2020-09-13

Illusionen av rättsstat

Mina uråldriga och konformade australiska bibliofiler:

Människans historia har alltid varit flockdjurets, varför nämnda historia – precis som alla andra flockdjurs – också alltid varit en historia starkt präglad av den starkes rätt (om än möjligen en sådan med fler och mer talföra historiker än i fallet med det genomsnittliga flockdjurets dito). Talesättet att historien skrivs av vinnaren är bara ett kultiverat sätt att uttrycka samma krassa sakförhållande, och i denna realitet finner vi också uppenbara paralleller till allt från whighistoria och modernitetens framstegsfetischism till James Burnhams identifikation av progressivismen som det västerländska självmordets ideologi. Detta har i grunden inte förändrats i modern tid, men vad som däremot har förändrats är vår bild av samhället och hur detta fungerar. I stället för att se samhället för vad det är, ser den moderna människan samhället genom en rik väv av abstraktioner, vilket fått till följd att den starke idag kan ta sig rätten att göra väldigt mycket han formellt sett inte har rätt till, utan att vare sig de rättsvårdande myndigheterna ingriper eller allmänheten förstår vad som sker.

För att förstå varför, måste vi först förstå revolutionen och dess nära släkting den postmoderna statskuppen. Historiens revolutioner är mytomgärdade, inte sällan romantiserade och så gott som alltid starkt mytologiserande, men bakom propagandan återfinns vanligtvis den ganska osmickrande verkligheten att revolutionärerna sällan talat för folkmajoriteten i landet, utan tvärtom utgjort en minoritet av en minoritet, nämligen den röststarka medelklassen (ibland understödd av trasproletariatets muskelstyrka) i de stora städerna, som genom att fysiskt samlas på samma städers torg och gator skapat illusionen av att en massiv och oövervinnerlig majoritet vänt sig mot den sittande regimen. Revolutionen har därtill – och detta alldeles oavsett om den regim som störtats varit en sådan vi haft skäl att ogilla eller ej, och detta alldeles oavsett om den inträffat i 1700-talets Nordamerika, 1800-talets Frankrike eller 2000-talets Östeuropa – så gott som alltid varit konstitutionsvidrig, liksom de många exempel på nya konstitutioner som efter sådana revolutioner ersatt de gamla har varit. Inte desto mindre har samhället snabbt anpassat sig till de nya omständigheterna, och i en pragmatisk (eller om man så vill, inställsam) juristkår har man skyndsamt och obekymrat börjat utfärda domslut på grundval av nya lagar som kunnat antas först sedan samhällets nya elit bestämt sig för att å det grövsta åsidosätta de gamla.

Ett ikoniskt exempel på en besläktad företeelse fick vi 1968, då en mycket liten minoritet bestående av unga akademiker i västvärldens universitetsstäder lyckades åstadkomma såväl en radikal omläggning av politiken som en långtgående omdaning av samhällets institutioner. Inledningsvis försökte ordningsmakten i många fall bemöta demonstranterna ungefär som man hanterade andra lagbrytare, men då de unga akademikerna sin minoritetsstatus till trots var tillräckligt många för att ortodoxa polisiära metoder skulle vara kontroversiella att tillämpa mot dem, och då etablissemanget i stort sett mangrant slöt upp bakom de unga aktivisterna, blev en sådan taktik snabbt politiskt omöjlig. I stället valde de rättsvårdande myndigheterna att titta bort då den bemedlade medelklassens barn började ta lagen i egna händer, samtidigt som man från politikernas sida började gå demonstranterna till mötes. Vad som idag ofta går under namnet "den långa marschen genom institutionerna" var i praktiken varken en marsch eller någon särskilt lång historia, utan bestod snarare i att makten sände ut en flotta av limousiner för att köra aktivisterna till deras nya tjänster som välbetalda potentater inom ramen för den djupa staten.

De förment fredliga protester i form av upplopp, plundring, mordbränder, våld och mord som under parollen Black Lives Matter just nu pågår i USA är ingenting annat än ett försök att upprepa vad som visade sig så framgångsrikt under det sena 1960-talet. Att det återigen är en liten minoritet – som inte ens stöds av en majoritet av de svarta – som protesterar, är ingenting som bekommer etablissemanget då detta ännu en gång i ett flagrant brott mot de principer man påstår sig hålla för heliga mangrant sluter upp bakom de våldsamma aktivisterna. I den mycket svartvita nyhetsrapporteringen tonas våldet systematiskt och skamlöst ned, och vad som pågår beskrivs i stället i termer av en demokratisk, värdig och mycket befogad protest mot vad som på mycket lösa grunder påstås vara ett välbelagt och systematiskt Rasistiskt förtryck sanktionerat från högsta ort. Vad mer är, skulle någon inifrån etablissemanget välja att utmana denna uppenbart förljugna bild, blir vederbörande snabbt också föremål för drev och avpolletering. Kort sagt, såväl etablissemanget som tunga politiker gör allt för att den våldsamma och lagvidriga revolt en liten fanatisk minoritet har iscensatt skall lyckas.

