Vad som (möjligtvis med undantag för dess uppenbara normativitet) utmärker den så kallade normkritiken mer än något annat är att den är rationalistisk. Liksom merparten av de föreställningar som dominerar dagspolitiken bottnar den föreställningen att civilisationen enkelt kan förbättras genom att man resonerar sig fram till lämpliga systemförändringar.
Då och då har taktiken förvisso visat sig fungera, men i grund och botten är den ett utslag av renodlad hybris. Idag åtnjuter västvärlden en väldigt hög materiell standard, men detta är inte främst de nu levande människornas förtjänst. Tvärtom, för detta välstånd har vi främst de hundratals generationer som utvecklat civilisationen före oss att tacka.
Inför detta borde vi vara betydligt mer ödmjuka än vad vi vanligen är. För praktiskt taget samtliga dessa tidigare generationer, med undantag för de ungefär fem senaste, var till exempel risken för svält någonting i allra högsta grad ständigt närvarande. Att risken för svält idag hamnar långt ned på listan över saker vi själva oroar oss för har vi främst dem att tacka för. Vi åtnjuter idag frukterna av deras arbete, trots att de själva med våra mått mätt sällan fick tillfälle att göra det.
Att fortsätta arbetet med att utveckla civilisationen är i detta läge närmast att betrakta som en hederssak. Detta måste dock göras genom att fortsätta i våra föregångares anda, inte genom att inbilla oss att vi är väsensskilda från dem. Vi har inte plötsligt nått en grad av mognad där vi utan vidare kan kasta deras erfarenheter överbord, och i stället designa det goda samhället from scratch.
Civilisationen har endast kunnat nå sin nuvarande nivå genom att olika idéer tillåtits att konkurrera med varandra. Långsamt har detta, närmast likt evolutionen, resulterat i ett mer och mer avancerat samhälle. I ett sådant samhälle kan många företeelser (till exempel vissa normer) framstå som underliga, och det kan då ligga nära till hands att tro att man med endast sitt förnuft till hjälp kan resonera sig fram till någonting bättre och mycket mer logiskt.
Att slå sönder system som visat sig fungera förhållandevis väl, för att i stället ersätta dem något man resonerat sig fram till, riskerar dock att få ungefär samma konsekvenser som då de brittiska kolonisatörerna planterade ut kaniner i Australien. Det framstod säkert som i allra högsta grad rationellt där och då, men då man inte förmådde överblicka vilka konsekvenser detta kunde få för ett komplext, finkalibrerat och ömtåligt ekosystem blev effekterna snart förödande.
Ett annat exempel på hur farligt normkritikbegreppet kan vara fick vi nyligen i form av en debattartikel skriven av företrädare för föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa. I denna försvarade artikelförfattarna AKP-sympatisören och före detta miljöpartisten Yasri Khan genom att hänvisa till just normkritik.
Artikelförfattarna är emellertid inga kärnfamiljskritiker eller förespråkare av könsrollernas avskaffande, de representerar en islamistiskt anstruken organisation som står för stockkonservativa värderingar. De är inte kritiska till några traditionella klädsel- eller avbildningstabunormer, de är kritiska till sekulära och västerländska normer.
Detta är naturligtvis i någon mening ett exempel på normkritik, men denna normkritik utgör den reaktionära spegelbilden till den normkritik den postmoderna vänstern talar om. Eftersom den postmoderna vänstern är just postmodern, finner man inom denna dock ingen motsägelse i detta.
Detta är de islamistiska krafterna synnerligen medvetna om, varför de också varit snabba med att anamma den ytterst språkbruksmedvetna postmoderna vänsterns språkbruk. Mer än så har inte krävts för att göra den postmoderna vänstern till en kraft att räkna med i kampen för patriarkatet, i kampen för att flytta fram den reaktionära konservatismens positioner och i kampen för sekularismens försvagande.
Läs även:
Nima Dervish
DN1,
SvD1,
Exp1,
Exp2
