Mina paleokonservativa halländska legionärer:
Det är många gånger svårt att föreställa sig när ens omedelbara omgivning fylls av en mycket naturtrogen återgivning av någon av de många konserter som spelades in under den österrikiske aristokraten Herbert von Karajans 34 år som Berlinerfilharmonikernas ledare, men faktum är att de förstärkare som används för att åstadkomma sådana upplevelser saknar den tilltänkta generella förmåga att förstärka elektriska signaler som givit dem deras namn. I hjärtat av varje förstärkare finns en komponent (vanligen en transistor) vars hela existensberättigande är att, givet en mycket svag insignal, generera en utsignal stark nog att driva en högtalare, och identisk med insignalen så när som på en konstant geometrisk skillnad i styrka. Ingen känd elektronisk komponent uppfyller dock denna kravställning, varför den bästa "förstärkare" elektronikindustrin kan åstadkomma är en sådan som, givet att man begränsar sig till en bråkdel av alla möjliga insignaler, genererar en utsignal vars amplitud på ett ungefär alltid är en konstant faktor större än insignalens, och som i övrigt är nästan identisk med denna.
Kort sagt, de förstärkare människor använder för att driva sina högtalare går inte att använda för att förstärka vilka signaler som helst. Även när de används för att förstärka signaler begränsade till de frekvensomfång och amplitudvariationer det mänskliga örat är förmöget att uppfatta kommer oundvikligen en viss grad av signalförvrängning att ske, och inom denna signalrymd kommer vissa ljud alltid att förvrängas mer än andra. Skulle samma förstärkare i stället matas med ett slumpmässigt urval av möjliga insignaler skulle de flesta av dessa leda till att apparaten överbelastades och förstördes, och av de signaler som faktiskt resulterade i en utsignal skulle den stora majoriteten bli så grovt förvrängda att ordet "förstärkning" skulle utgöra en mycket missvisande beskrivning av den transformation som skett. Att man i ljudsammanhang inte desto mindre tämligen obekymrat kan nyttja apparaten i fråga som om vore den en idealisk lineär signalförstärkare är helt och hållet beroende av att variationen i de insignaler den matas med hålls nere. Inom denna begränsade signalrymd kommer då förstärkaren till synes utföra exakt samma funktion helt oberoende av insignalens natur, men i samma ögonblick som man går utanför denna finner man också att den förmenta förstärkarens funktion varierar vilt med olika insignaler.
Något otippat uppvisar förstärkaren i och med detta en uppenbar likhet med de värderingar, friheter och institutioner vi idag ofta betraktar som typiskt västerländska, men som (på gott och ont) ytterst måste förstås i termer av upplysningens och den klassiska liberalismens skapelser. Till dessa hör individualismen, sekularismen, religionsfriheten, yttrandefriheten och demokratin, och precis som i fallet med förstärkaren har de visat sig fungera anmärkningsvärt väl oberoende av "insignal" – så länge som dessa insignaler varit begränsade till en signalrymd mycket mindre än den teoretiska. Individualismen är en produkt av att nationalstatens införande utökat stamtillhörigheten till att innefatta hela nationen, och att människor därför kan känna sig hemma även bland främlingar i en avlägsen del av landet. Sekularismen har möjliggjorts av att den stora majoritetens moraluppfattning bottnat i kristna värderingar, vilket tillåtit ett gemensamt metafysiskt ramverk även utan uttryckliga referenser till gudomar. Religionsfriheten har fungerat väl så länge de allra flesta tillhört en eller annan gren av kristendomen, och så länge som de som faktiskt inte gjort det till antalet varit tillräckligt få för att inte skapa alltför mycket friktion. Yttrandefriheten har möjliggjorts av att det funnits en gemensam uppfattning om vad som är lämpligt respektive olämpligt att säga offentligt, varför den som gått över gränsen kunnat bestraffas socialt i stället för juridiskt. Demokratin har fungerat om inte väl så i alla fall hjälpligt då det i de västerländska nationalstaterna inte funnits några stamtillhörigheter eller klanlojaliteter att bygga ett partiväsende kring, och partierna därför i stället kommit att formas kring ideologiska och materiella intressen.
Individualismen, sekularismen, religionsfriheten, yttrandefriheten och demokratin har med andra ord hela tiden varit beroende av att den stora majoriteten hållit sig inom mycket snäva ramar, och att endast ett litet fåtal rört sig utanför dessa. Så länge dessa förutsättningar varit uppfyllda har man dock kunnat upprätthålla illusionen av att individen frigjort sig från stammen, av att en civilisation inte behöver vila på en delad världsåskådning, av att även den subversivt lagde borde få uttala sig och av att rösträtten kan utsträckas till att gälla alla vuxna utan att samhället destabiliseras. Att illusionen inte är verklig hindrar den dock inte från att möjliggöra ett samhälle där stressnivån är lägre och tonläget mer gentlemannamässigt, varför den också erbjuder uppenbara fördelar. Vad mer är, för den progressivt lagde erbjuder illusionen i fråga en särskild lockelse, då det samhälle som blir resultatet vid första anblick lätt kan framstå som ett närmast utopiskt sådant där vargar faktiskt kan bo tillsammans med lamm, och där kalvar verkligen kan sämjas med unga lejon och gödboskap. I just denna attraktionskraft finner vi dock också någonting mycket farligt, av den enkla anledningen att den förleder progressiva att börja förväxla illusionen med verkligheten. För progressiva är illusionen så attraktiv att de förtränger att den är just en illusion, och i stället börjar ta de vita lögner som ligger till grund för den som allmängiltiga och universella sanningar.
Inte desto mindre är illusionen av allmängiltighet just en illusion, och det är precis denna skenbara allmängiltighet som får progressiva att intala sig att de västerländska institutionerna är förenliga med mångkulturalism, kulturrelativism, klanvälde, Muslimska brödraskapet och moskéer finansierade av saudiarabiska krafter. Resultatet blir föga förvånande mycket snarlikt det man erhåller om man börjar mata en förstärkare med en insignal som successivt fjärmar sig alltmer från en sådan denna är anpassad för. Först kan man skönja en tilltagande distorsion som efter ett tag växer sig så stark att det blir obehagligt att lyssna, därefter börjar det lukta bränt, varpå det till slut börjar ryka ur apparaten samtidigt som lysdioderna slocknar och det nu outhärdligt förvrängda ljudet till slut tystnar. Annorlunda uttryckt, kyrkklockors klang över nejden ger i kombination med religionsfrihet till skillnad från vad många tror inte grönt ljus för böneutrop. Sådana resonemang är tvärtom resultatet av att man intalat sig att de approximationer som bara ger en rättvisande bild av verkligheten i ett mycket smalt frekvensband är giltiga för hela spektrumet. Den oundvikliga konsekvensen av sådana generaliseringar blir att de historiskt mycket unika förutsättningar som möjliggör illusionen av ett tolerant, fritt och individualistiskt samhälle eroderas.
