Sahlin är sedan åtskilliga år en höginkomsttagare, och hennes fortsatta karriärmöjligheter är mycket goda. Hon har inte bara under större delen av sitt vuxna liv varit en yrkespolitiker, hon har också varit väldigt nära att bli Sveriges statsminister. Därtill har hon alltjämt ett välarvoderat uppdrag som styrelseledamot i Systembolaget, ett statligt företag med en i allra högsta grad politisk agenda.
Sahlins karriär har kantats av den ena affären efter den andra. När hon i veckan fick avgå efter ännu en en skandal var detta inte för första gången, och efter att hon gjort sin första politiska comeback fortsatte skandalerna. Detta fick då emellertid inga större konsekvenser, utan Sahlin blev kvar i maktens absoluta centrum.
Vad som gör detta ännu mer anmärkningsvärt är att den gemensamma nämnaren för de skandaler som kantat Sahlins karriär har varit en uppenbar oförmåga att leva upp till de budskap som såväl Sahlin själv som hennes parti har predikat. Sahlin har inte betalat sina skatter, hon har låtit bli att besikta sin bil, hon har betalat privata utgifter för tiotusentals kronor med statens pengar och hon har inte betalat sia parkeringsböter. Nu förefaller hon också ha anlitat svart arbetskraft, vilket dessutom har kombinerats med någonting som eventuellt kan röra sig om korruption.
När Sahlin därefter har fått stå till svars för sitt agerande har hennes reaktioner ofta visat prov dels på en grundläggande oförmåga att inse att hon över huvud taget har gjort något fel, dels på en spektakulär okunskap om vanliga löntagares villkor. Om detta vittnar såväl hennes indignerade och arroganta svar på Expressens frågor som de famösa ord med vilka hon 1995 kommenterade det faktum att hon gjort omfattande privata inköp med regeringens kreditkort:
"Jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra."
Bortom debatten om huruvida Sahlin har gjort ett bra jobb som nationell samordnare, bortom debatten om de hätska reaktioner Sahlin väcker, bortom de socialdemokratiska falangstriderna och bortom all den snaskighet varje nyhetskonsument med förmågan att läsa mellan raderna den senaste veckan kunnat skönja i rapporteringen, återfinns på många sätt ett öppet sår.
Mona Sahlin har gjort karriär, lyckats göra comeback och kommit ytterst nära att bli statsminister, trots att det länge varit uppenbart att hon har varit ytterst olämplig i rollen som politiker. Om detta har debatten lyst med sin frånvaro, annat än när skandalerna varit dagsaktuella, vilket gissningsvis i allra högsta grad bidragit till det politikerförakt som samtidigt utmålas som ett stort problem.
När de negativa känslor Sahlin väcker nu misstänkliggörs, och när debattör efter debattör nu höjer hennes minst sagt diskutabla insatser som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism till skyarna, lät detta i mångas ögon bara förstärka bilden av att man man försöker sopa ett ytterst anmärkningsvärt kapitel i den svenska politiska historien under mattan.
Debatten om Mona Sahlin är med andra ord allt annat än överspelad. I denna debatt lämnar man framöver förvisso med fördel privatpersonen Sahlin utanför, men politikern Sahlin behöver diskuteras mer, inte mindre.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5
