Mina hampaodlande bayerska frimurare i den nya världen:
Enligt ett ofta upprepat påstående faller alla så kallade konspirationsteorier på sin egen orimlighet, då det är omöjligt att hålla ett större och kontroversiellt åtagande som involverar ett betydande antal personer hemligt annat än under en ytterst kort tid. Vid första anblick kan argumentet framstå som övertygande, och föga förvånande upprepas det därför också ofta av såväl progressiva solipsister med blå bockar som de överstepräster som håller TED-föreläsningar inför inflygna potentater som nickar artigt och skrattar glädjelöst på precis de rätta ställena. Mot detta kan invändas att till exempel Manhattanprojektet omfattade lika många personer som det bor människor i Umeå kommun utan att någonting läckte ut till allmänheten, förrän det nyblivna nordamerikanska imperiet självmant valde att faktiskt göra detta genom att jämna Hiroshima med marken. Till syvende och sist är problemet med argumentet i fråga dock ett helt annat.
Rent funktionellt utgör argumentet om att det är omöjligt att hålla ett större åtagande hemligt utan att någonting läcker ut ett trolleritrick; en utstuderad distraktion vars syfte är att förflytta publikens uppmärksamhet i precis det ögonblick man lurar den. Genom att upprepa sofismen om att läckor är ofrånkomliga förmedlar man någonting som till synes har bäring på det som avhandlas, men som inte har det. Oavsett vilken större konspirationsteori som avhandlas finner vi nämligen att det tenderar finnas gott om visselblåsare som bevisligen både haft mycket höga positioner på insidan (till exempel som högt uppsatt säkerhetsrådgivare åt Dwight D. Eisenhower) och som hävdar att konspirationen i fråga är en realitet. Med andra ord är argumentet om att konspirationer är omöjliga eftersom någon förr eller senare kommer försäga sig eller läcka avgörande information om dem helt meningslöst, eftersom vi faktiskt vet att folk med till synes mycket övertygande meriter på löpande band också går i god för precis den sortens påståenden. Annorlunda uttryckt, argumentet om de stora konspirationernas omöjlighet behandlar hypotetiska situationer som på ett avgörande vis skiljer sig åt från dem vi faktiskt har att göra med, och därför också helt saknar bäring på dessa.
Innebär då detta att alla de stora konspirationsteorierna är sanna? Givetvis inte, då alla de stora konspirationsteorierna förekommer i flera olika varianter, varav många står i direkt motsättning till varandra, och därför per definition inte heller kan vara sanna samtidigt. Detta gäller också de läckor som åberopas för att bekräfta dem, och i själva verket vet vi att dessa förmenta läckor i många fall handlat om regelrätt och synnerligen utstuderad desinformation. I denna omständighet finner vi i stället den verkliga anledningen till att man bör vara mycket försiktig med att okritiskt såväl omfamna som avfärda så kallade konspirationsteorier, nämligen att föremålen för dem är ett gungfly. Inte sällan gömmer sig på en och samma gång både sanningar bakom lögner och lögner bakom sanningar. Har en obekväm sanning väl läckt ut, eller om man är rädd för att den skall göra det, kan den tämligen enkelt oskadliggöras genom att få människor att instinktivt associera den med vad som är skrattretande och/eller bevisligen en lögn.
Rent praktiskt kan detta arrangeras genom att man som konspiratör låter "läcka" ett dokument som innehåller både sanningar och lögner. Så fort någon kan påvisa att någon av lögnerna i dokumentet utgör just en sådan, kommer därefter allmänheten utgå från att även vad som faktiskt är sant i dokumentet är felaktigt. Därefter kommer ingen människa med självaktning längre vilja bli förknippad med någonting av det som "läckt" ut, och på detta sätt kan även synnerligen obekväma sanningar gömmas i öppen dager, eller rättare sagt, i ett hav av brus. Av denna omständighet kan vi inte automatiskt sluta oss till att en given konspirationsteori är vare sig sann eller falsk, men vad vi däremot kan sluta oss till är att argumentet om att konspirationsteorier alltid faller på sin orimlighet är både djupt ohederligt och ett symptom på fåvitskhet och/eller illasinnade avsikter från avsändarens sida.
