Mina duodecimerade barbarkrigare:
Den för sin Sverigeresa 2017 av etablissemanget först hyllade och därefter universellt fördömde frilansjournalisten Tim Pool skapade i dagarna viss uppmärksamhet då han på den nya klassens egen ankdamm Twitter delade en nyhet om att ett café för endast vita studenter blivit verklighet på University of Michigans campus i Dearborn. Huruvida vad som dolde sig bakom nyheten i fråga var en trollning, en självspäkningsgrupp för unga och neurotiska vita världsförbättrare med rödgardistens döda blick eller bara ett sällsynt exempel på att vänstern fått sina egna argument nedkörda i halsen är oklart, men detta är i sammanhanget egentligen inte heller relevant. Vad som förärar händelsen ett omnämnande i den reaktionära publikationen Fnordspotting är någonting helt annat, nämligen att Tim Pools avslöjande direkt följdes av en flodvåg av kommentarer i vilka identitetspolitiken kritiserades från "höger" med förutsägbara argument om ytterligheter som möts, olycksbådande pendelrörelser¹ och 360-gradersakrobatik.
Gemensamt för dessa argument är inte bara att de kokar ned till att man – i en mycket naiv förhoppning om att detta kommer leda någonstans – tar sin tillflykt till gårdagens vänsterpositioner i ett valhänt försök att angripa dagens sådana, utan också att de bottnar i hyckleri. Att många med spelad förfäran valde att utmåla det vita caféet som någonting dåligt hindrar nämligen inte samma personer från att själva söka sig till just de inrättningar där så få gäster som möjligt bär Adidasränder, konverserar högt på utländska språk och på andra sätt beter sig på ett sätt som kraftigt avviker från den svenska normen, och det hindrar dem inte heller från att i hemlighet finna det djupt olustigt när sådana ställen blir alltmer sällsynta. För de allra flesta utom det lilla fåtal som mycket otypiskt både uppskattar kosmopolitismen och bejakar de stora invandrarländernas kulturer inom ramen för denna kosmopolitism, utgör ett vitt café i själva verket ett ideal man aktivt söker sig till. Detta upplever man visserligen som så skamligt att man inte bara aktivt hemlighåller det för andra, utan ofta också för sig själv, men det är inte desto mindre en realitet.
Det finns ett flertal anledningar till att cafébesökare beter sig på detta sätt, till vilka de mer allmängiltiga hör att identitet (till skillnad från vad de rationalistiska förklaringsmodellerna för mänsklig samvaro förmår ta höjd för) är viktigt, att utländska språk i offentligheten utgör såväl barriärer som en källa till associationer samt att subkulturers och sociolekters själva funktion många gånger är den att signalera att man vänder majoritetssamhället ryggen (vilket är tämligen oproblematiskt på en nischad klubb med de närmast sörjande som primär målgrupp, men skapar social friktion då det till exempel sker på ett café eller i en park). Till detta kommer att den svenska kulturen är tystlåten och introvert, medan de stora invandrarländernas kulturer är högljudda och extroverta. Detta gör att den invandrare som efter flytten fortsätter att föra sig som han gjorde i sitt hemland i många fall kontinuerligt begår tämligen grova etikettsbrott, och därmed också sprider dålig stämning omkring sig. Vad mer är, upplevelsen av denna friktion är inte jämt fördelat mellan det mångkulturella samhällets olika grupper. Den nordeuropé som förblir tystlåten och introvert under en resa till Mellanöstern kommer visserligen att sticka ut, men hennes tystnad kommer gå tämligen obemärkt förbi snarare än att uppfattas som ett påträngande etikettsbrott, varför hennes närvaro inte heller kommer väcka olustkänslor bland de bofasta².
Det är mot denna bakgrund man måste förstå varför tanken på ett vitt café av nödvändighet alltid kommer utöva en stark lockelse på de européer som fått se sin omgivning bli mångkulturell. I denna lockelse finner vi en omständighet som varken kan sägas vara bra eller dålig, utan bara någonting som är, alltid har varit och alltid kommer att vara. För ett flockdjur som människan är och förblir hennes behov av sammanhang, samhörighet och identitet en mycket djupt rotad och existentiell drift som inte kan elimineras med mindre än att man medelst radikal genterapi eller långtgående avelsprogram i grunden förändrar hennes arvsmassa. Att förneka just detta har emellertid blivit till någon av en nationalsport bland de liberalkonservativa som å ena sidan vill påvisa problemen, men å den andra framstå som städade och politiskt korrekta. Detta förnekande är dock närmast ett större problem än de missförhållanden de på detta sätt hoppas lyfta till debatt, då förnekandet i fråga bidrar till att cementera just den lögn som i mångt och mycket är källan till problemen.
Att lögnen om att det vita caféet inte utövar någon lockelse på oss inte synas utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för mångkulturalismens genomförande. När alla i sin retorik börjar upprepa denna kollektiva lögn – om än väl medvetna om såväl att den är en lögn som att alla andra direkt identifierar dem som lögnare när de upprepar den – blir det nämligen också omöjligt att uttrycka några särskilt tunga invändningar mot invandringspolitiken. Man går som katten kring het gröt och hänvisar till kostnader, kriminalitet och en hederskultur som av någon anledning bara förutsätts utgöra ett problem om de personer som utövar den flyttar till Sverige, men man förmår inte uttrycka sina egentliga invändningar. Detta gör inte bara argumenten svaga, utan för en driven etablissemangspropagandist också påfallande lätta att vifta bort. De egentliga invändningarna man har – men inte vågar uttrycka – delas däremot ironiskt nog av i stort sett alla, inklusive de svågerkapitalister och professionella välgörare som räknar med att tjäna pengar och göra karriär på invandringen, varför mer uppriktighet kring det vita caféet också skulle göra det betydligt svårare att förneka att kejsaren är naken.
¹ Föreställningen om pendelrörelsen må som trop vara populär, men grundar sig inte desto mindre i den felaktiga föreställningen att sådana rörelser skulle vara både naturliga och vanliga. En radikal rörelse åt vänster följs i normalfallet dock inte av en lika radikal rörelse åt höger, utan som mest av en liten, kortvarig och parentetisk sådan, varpå den för progressivismen så karakteristiska normalrörelsen åt vänster återupptas. Lika felaktig är dock uppfattningen att en radikal "pendelrörelse" åt höger skulle vara av ondo. En sådan motreaktion är tvärtom precis vad vi vill åstadkomma, då detta är det enda som kan rädda oss från den svårartade röta som slagit klorna i samhällskroppen. Föreställningen att pendeln behöver modereras i syfte att förhindra en kraftig kommande rörelse åt höger är med andra ord någonting som varje tänkande människa behöver frigöra sig från, för att i stället börja se fram emot den dag då "pendeln" inte bara vänder, utan därtill i hög fart börjar närma sig vänsterns högkvarter likt en flugsvampsstinn rivningskula ute på bärsärkagång.
² Skulle hon däremot välja att gå klädd på ett sätt som uppfattades som oanständigt vore situationen delvis den omvända, även om plagg som hijab och burqa då de bärs i Europa också tenderar att skapa social friktion, om än av andra anledningar.