Företeelsen gör sig dock gällande både i det stora och det lilla, och sammanfaller inte nödvändigtvis med att man inom etablissemanget hyser aktiva sympatier för den som tar sig rätten att ignorera lagen. När tungt beväpnade gäng fullt kapabla att sätta förorten i brand tillåts ägna sig åt öppen drogförsäljning samtidigt som stora utredningsresurser läggs ned på att sätta dit deras både betydligt mer ofarliga och skattebetalande kunder, är detta också ett indirekt erkännande av hur levande den starkes rätt är under en uppsvälld men svag stat. När människor utan giltiga asylskäl i stort antal anländer till Sverige och högljutt kräver att få stanna, samtidigt som man inom journalistkåren i stället för att göra sitt jobb alltmer aggressivt ställer sig på asylbedragarnas sida, och politikerna snabbt inser att det är betydligt lättare för dem att utfärda en amnesti än att upprätthålla lagen, ger även detta en mycket belysande inblick i de utomrättsliga mekanismer som alltmer kommit att dominera hur samhället förändras.

Ett mycket talande exempel på företeelsen i fråga fick vi i dagarna då upplopp bröt ut bland muslimer i Malmö sedan koranen skändats i staden. Såväl etablissemanget som ordningsmakten valde mycket snabbt att inte bara lägga hela skulden på koranskändarna, utan därtill att gå upploppsmakarna till mötes. Över en natt gick koranbränning från att vara en grundlagsskyddad rättighet till att utgöra ett brott så allvarligt att polisen började ta hjälp av Säpo för att utreda det, och detta utan att vare sig någon ny lag hade stiftats eller något nytt prejudikat förändrat det juridiska läget. Parallellt med detta begränsades genom en serie mycket expedita tjänstemannabeslut såväl rätten till inresa i Sverige som den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten, i syfte att blidka just den mobb som tydligt demonstrerat sitt våldskapital genom att sätta Malmö i brand och under våldsamma former attackera polisen.

Då den moderna människan redan från späd ålder fått lära sig att hon lever i en rättsstat, att Justitia är blind, att statens tjänstemän är oförvitliga, att alla är lika inför lagen och att det är grundlagen snarare än aktörernas våldskapital som sätter ramarna för vad som kan ske, förmår hon dock inte ta in vad som händer. Vad mer är, när rättsstaten kapitulerar inför den som visat sig stark, följs detta också vanligen av att servila jurister retroaktivt i en prejudicerande dom välsignar den nya ordningen genom att fastslå att denna är helt i linje med grundlagens bokstav och anda, och att inget fel därför begåtts. Skulle juristerna för ovanlighetens skull trilskas genom att faktiskt göra sitt jobb, kan den nya ordningen i stället välsignas genom en lagändring, som vi därefter i presskommunikéer och etablissemangsanalyser får lära oss representerar ännu ett Framsteg på vägen mot ett mer civiliserat, rättvist och humant samhälle. Vad som i själva verket har skett är dock att fega och korrupta makthavare av lättja valt att kapitulera i stället för ta strid för vad som är rätt. Den så omhuldade rättsstaten visar sig därmed vara en illusion, som makthavare visserligen mer än gärna utmålar sig som garanten för, men som de då det är förenat med en kostnad för dem att upprätthålla den gladeligen ignorerar.

Att etablissemanget kommer undan med detta beror på att begrepp som "rättsstat" och "suveränitet" gått från att vara deskriptiva uttryck för någonting som kan vara (men i det enskilda fallet inte nödvändigtvis är), till att uttrycka en närmast metafysisk föreställning om hur samhället måste vara. När mannen på gatan börjat se rättsstatens principer och den parlamentariska församlingens suveränitet som någonting som bara är, i stället för som de mycket abstrakta och svåruppnåeliga ideal de svarar mot, förmår han heller inte se de uppenbara avsteg från samma principer som ständig görs. Inom vänstern är man dock fullt medveten om detta, vilket inte bara förklarar varför man både ägnar sig åt "civil olydnad" och håller sina paramilitära styrkor under armarna, utan också varför man gör allt för att utmåla den höger som uppvisar en bråkdel av samma ambitioner som ett ödesdigert hot mot just den rättsstat man själv satt i system att runda.