Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.
Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.
Vad som gör historien intressant är dock vad som hände sedan. I en flodvåg av artiklar och reportage fick vi veta att vad som hänt var något av det mest fruktansvärda som någonsin hänt. Ja, det hela var så fruktansvärt att till och med de vanliga narrativen om den nära förestående trumpokalypsen under några dagar tillfälligt fick stryka på foten.
Förmenta "expertkommentatorer" gav begreppet Filterbubbla™ ett ansikte då de allvarsamt berättade den enorma skada partiet hade lidit. Journalister, understödda av en demagog till statsminister, förklarade att det hela var ett tecken på en osund moderat partikultur. SVT:s Margit Silberstein jämförde det hela med Sverigedemokraternas järnrörsskandal. DN ägnade en huvudledare åt att ingående berätta om de berg av luktsalt som nu krävdes för att hålla landets socialliberaler vid medvetande. Och så vidare.
Vad allt detta var uttryck för var en rädsla att förlora sina maktprivilegier. Skolgårdsmobbarmetoder och andra former av politisk huliganism är nämligen inte bara vänsterns främsta arbetsredskap, de är dessutom arbetsmetoder denna anser sig ha monopol på. Samtidigt som man själva frossat i svartmålning, personangrepp, härskarmetoder och smutskastningskampanjer har man krävt God Ton™ från sina politiska motståndares sida.
Detta har länge varit någonting som man inom högern av någon obegriplig anledning gått med på. Den senaste tiden har man dock inom Moderaterna kommit att omvärdera denna strategi, någonting som skapat oro bland socialister och deras socialliberala hangarounds. Den omättligt makthungriga vänsterns viktigaste verktyg riskerade att vridas ur deras händer.
När stolpskottet Delmon Haffo så gjorde bort sig kom detta som en skänk från ovan. Utåt flödade visserligen krokodiltårar i sådana mängder att låglänta delar av Sverige hotades av översvämning, men bakom stängda dörrar kände jublet inga gränser. Nu skulle Haffo-incidenten mjölkas maximalt. Vad som sedan hände var resultatet av detta.
Vänstern för idag sin Kulturkampf på åtskilliga fronter samtidigt. Den vill reglera ditt privatliv, den vill bestämma vad du läser, den vill göra näringslivet till regeringens förlängda arm och den vill skriva om historien. Den nöjer sig emellertid inte ens med detta.
Vad reaktionerna på Haffo-incidenten mer än något annat är ett uttryck för, är hur vänstern med näbbar och klor kämpar för att kontrollera samhällsdebatten som sådan. Vad vänstern ägnar sig åt är ett regelrätt kulturkrig. Den som gör misstaget att tro att det är något mindre allvarligt eller mer civiliserat än ett sådant har redan förlorat.
DN1,
SvD1,
SvD2,
SvD3
