Mina krigarpräster:
Liberalismen står för en balanserad mittenposition, från vilken liberaler inte bara representerar måttfullheten, utan misstänksamt också ständigt blickar såväl vänster- som högerut på jakt efter sådant som hotar arvet från upplysningen, Locke och Montesquieu. Liberaler är kort sagt inte bara eftertänksamma och balanserade, utan företräder också en anrik tradition som förvaltar århundraden av förvärvad klokskap. Så lyder i alla fall den centrala myt om liberalismen som inte bara genomsyrar varje liberalt utspel, utan som inom ramen för den sektliknande liberala subkulturen också hålls för en evig och objektiv sanning, och med en sådan föreställning som central trossats blir det inte heller konstigt att liberalen tror sig vara såväl immun mot radikalisering som en naturlig motvikt till världens alla radikaler. Problemet med denna föreställning är bara att den, liksom de flesta andra av de föreställningar som tillsammans bildar den liberala självbilden, är felaktig. Liberalers starka tendens till okontrollerad självradikalisering visade sig redan under den franska revolutionens blodbad och terror, den utgjorde en central komponent i den amerikanska revolten och den omfattande repression och historieförfalskning som följde på denna, den var en starkt bidragande orsak till det första världskrigets fasor och även Oliver Cromwells folkmord på irländare kan i mångt och mycket ses som ett utslag av samma tendens, då de illdåd som begicks under hans ledning var en tidig produkt av just de ideologiska strömningar som gav upphov till liberalismen.
Vad mer är, sedan det liberala tankegodset uppnådde hegemonisk ställning har arvet från Locke, Montesquieu och andra liberala filosofer som liberaler ständigt bedyrar sin trohet till inte främst värnats av liberaler själva, utan av konservativa krafter. Den amerikanska liberalismen har hela tiden stått för en rörelse bort från konstitutionens principer, och den brittiska historien är i mångt och berättelsen om hur konservativa tories försökt försvara arvet från John Locke och Adam Smith mot aggressiva angrepp från liberala whigs. Samma konservativa aktörer har dock i den inte sällan direkt hysteriska liberala retoriken konsekvent benämnts som reaktionära högerkrafter, vilket inte bara röjer liberalen som den radikale revolutionär han är, utan också avslöjar liberalismens anspråk på att utgöra en måttfull mittenrörelse som förvaltar ett ideologiskt arv från 1600-talet som både missvisande och mycket förljuget. Radikalismen ligger tvärtemot vad liberaler påstår och intalar sig själva i liberalismens själva natur, och i ljuset av detta uppenbaras de många liberala anklagelserna om att andra (det vill säga högern) skulle vara radikaliserade för vad de är, nämligen ett skolboksexempel på projektion.
Att liberalismen är en synnerligen radikal ideologi blir i själva verket uppenbart i samma ögonblick som man börjar betrakta sin omvärld med öppna ögon, snarare än genom de perceptionsfilter årtionden av indoktrinering, tillvänjning och vilseledande nyhetsrapportering begåvat den breda allmänheten med. Den samtida liberalismen vill ersätta nationalstaten med mångkulturella provinser i överstatliga enheter, avskaffa könsrollerna, göra sex till ett fritidsintresse i mängden, utrota traditionerna, ersätta gamla normer med nya, bryta med historien, avfärda generationer av samlad erfarenhet, omdefiniera metafysiken och göra det oreflekterade dyrkandet av Framsteget till en ny statsreligion med kvasiintellektuella universitetsutbildade charlataner som sitt prästerskap. Annorlunda uttryckt, liberaler inleder vårdslöst och med hela folk och kulturers öden som insats det ena experimentet efter det andra, utan några garantier för ett lyckligt slut, utan någon nödbroms att dra i när varningstecknen börjar hopa sig, utan några som helst empiriska belägg för att resultatet skall bli det önskade (men däremot gott om empiriska belägg för motsatsen), utan att för ett ögonblick reflektera över den masslakt på oskyldiga som tidigare liberala megaexperiment utmynnat i och utan ett uns av vare sig tvivel på den egna förmågan eller respekt för de mycket svårtyglade och farliga krafter man leker med. Allt detta samtidigt som man inte bara anklagar sina motståndare för att vara radikaliserade och ansvarslösa, utan dessutom för att ha kastat hävdvunna västerländska värderingar överbord och därmed brutit status quo.
Adjektivet "radikal" är i själva verket helt otillräckligt för att beskriva en sådan hållning. Liberalismens anspråk är totalitära, dess anhängare är fanatiker och ideologin som sådan kännetecknas av ett storhetsvansinne med få – om några – historiska paralleller. Vad mer är, vad liberalismen gör gör den inte bara i strid med folkviljan, utan också mot bättre vetande, till ljudet av en kakafoni av tjutande varningssignaler och med ständigt mer vilda konspirationsteorier som förklaringsmodell till det folkliga motståndet. I och med detta radikaliserar liberaler naturligtvis också i någon mening sina motståndare (det anmärkningsvärda i sammanhanget är i själva verket inte motreaktionerna, utan tvärtom att dessa inte blivit häftigare), men ingen bör hysa något som helst tvivel om vari den egentliga och drivande radikaliseringen består. Liberalismen är idag en fartblind, aggressiv och mycket farlig ideologi, och bör därför också mycket osentimentalt omnämnas, beskrivas och bemötas som en sådan.