Mina positroner som föds då elektroner tappar 200 % av sin energi, och därefter framlever sina dagar genom att färdas bakåt i tiden:
Efter frilansjournalisten Ola Sandstigs reportage i tidskriften Filter om de så kallade "apatiska flyktingbarnen"¹ tycks, närmast över en natt, en helt ny konsensus ha utkristalliserat sig i frågan. Fenomenet har från det att det första fallet uppdagades, lyder den nya officiella sanningen, hela tiden varit en bluff iscensatt av kallhamrade asylbedragare till föräldrar, som tack vare att de fått hjälp av ett fåtal förhärdade aktivister på centrala positioner lyckats föra ett helt land bakom ljuset då de plågat sina egna barn i syfte att tillskansa sig materiella fördelar. Med denna nya historieskrivning som bakgrund har därefter ett stort antal namnkunniga makthavare, debattörer, intellektuella och förmenta experter ställt sig på kö för att utmåla vad som skett som en skandal de själva blivit till offer för, snarare än medverkat till. Detta är en för etablissemangets representanter mycket tilltalande, praktiskt och behjälplig berättelse, men också en helt igenom falsk sådan.
Att de så kallade apatiska flyktingbarnen inte led av någon medicinsk åkomma vars enda botemedel var permanenta uppehållstillstånd, utan tvärtom varit produkten av bedragares försök att komma över de svenska skattebetalarnas pengar, har nämligen under hela denna tid varit en av Sveriges absolut sämst bevarade hemligheter. Alla som närmat sig företeelsen med så bara ett uns av kritiskt tänkande i behåll har i stort sett direkt förstått precis hur det förhållit sig, och de enda som blivit lurade är de som velat bli lurade, och därför aktivt och mycket villigt låtit sig bli lurade. Att granskningen uteblivit, och att motbilderna så länge lyste med sin frånvaro, har en mycket enkel förklaring, nämligen att man i etablissemanget sett öppna gränser och oreglerad invandring som ett allt överordnat mål, och därför inte heller heller tolererat några som helst kritiska perspektiv. Att detta inte bara resulterat i att precis de barn man påstått sig värna om farit illa², utan att man därtill skapat en aldrig sinande ström av nya sådana fall, har man dock varit helt ointresserad av.
Vad mer är, att många aktivt och mycket villigt mer än gärna låtit sig bli lurade innebär inte att alla blivit det. Frånvaron av granskning och motbilder är därför inte bara ett tecken på att många aktivt valt att både undertrycka sitt kritiska tänkande och förtränga varje tendens till tvivel i syfte att få verkligheten att stämma överens med sina visioner av hur denna borde se ut, utan också på att det svenska etablissemanget, oaktat sin mycket höga svansföring, till stor del består av just den sorts servila människor som alltid är regimen trogen, som enkelt anpassar sig till maktskiften, som utgör villiga kollaboratörer och som i efterhand ofelbart försvarar sig med att de bara lydde order. Att nazismen under rådande paradigm åtnjuter den centrala och mycket metafysiskt färgade positionen som sinnebilden av ondska, och att progressivismen är en ideologi som aldrig försitter ett tillfälle att stolt utge sig för att representera nazismens naturliga antites, gör det därför visserligen mycket fashionabelt att under rituella former hylla någon som August Landmesser, men dessa rituella hyllningar till trots är det inte desto mindre just de journalister, debattörer och påstådda experter som tigit om vad de mycket väl vetat varit en grotesk bluff som, om de hade varit i Landmessers kläder, hade stått där med högerarmen utsträckt, och som, hade de som tonåringar genomlevt den kinesiska kulturrevolutionen, med döda ögon gladeligen förlustat sig i tortyr även av sina nära och kära.
Kort sagt, berättelsen om hur allmänheten blev förd bakom ljuset³ är en tillrättalagd och mycket falsk efterhandskonstruktion, vars enda syfte är att retroaktivt framställa ett etablissemang inom vilket man i stort sett mangrant hemfallit åt blind fanatism, önsketänkande, opportunism och/eller medlöperi i bästa möjliga dager. Vad mer är, detta har inte bara gällt de så kallade apatiska flyktingbarnen, utan har bland annat också såväl genomsyrat synen på ålderstester av så kallade ensamkommande⁴ som gjort sig gällande i form av en ständig ström av förljugen propaganda⁵ om alltifrån invandringens påstådda lönsamhet till utläggningar om socioekonomiska faktorer. Inte heller är tillnyktringen i apatifrågan på något sätt total, då man i maktelitens husorgan alltjämt kan läsa nyproducerade texter på temat "som vänsterperson kan jag inte låta bli att hålla tummarna för att Sandstig har fel", komplett med förrädiska skrivningar vilkas illa dolda avsikt är att misstänkliggöra den grävande frilansjournalistens motiv och metoder. Till detta kommer att Sandstig själv redan tidigare blivit både tystad och föremål för grova misstänkliggöranden med den egna kåren som avsändare då han granskat och påtalat just denna sorts missförhållanden.
De debattörer som nu säger sig ha blivit lurade har som mest lurat sig själva, och i många fall aldrig varit lurade över huvud taget. De experter som nu säger sig känna sig svikna är i själva verket de som har svikit. De makthavare som nu påstår sig ha blivit vilseledda är ingenting annat än förhärdade opportunister, som cyniskt tillåtit grova missförhållanden att fortgå år efter år så länge de bedömt att detta gynnat den egna karriären. Ingen av dessa kappvändare förtjänar därför heller allmänhetens förtroende, respekt, lojalitet eller förlåtelse.
¹ Det är här viktigt att komma ihåg att lögnen om de så kallade apatiska flyktingbarnen var dubbel. Dels var de inte apatiska, dels saknade de asylskäl och var således heller inte flyktingar, vilket också var själva anledningen till att de, så länge som någonting som i alla fall vagt påminde om lagstyre fortfarande rådde, hade nekats asyl.
² Att utländska föräldrar är villiga att behandla sina barn illa i syfte att tillskansa sig materiella fördelar är en företeelse som, ehuru tragisk, har väldigt lite med Sverige att göra, och därför inte heller bör framhållas som vare sig det egentliga problemet i sammanhanget eller ett problem det är Sveriges ansvar att lösa. Det är inte desto mindre värt att notera att de krafter som försökt tysta alla kritiska röster om de förment apatiska barnen till förmenta flyktingar svikit även de ideal som de själva påstår sig stå för.
³ En berättelse som Ola Sandstig för övrigt trist nog själv reproducerar.
⁴ Vilka även dessa titulerades "flyktingbarn", trots att det var just det faktum att de saknade flyktingskäl som fick dem att ljuga om sin ålder.
⁵ Ofta maskerad som nyhetsrapportering.
