Mina envetna galler som vägrar att ge upp:
Eftersom man i det sociala skikt som gör anspråk på att utgöra den svenska eliten är både ointresserad av vad som sker på den europeiska kontinenten och okunnig i de klassiska västerländska kulturspråken, men däremot i sina led upptagit mången förhärdad direktöversättare som mer än gärna hänvisar till tyska "delstater" med namn som "Bavarien", franska städer med namn som "Dunkirk", centralafrikanska "brödkorgar" och halvledare baserade på "element" som "silikon", är svenska medier också ofta mer benägna att rapportera om perifera nyzeeländska frågor än tyska politiska processer med stora konsekvenser för Sverige. Ett av de många sätt denna popkulturifiering av journalistiken yttrar sig på är i form av att bevakningen av amerikansk inrikespolitik ges lika stort utrymme i svenska medier som i amerikanska, och då med samtliga analyser av skeendet som hämtade direkt från New York Times, Washington Post och CNN. En konsekvens av detta är att vi på senare tid fått läsa ett stort antal artiklar om Ruth Bader Ginsburg, skrivna av journalister som bara har en luddig uppfattning om den amerikanska högsta domstolens betydelse och funktion, men som av CNN:s myckna rapportering förstått att hennes frånfälle är a big deal, och att den framlidna domaren var one of the good guys.
Vad som däremot inte framgår av denna rapportering är vad det faktum att den amerikanska högsta domstolens ledamöter nomineras av presidenten och godkänns av senaten betyder. Vi får visserligen i svepande ordalag veta att de domare som tillsätts av den amerikanska Högern utgör ett hot mot den så självklara och moraliskt helt okomplicerade aborträtt som de amerikanska troglodyter som envisas med att klamra sig fast vid den ack så omoderna kristendomen av någon för civiliserade människor helt outgrundlig anledning har ett horn i sidan till, men om vad detta egentligen har med det lagstyre och den rättssäkerhet som progressiva ständigt betonar vikten av att göra får vi inte höra ett ord. Bakom detta utelämnande finns en mycket konkret orsak, nämligen att Ruth Bader Ginsburg blott var den senaste i en lång rad av aktivister som tillsatts av den amerikanska vänstern med det uttalade syftet att i konstitutionens ord finna stöd för uppfattningar som grundlagsfäderna bevisligen inte delade, utan tvärtom i många fall uttryckligen varnade för.
Då den amerikanska högsta domstolens ord bokstavligt talat är lag, då det i teorin står ledamöterna helt fritt att komma till precis vilka domslut som helst, och då vad de slår fast blir till prejudikat som undergräver framtida domares möjligheter att efter eget huvud uttolka konstitutionens budskap, borde heller ingen förvånas över att tillsättningar av nya ledamöter blivit till en i allra högsta grad politiserad fråga. Högsta domstolen kan om den så vill – och förutsatt att inte militären i strid med konstitutionen griper in för att medelst våld förhindra detta – både torpedera vilket politiskt program som helst och över en natt begåva USA med ett helt nytt statsskick. Vad mer är, som institution utgör domstolen en tydlig anomali i det republikanska statsskicket, då formerna för den är uppenbart aristokratiska, och har betydligt mer gemensamt med feodala maktklickar än de teknokratiska procedurer man kan läsa om i statsvetenskaplig kurslitteratur. Domstolen är med andra ord mycket mäktig, och då dess domare om de själva så vill sitter på livstid är tillsättningen av dem också av långt mycket större politisk betydelse än vem som vinner en viss plats i representanthuset eller senaten.
Att en sådan tillsättning av nödvändighet är en politiserad historia, bör dock inte förstås som att den amerikanska konstitutionens andemening återfinns någonstans mellan de republikanska och demokratiska partiernas uttolkning av den. Konstitutionen var då den antog synnerligen progressiv, liberal, radikal och revolutionär, men sedan dess har mer än 230 år av whighistoria passerat, vilket i klartext betyder att den politiska mitten helt i enlighet med det progressiva tidsbegreppet rört sig lika mycket vänsterut. Detta gör med dagens mått mätt och i relativa termer konstitutionen till ett mycket reaktionärt högerdokument som passar det progressiva etablissemangets syften ungefär lika bra som blåvalsfena i handske. Av denna anledning tillsätter Demokraterna domare med utgångspunkten att dessa väl på plats i Högsta domstolen maximalt skall förvränga grundlagsfädernas ord, medan Republikanerna likt de goda konservativa de är tillsätter domare med utgångspunkten att dessa skall bromsa men inte vända den process som för varje år får klyftan mellan konstitutionens semantiska och juridiska innebörd att växa sig allt djupare.
Att det republikanska förhållningssättet varit en förlorarstrategi blir tämligen uppenbart när man betänker att konstitutionen 1789 förbjöd den amerikanska vänstern från att göra så gott som allt som exakt samma dokument enligt Högsta domstolens tolkning tillåter den att rutinmässigt göra idag, och även om man så hade lyckats förhindra uttolkningen av konstitutionen att röra sig en endaste tum åt vänster från dokumentets ordalydelser hade det inte desto mindre varit ett vänsterdokument skapat av subversiva revolutionärer man försvarade. Klart står dock inte bara att det är den republikanska positionen som är den mer förenliga med en rättsstat av de två, utan framför allt att den demokratiska hållningen står i direkt motsatsförhållande till rättsstatsbegreppet. Inte desto mindre har vi under den gångna veckan fått höra precis de liberala debattörer som ständigt oroar sig över att rättsstaten skulle vara hotad i Ungern och Polen inte bara hylla Ruth Bader Ginsburg och hennes livsgärning, utan därtill uttrycka oro för vad en förstärkt republikansk dominans kan komma att innebära för Högsta domstolens framtida utslag.
Annorlunda uttryckt, bakom den förmenta vurm för rättsstaten som ständigt utmynnar i ledartexter, nyhetsanalyser och TV-reportage i vilka reportrar bekymrat stirrar in i kameran med en grönskärmad centraleuropeisk stadskärna som bakgrund, döljer sig i själva verket ett grundmurat förakt för både lagstyre och rättssäkerhet. Den oro man ger uttryck för har ingenting med domstolars oberoende eller trohet till grundlagar att göra, utan är ett illa dolt uttryck för ilska över att högerkrafter på enstaka håll tvingat vänstern på defensiven, trots att meningen hela tiden varit att vänstern skulle kontrollera både utvecklingen och rättsväsendet.
