Europadomstolen fann det nyligen i sin ordning att en österrikisk domstol dömt en kvinna till böter sedan hon ställt en retorisk fråga om huruvida Muhammed var pedofil. Domen fick (trots utbredd tystnad om saken i de respektabla medierna) stor uppmärksamhet, och en stor del av denna uppmärksamhet kretsade kring det faktum att Muhammed enligt islam haft sexuellt umgänge med en nioåring.
Något av de mest intressanta med Europadomstolens dom rör dock vare sig de historiska sakförhållandena eller semantiken, utan det faktum att man från domstolens sida motiverade sitt utslag med att den österrikiska domen tjänat till att upprätthålla den religiösa friden i landet. Annorlunda uttryckt försvarade man den österrikiska fällande domen med att ett annat utfall hade kunnat leda till att muslimer i landet svarade med kriminalitet och våld.
Det är en synnerligen anmärkningsvärd motivering. Den har ingenting med vare sig yttrande- eller religionsfrihet att göra, utan är snarare att se som ett krasst konstaterande av (eller om man så vill, ett fördomsfullt antagande om) att vissa av profeten Muhammeds följare är beredda att ta till extrema metoder när deras religion kritiseras. Då de problem man förutspådde skulle följa på en friande dom inte är något som följt på kritik av andra religioner, är det också svårt att föreställa sig att domstolen skulle ha resonerat likadant om fallet till exempel gällt buddhism eller hinduism.
Den enda slutsatsen blir därför att Europadomstolen givit en blasfemilagstiftning sin välsignelse, av den enkla anledningen att den grupp som vill se sin religion skyddad från kritik tidigare visat sig vara villig att svara på sådan kritik genom att ta till kriminella metoder. Ett sådant resonemang kan av den principlöse naturligtvis försvaras på pragmatisk grund, men inte med motiveringen att man vill skydda religionsfriheten eller värna utsatta grupper. Tvärtom är budskapet att man är villig att göra avkall från några av den liberala demokratin mest omhuldade principer, i de fall de grupper som ogillar dessa principer är villiga att svara med våld då dessa upprätthålls.
Ett annat exempel på samma bakomliggande sätt att resonera har i dagarna kommit från Storbritannien. Därifrån rapporteras att regeringen inte varit villig att ge den kristna pakistaniern Asia Bibi asyl, då man befarar att detta skulle leda till oro i landet. Vad detta i klartext betyder är att man befarar Storbritannien skall lamslås av protester i vilka fundamentalister med rötterna i framför allt Pakistan kräver att Asia Bibi skall fängslas eller dödas, då hon enligt dem gjort sig skyldig till att ha hädat en annan religion än sin egens profet.
Dessa två exempel tjänar utmärkt som illustration av en viktig orsak bakom den krympande yttrandefriheten, hetslagstiftningens ständiga ändamålsglidning och de alltmer totalitära kraven på ideologisk anpassning. Från makthavarnas sida motiveras utvecklingen med värdeord som antirasism, mångkulturalism, tolerans, liberal demokrati och alla människors lika värde. Vad det i själva verket handlar om är dock att man anpassar sig till fundamentalister.
Orsakerna till denna anpassning bottnar med allra största sannolikhet inte bara i konflikträdsla och en oförmåga att stå upp för principer, utan också i cyniska maktpolitiska överväganden. När den politik man har fört riskerar att leda till uppror, riskerar detta också att slå tillbaka på den egna maktpositionen. I detta läge blir kostnaden för att göra den liberala demokratin till ett säkert rum för islamister betydligt lägre än att faktiskt stå upp för de principer man ständigt berömmer sig för att vara garanten för.
