Det saknas inte direkt oegentligheter att som svensk vara förbannad över.
Den svenska staten drar sörjande anhöriga inför domstol för att komma över deras döda anhörigas pengar. De svenska skatterna tillhör de högsta i världen, och används för att finansiera islamism, terrorism och FN-högdjurs jetset-liv. Staten ger charlataner skolade i pseudovetenskap i uppdrag att indoktrinera dagisbarn i vänsterextremistiskt tankegods. Et cetera.
Detta är såväl perversa som hårresande omständigheter som borde resultera i folkstormar så starka att politikerna tvingades backa direkt, men som dessvärre inte gör det. Av denna anledning ansåg jag själv gårdagens drev mot broschyren "Information till dig som är gift med ett barn" vara delvis missriktat.
Broschyren var förvisso både löjeväckande och ett symptom på den totala brist på verklighetskontakt som genomsyrar den svenska statsförvaltningen, men den påpekade till syvende och sist att sex med minderåriga var olagligt. Jämfört med den stora merparten av den svenska statens många övergrepp på allt som är anständigt, stod broschyrens med silkeslen och konflikträdd röst framhasplade förmaningar och lökiga illustrationer sig slätt.
Det arbete som hade lagts ned på broschyren var givetvis fullständigt bortkastat, men den åsamkade heller ingen skada. Av denna anlednings finns det skäl att problematisera skärtorsdagens drev. Vad som däremot inte finns anledning att problematisera, är motståndet mot barnäktenskap som sådana. Detta är dock precis vad Johan Hakelius nu lik förbannat ändå har gjort.
Det är värt att notera att Hakelius är en debattör som sätter en ära i att vara konträr, och att hans budskap sannolikt delvis skall tolkas som ett utslag av detta. Det bör i rättvisans namn också påpekas att Hakelius invändningar delvis sammanfaller med mina egna. Inte desto mindre slutar Hakelius text med att han dels landar i en kulturrelativistisk sörja till ståndpunkt, dels försöker hålla barnäktenskapens motståndare ansvariga för den situation naiva kulturrelativister har ställt till med.
Den i varje internationell jämförelse extrema svenska migrationspolitiken är någonting som politiker med megalomaniska ambitioner påtvingat svenskarna mot deras vilja. I detta har man haft stöd av en journalistkår, som systematiskt såväl mörkat migrationens kostnader som tonat ned dess omfattning.
Sverige har därför i snabb takt förändrats i en riktning de flesta finner icke-önskvärd. Konsekvenserna i form av grov kriminalitet, extremism, ökade statliga utgifter och försämrad samhällsservice uppfattas som försämringar av så gott som alla, inklusive miljö- och centerpartister. Att i detta läge börja relativisera barnäktenskap, och indirekt kräva att skattebetalarna såväl skall acceptera som subventionera myndiga mäns "rätt" att gifta sig med underåriga kvinnor, blir då att skicka in clownerna en gång för mycket.
"Vad vill ni upprörda göra åt det?", frågar Hakelius sina läsare. Frågan har ett tämligen uppenbart svar: Barnäktenskap ingångna utomlands skall inte erkännas i Sverige. Sådana "par" skall bemötas som två individer, helt utan koppling till varandra. Skulle därefter det icke-erkända äktenskapet resultera i till exempel graviditet, trots att den ena parten är under 15 år, skall åtal för våldtäkt av barn väckas. Om detta inte passar får paret (eller rättare sagt, mannen) i fråga söka sig någon annanstans.
Men, invänder då någon retoriskt, kan inte detta innebära att människor som faktiskt älskar varandra kommer i kläm? Den risken finns givetvis, men den skiljer sig inte från den risk att komma i kläm som svenska medborgare löper då genuin kärlek över femton- eller artonårsgränsen uppstår. Gränsdragningar av det här slaget är aldrig perfekta, men de finns där eftersom alternativet är värre.
Sveriges funktion är inte att vara en yta på vilken vilka sedvänjor som helst är tillåtna. Att en del bevisligen har svårt att acceptera detta är inte ett argument för särlagstiftning. Tvärtom, det är just när någon bryter mot förbudet mot barnäktenskap som det är viktigt att upprätthålla det.
