För många år sedan såg jag en TV-sänd debatt om fostervattensprov. Den ena sidans argument kokade ned till att dylika prov var av godo då föräldrarna därmed fick möjligheten att abortera barn med allvarliga kromosomskador. Den andra sidan utgjordes av debattörer som på (om jag inte minns fel) tämligen metafysiska grunder argumenterade för att ett sådant agerande var oetiskt.
Det finns väldigt mycket att säga om denna i grund och botten intressanta fråga. För egen del kan jag konstatera att min syn på frågan då var betydligt mindre komplicerad än min syn på samma fråga idag. I en vidare bemärkelse är det också värt att notera att de två läger som den gången rök ihop i TV-sänd debatt, idag närmast bytt plats med varandra. Den instrumentella synen på fostervattensprov var på den tiden enkelt uttryckt en högerposition, samtidigt som viljan att problematisera frågan då snarare återfann hos vänstern. Idag ses i stället den senare inställningen som ett utslag av konservatism, medan den osentimentala och instrumentella synen på fostervattensprov anammats av det progressiva lägret.
Vad som gör minnet av denna debatt relevant här och nu är dock någonting helt annat, nämligen det faktum att producenterna i slutet av programmet kastade in en kvinna med (en påfallande lindrig form av) Downs syndrom i debatten. Hon motsatte sig fostervattensprover av den enkla anledningen att hon själv sannolikt aldrig hade blivit född, och därmed inte heller fått leva ett vad som enligt henne var ett bra liv, om sådana hade varit standard när hennes egen mamma var gravid med henne. Förespråkarna för fostervattensprov ombads därefter bemöta detta, vilket de givetvis inte kunde. De hade att välja mellan att ligga lågt, eller att framstå som monster genom att i en TV-sänd debatt utnyttja sitt förkrossande överläge i egenskap av högutbildade för att smula sönder en begåvningshandikappad persons argument.
För egen del kommer jag gång på gång att tänka på denna debatt när två mycket speciella opinionsbildare dyker upp i debatten. Av etiska skäl jag snart skall redogöra för vill jag inte nämna några namn, men vi kan kalla dem Styrbjörn Bjällerup och Havre Flarnstad. Den förre är en fristående granskare av vad han anser vara extremism. Den senare brukar å sin sida omnämnas som expert på fascism. Dessa bägge herrar har en påfallande prominent plats i offentligheten. Den ene har fått åtskilliga debattartiklar publicerade i väletablerade tidningar, och även varit medförfattare till ett ytterst tveksamt utspel som för halvannat år sedan fick stor och positiv medial uppmärksamhet då detta strök den postmoderna vänstern medhårs. Den andre har vid åtskilliga tillfällen anlitats som "expert" av journalister, något som i sin tur fått även statsministern att hänvisa till honom.
Jag tänker här inte förklara varför det är ett misstag att se dessa bägge herrar som auktoriteter. Detta har redan diskuterats vid åtskilliga tillfällen, och efter dessa diskussioner har två tydliga läger utkristalliserat sig. I det ena lägret återfinns de som finner de båda debattörerna oseriösa. I det andra lägret återfinns människor vilkas världsbild bekräftas av de bägge debattörerna, och därför uppskattar vad dessa säger. Jag vet efter personliga erfarenheter av att diskutera sakfrågan även med uppburna företrädare för det senare lägret, att sådana diskussioner är fullständigt meningslösa. Debattörernas tillskyndare är, åtminstone i den aktuella frågan, oemottagliga för fakta, och därmed också i sammanhanget att betrakta som bortom räddning.
Vad som i stället är intressant är någonting annat, nämligen att det är tämligen uppenbart för alla som följt de båda debattörerna att inte någon av dem har alla hästarna i stallet. Det går att spekulera i detaljer, men jag finner sådana spekulationer osmakliga och väljer därför att avstå från detta. Att över huvud taget uttala sig om saken offentligt tangerar det oetiska, och vore mig i normala fall fullständigt främmande. Problemet är bara att dessa bägge debattörer inte odlar sin världsbild i tysthet. I stället gör det detta offentligt, och därtill med aktivt stöd av det svenska etablissemanget.
Därmed är vi tillbaka till det dilemma de ovan nämnda förespråkarna för fostervattensprov en gång ställdes inför, nämligen att en på en och samma gång både seriös och etisk debatt blir en omöjlighet. Att gå i polemik med personer som så uppenbart inte är i balans, och som borde hållas så långt borta från rampljuset som möjligt, är en grym handling. Problemet är bara att de anklagelser de offentligt framför från tunga plattformar är så grova, att man inte heller kan låta dessa bero. Därmed ställs föremålen för dessa anklagelser inför ett olösligt dilemma.
Skulden för detta vilar tungt på det etablissemang som valt att ge dessa bägge herrar en plats i rampljuset. Vad de har gjort är djupt oetiskt, inte minst mot de bägge debattörerna själva. De senare blir i och med detta föremål för omfattande kritik, ilska och hån, någonting som sannolikt är det absolut sista de behöver. Att man från etablissemangets sida trots detta fortsätter att hålla de båda debattörerna med offentliga plattformar blir då en direkt inhuman handling.
Att agerandet är direkt skadligt för det offentliga samtalet är en sak. Att man därtill tvingar ömtåliga människor rakt in i ett minfält, och att man därtill i praktiken tvingar andra att slå på den som redan ligger, är däremot ett agerande bortom varje form av anständighet.
