Mina välmenande liberaler:
Till de böcker man i allmänhet måste ha läst för att förstå hur världen faktiskt fungerar hör James Burnhams Suicide of the West från 1964. Till skillnad från många andra standardverk av samma dignitet är boken anmärkningsvärt lättläst, varför den också tjänar utmärkt som inkörsport för den som vill inleda sin frigörelseprocess från liberal indoktrinering och hjärntvätt. Boken tar sitt ursprung i en politisk atlas över världen 1914 som Burnham en dag finner i sin bokhylla, och av vilken framgår att nästan hela jordklotet vid denna tid stod under västerländsk kontroll. Att det är en betydligt mindre del av världen – och därtill en krympande sådan – som ett halvsekel senare kontrolleras av västerlandet utgör för Burnham inte ett tecken på framsteg, utan tvärtom en mycket uppenbar parallell till de oräkneliga exempel på hur civilisationer och imperier på nedgång krympt och så småningom också ofta helt försvunnit från kartan som historien bjuder på.
Mot denna bakgrund vidgar Burnham sin analys och finner att västerlandet på område efter område uppvisar en dekadent civilisations alla kännetecken, av vilket han drar den visserligen allt annat än progressiva men ur historisk synvinkel också högst konventionella slutsatsen att västerlandet befinner sig på nedgång. Om orsakerna till detta säger han inte särskilt mycket även om han antyder att svaret kan återfinnas hos bland annat Spengler, men det är inte heller om detta boken handlar. Bokens centrala tema är i stället liberalismen, eller – lite beroende på hur man väljer att översätta den term författaren använder – progressivismen. Denna är enligt Burnham inte orsaken till västerlandets problem, men däremot ett ideologisk ramverk med syftet att rationalisera förfallet och framställa detta som någonting eftersträvansvärt och gott. Som exempel på sådana rationaliseringar nämner han bland annat det progressiva förhållningssättet till avkolonisering, tilltagande laglöshet, de traditionella värderingarnas tillbakagång och de hävdvunna högerståndpunkternas marginalisering (våra vänner på den subversiva tankesmedjan Motpol tillhandahåller en ypperlig sammanfattning för den som vill veta mer).
Att boken erbjuder en förklaring till vad som redan hade hänt när denna skrevs är dock på många sätt av begränsat värde, eftersom det var i form av en av sina mer pregnanta observationer Burnhams landsman Larry Niven en gång i tiden noterade att vilken idiot som helst kan förutsäga det förgångna. En betydligt bättre värdemätare på verkshöjden finner vi därför i hur väl Burnhams centrala tes beskriver tiden efter publiceringen. Skulle vi finna att utvecklingen sedan 1964 inte överensstämmer med vad som påstås i verket minskar den praktiska betydelsen av Burnhams tolkning av progressivismen. Skulle vi däremot finna en långtgående överensstämmelse mellan vad som beskrivs i boken och de senare händelser som författaren 1964 saknade kännedom om, antyder dock detta att vi har all anledning att ta honom på stort allvar. En fingervisning om vilket av dessa alternativ som bäst beskriver verkligheten erhålls genom att anlägga ett burnhamskt perspektiv, respektive ett motsvarande motperspektiv, på två dagsaktuella frågor.
Ponera för det första att människor från Mellanöstern och Afrika plötsligt och i stor omfattning skulle börja invandra till Europa, med starka sociokulturella spänningar, omfattande kriminalitet och skenande ekonomiska kostnader som följd. Om Burnham haft fel hade progressiva i detta läge kallat en spade för en spade, och därefter vidtagit de åtgärder som krävdes för att häva denna oönskade utveckling. I den mån Burnham däremot hade rätt skulle konsekvenserna bli att västvärldens ledare dels inte förmådde uppvisa den handlingskraft som krävdes för att åtgärda problemet, dels började utmåla den mycket problematiska och kostsamma invandringen som en tillgång för samhället både kulturellt och ekonomiskt, samtidigt som man anklagade kritikerna för att vara rasister. Ponera för det andra att västvärlden ställdes inför en pandemi. I den mån Burnham haft fel skulle västvärldens politiker utan att darra på manschetten skärpa gränskontrollerna och kraftigt begränsa alla flygningar till kända högriskområden tills faran var över. I den mån Burnham däremot haft rätt skulle responsen präglas av handfallenhet, och retoriken gå ut på att karantäner och stängda gränser var medeltida metoder som ej hörde hemma i ett modernt och framstegsinriktat samhälle.
Det behöver här knappast påpekas att inget av exemplen är hypotetiskt, och att det praktiska utfallet till punkt och pricka överensstämmer med vad Burnham beskrev redan 1964. Vad mer är, detta resultat är inte begränsat till ovan nämnda fall, utan återkommer på område efter område och i stort sett helt utan undantag. Undfallenheten mot kriminella, våldsamma vänsteraktivister, terrorister och islamister, de ständiga kapitulationerna inför högljudda aktivisters krav och den flagranta politiseringen av "vetenskapen" är bara några av oräkneliga exempel på samma företeelse. I själva verket har påminnelserna om att Burnham i allt väsentligt hade rätt alltmer kommit att dominera nyhetsflödet, och som en röd tråd genom detta löper den outtalade föreställningen att en uppenbart destruktiv utveckling på något sätt skulle representera en förbättring och civilisatoriska framsteg.
Det bör här påpekas både att Burnhams perspektiv på många sätt är otillräckligt, och att hans syn på progressivismen som ett symptom på problemen snarare än dessas orsak riskerar att göra läsaren blind för all den skada progressiva även genom högst aktiva handlingar och val åsamkar den västerländska civilisationen. Att Suicide of the West inte desto mindre även många år efter författarens frånfälle fortfarande hjälper oss att såväl förstå som förutse utvecklingen innebär dock att boken förblivit i allra högsta grad relevant. Burnham hjälper inte bara läsaren förstå hur osund den progressiva hegemonin är, utan också hur denna i mångt och mycket måste förstås som resultatet av hur en ovärdig elit börjat dyrka dekadensen. Det perspektiv han tillhandahåller förklarar också hur det progressiva synsättet kunnat mutera från den klassiska liberalismens till vad det är idag, nämligen genom att avslöja whighistorieskrivningen som en serie retroaktiva omtolkningar av ett handlingsförlamat och dekadent etablissemangs ständiga kapitulationer inför kaoset som värdefulla landvinningar och ärorika segrar.
Just detta kan inte betonas många gånger nog, eftersom vi i precis denna omständighet finner vad som gör framstegsmytologins grundläggande premiss så patologisk. Progressivismen är en ideologi med syftet att underlätta den handlingsförlamade förlorarens självbedrägeri, varför det bästa man kan hoppas på av en för progressiva godtagbar kompromiss är att tillfälligt bromsa det förfall denna ideologi är oupplösligt förenad med. Enstaka sådana kompromisser kan i nuläget vara ett nödvändigt ont, men för att stoppa förfallet och vända utvecklingen måste högern förr eller senare bryta helt med de progressiva föreställningarna och i stället erbjuda ett alternativt kliniskt befriat från den sjuka det progressiva tankegodset aldrig kommer kunna förmås lösgöra sig från.
