt. Vetenskapen har dock i egentlig mening aldrig accepterat detta, utan reducerat kvantmekaniken till ett antal ekvationer som visserligen kan användas för att utföra högst användbara beräkningar, men varpå man i regel mycket omsorgsfullt undvikit att reflektera över de vidare ontologiska implikationerna.
Det kan här vara värt att jämföra med den särskilda relativitetsteorin, och det faktum att denna inte formulerades förrän år 1905, trots att den var en direkt matematisk konsekvens av någonting som då hade varit välkänt i över 15 år. Allt vetenskapen hade behövt göra var att lägga en timme eller två på att med hjälp av enkel högstadiematematik utforska implikationerna av Lorentzkontraktionen, varpå den teori som gjorde Einstein känd för världen hade manifesterat sig direkt. Att den särskilda relativitetsteorin trots detta skulle dröja berodde med andra ord inte på att genombrottet tarvade några djupare matematiska insikter, utan på att en mental barriär förhindrade vetenskapsmännen från att ta in vad det var de faktiskt hade upptäckt. I fallet med den i sammanhanget ganska beskedliga allmänna relativitetsteorin tog det över 15 år att överkomma denna barriär. I fallet med den betydligt mer bisarra kvantmekaniken har vi efter 100 år sannolikt fortfarande inte fullt ut förmått ta det mentala klivet ut i en ny (eller kanske rättare sagt nygammal) era.
Av denna anledning finns här fortfarande väldigt mycket kvar att upptäcka. Kanske är synkroniciteter vad vi erfar när vi på allvar blir något mer än summan av våra beståndsdelar; ett symptom på att vi på djupet börjar ta kontroll över vårt eget öde. Kanske är de också ett tecken på att världen är en betydligt rikare plats än den sterila öken befolkad av automater och maskiner som strikt följer sin programmering som materialister försöker reducera den till. Kanske är de stora uppfinnarna, författarna och konstnärerna på riktigt trollkarlar; taumaturger som blickar in i möjliga tidslinjer, och i dessa finner den inspiration som mänskligheten därefter nyttjat för att forma sin egen. Kanske har också biologin kommit att bemästra fenomenet, och lärt sig att söka sig mot högre komplexitet och mer fulländade former genom att känna sig fram till vilka stigar som leder till dem, snarare än genom den extremt ineffektiva brute force-metoden att invänta slumpvisa mutationer, och därefter låta selektionstrycket verka på dessa.
Till syvende och sist är kanske också den mening vi instinktivt erfar när vi drabbas av synkroniciteter inte en biprodukt av dem, utan tvärtom en fingervisning om vad det gäckande begreppet "mening" egentligen svarar mot. Kanske är känslan av mening ytterst vad vi upplever när vi kringgår sannolikhetsfunktionen, för att i stället framgångsrikt, och med hjälp av en superkraft vi själva inte ens vet om att vi besitter, instinktivt känna oss fram till just de stigar som leder till en bättre morgondag.
