Mina vrakplundrare:
Om morallärans domäner är kraftfältet mellan det goda och det onda, om estetikens domäner återfinns i spänningen mellan det vackra och det fula och om ekonomins domäner definieras av det lönsamma och det olönsamma, var återfinner vi då politikens domäner? Under det tidiga 1930-talet ägnade tysken Carl Schmitt¹ frågan mycket tankemöda, och kom till slut fram till att politiken – eller, för att använda hans eget språkbruk, det politiska – utmärkte sig för att dess domäner återfanns mellan motpolerna vän och fiende. Schmitts perspektiv kan framstå som osentimentalt eller rentav brutalt, men rymmer inte desto mindre en djupare sanning, då vad politiken – de många vackra ord och tillrättalagda budskap varje skolbarn ständigt matas med till trots – ytterst handlar om är tvång och våld. Politik handlar om att bestämma vem som skall köras över och om vem som skall gynnas, om att med hot om våld driva in skatter, om att sätta ramarna för ordningsmaktens våldsbefogenheter, om att slå fast vad som är lagligt och vad som är olagligt, om att kodifiera vilka lagöverträdelser som skall bestraffas med fängelsestraff och ytterst också om att ge direktiv till de väpnade styrkor som endast företeelsen krig kan skänka existensberättigande.
Kort sagt, Schmitts perspektiv säger oss – alldeles oavsett om det på egen hand är tillräckligt eller tarvar komplettering av andra – någonting mycket grundläggande om såväl politiken som dess förutsättningar och villkor. Som Schmitt själv konstaterade hade dock liberalismen redan under hans egen tid muterat till en dekadent och hedonistisk protohippieideologi kroniskt oförmögen att ta in detta fundamentala faktum, varför den i stället utvecklat en för den klassiska liberalismen tämligen främmande mytologi i vilken människans inneboende godhet stod i centrum, och med den för rationalisten så karakteristiska övermodet därför också omdefinierat det politiska begreppet till att handla om högtidliga principer. I och med detta hade liberalismen också förvandlats till en ideologi vars själva credo på många sätt bestod i att kategoriskt förneka Schmitts tes om det politiska begreppets innebörd, men ironiskt nog hade denna trosövertygelse samtidigt utvecklats till någonting för liberalismen så centralt och heligt att liberalen också instinktivt började identifiera alla som intog en motsatt ståndpunkt som svurna fiender till den egna saken. I sina försök att avfärda tesen om det politiskas domän som kraftfältet mellan vän och fiende skulle liberalismen därför med en mycket svartvit blick på sin politiska omvärld paradoxalt nog komma att dela in denna i just kategorierna vän och fiende. Att den senare bestod i precis de ideologiska strömningar i vilka man hade fräckheten att mena att politiska aktörer hade fiender var dock ingenting den liberala ångvältspersonligheten med sin så utmärkande oförmåga till ödmjukhet, introspektion och självkritik fann det minsta motsägelsefullt.
Vad som gör det ursinne med vilket liberalen reagerar på varje tes liknande den Schmitt lade fram intressant är emellertid inte liberalens hyckleri, utan att vi i denna omständighet finner en avgörande ledtråd till vad som driver honom. Att blotta påståendet att politiska aktörer alltid har fiender provocerar liberalen så till den grad att han riskerar att förlora självbehärskningen varje gång detta yttras beror på att ordet "fiende" implicerar existensen av mänskliga känslor och drifter, vilket i sin tur påminner liberalen om att mänskligheten varken består av datorer eller grötmyndiga utomjordningar med alvöron och en fäbless för att i tid och framför allt otid yttra vad kaliforniska manusförfattare uppfödda på plast och hamburgare tror är djupsinnigheter. Ordet "fiende" påminner kort sagt liberalen om att den materia ideologer har att arbeta med är passionerade djur med stora hjärnor, vilket inte bara är en omständighet det liberala tankegodset är utformat helt utan en tanke på, utan av just denna anledning också fyller den enligt egen utsago mycket rationelle liberale hominiden med djurisk fruktan och animaliskt äckel. Att liberalen finner sport någonting primitivt blir i ljuset av detta mycket naturligt, liksom det faktum att liberalen instinktivt motsätter sig allt från normer till traditioner, och att han mer än gärna river vackra byggnader i vilkas skönhet människor riskerar få en glimt av det sanna och eviga för att i stället ersätta dem med modernistiska konstruktioner med skokartongens fägring och Morgan Johanssons charm. Människors känslor och – ännu värre – passioner sätter skräck i liberalen av den enkla anledningen att dessa inte ryms i den liberala ekvationen. Liberalens mål blir därför att lobotomera människan; att pumpa den vilda och otyglade hominidens hjärna så full av ideologiskt valium att denne förvandlas till den oförargliga råvara det liberala maskineriet kräver för att inte börja kärva.
Som vi fick en fingervisning om redan när vi konstaterade att det kätterska talet om existensen av fiender som sådant omedelbart får liberalen att instinktivt börja identifiera fiender runt omkring sig, innebär dock ironiskt nog detta att liberalens antipati mot passioner i sig utgör en mycket passionerad hållning. Liberalen fruktar känslor, avskyr lidelse, misstror skönhet, är besjälad av tanken på att döda Gud och vill utrota de fientliga ideologier som motsätter sig de liberala trotssatserna. Den passionerade liberalens känsloregister blir därför ett sådant som utmärker sig för vad han avskyr snarare än värdesätter, och hans inre liv rymmer således varken humor eller en förmåga att uppskatta det sköna och eviga, men definieras däremot av vämjelse, oförsonligt hat och avsky. Den passionerade liberalens personlighet blir därför den av en förgrämd och förstoppad dalek, besatt av att tömma tillvaron på ande och mening så att världen en gång för alla blir ofarlig, och så att den bångstyriga verkligheten till slut börjar stämma överens med den i liberalens ögon så fulländade liberala kartan. Kort sagt, den passionerade liberalens känslor utgörs i stort sett uteslutande av negativa sådana, och i denna omständighet finner vi också anledningen till varför han så ofta tenderar att förkroppsliga precis det han beskyller sina motståndare för.
¹ En del läsare kommer här ivrigt räcka upp handen, angelägna om att skyndsamt informera klassen om att Schmitt enligt gängse synsätt anses historiskt och politiskt belastad. Detta är i sak helt korrekt, men Schmitt var också en mycket inflytelserik och respekterad tänkare med läsare och lärjungar även långt utanför de politiska kretsar som eftervärlden kommit att förknippa honom med, varför sådana invändningar, ehuru deprimerande förutsägbara, i sammanhanget är helt irrelevanta.