Mina hårt prövade inbyggare i Arkham, MA med omgivningar:
När fenomen som gängkriminalitet, klanvälde, bidragsbedrägerier, pistolhot mot lärare och andra former av antisocialt beteende såsom bärandet av Adidasbyxor på offentlig plats skall förklaras av de diplomatiskt uttryckt kanske inte helt förstklassiga tänkare som i etablissemangets ögon utgör den svenska intelligentsian, försöker dessa vanligtvis göra detta med hjälp av begreppet klass. Kriminella, subversiva och/eller arbetsvägrande personer som inte för en sekund har för avsikt att bli en del av det svenska samhället men däremot mer än gärna mjölkar det på resurser är bara, förklarar man, vår tids motsvarighet till de arbetare som för drygt hundra år sedan kämpade för rätten att rösta och bilda fackföreningar. Sett genom dessa glasögon blir varje förnedringsrån en legitim protest mot samhällets orättvisor, och utifrån denna omvärldsanalys blir varje 80-åring kvinna som blivit nedslagen och/eller rånad till en hjärtlös träpatron som plötsligt en natt fått möta Gångna baggböleriers ande. Det är här frestande att nöja sig med att konstatera att ja, vänstern är alltjämt precis så debil som vi vant oss vid att den brukar vara, och därefter inte ägna saken någon ytterligare tankemöda, men ironiskt nog har vänstern helt rätt i att frågan lämpar sig utmärkt för klassanalys. Denna (underförstått marxistiska) klassanalys kommer dock, förutsatt att den utförs av någon som inte är uppvuxen på populärkultur, snabbmat, epilepsiframkallande rörliga bilder på skrikiga ungdomar, anglicismer och föreställningen att den västliga civilisationen grundades av Franklin Delano Roosevelt, inte visa vad vänstern tror att den kommer att visa.
En avgörande ledtråd till vad en klassisk marxistisk klassanalys i stället kommer visa finner vi i omständigheten att arbetare – till skillnad från kriminella och arbetsskygga bidragstagare – arbetar, en annan finner vi genom att läsa Marx. Den som faktiskt har läst och förstått sin Marx förmår nämligen, till skillnad från förmågor som Mikael Wiehe, Johan Ehrenberg, Göran Greider, Lars Ohly, Linda Snecker och kultursidornas narcissistiska iPhone-revolutionärer, identifiera den klass vars markör Adidasbyxorna är, och detta är inte arbetarklassen. Den som har läst sin Marx vet att den samhällsklass som förmenta marxister idag identifierar som den nya arbetarklassen sammanfaller med vad Marx kallade för trasproletariatet, och den som läst sin Marx vet också att trasproletariatet i den marxistiska analysen inte utgör arbetarklassens allierade, utan dess fiende. I den marxistiska analysen är trasproletariatet ett förtappat samhällsskikt som utan vidare låter sig köpas av arbetarnas fiender, varför det genom historien också gång på gång manifesterat sig i form av de legoknektar som slagit ned arbetarklassens uppror och frihetskamp. Av denna anledning uttalade sig Marx inte bara mycket nedsättande om trasproletariatet, utan han tyckte framför allt också mäkta illa om det.
Huruvida Marx hade rätt eller inte om att 1800-talets trasproletariat spelade en destruktiv roll för samhällsutvecklingen är – sett inte bara från ett högerperspektiv, utan även från arbetarklassens synvinkel – en ganska komplicerad fråga, där historien erbjuder oss gott om exempel på såväl sådant som talar för som emot. Klart är dock att de förmenta marxister, kommunister och socialister som beskriver trasproletariatet i termer av vår tids arbetarklass ger uttryck för en analys som går stick i stäv med den marxistiska, och att vad de därmed röjer är en långtgående okunskap och historielöshet. Vad mer är, i Marx analys finner vi någonting som, alldeles oavsett om hans slutsatser på området var rätt under 1800-talet eller ej, mycket väl beskriver den situation som råder idag. När dagens gåsleversocialister föraktfullt beskriver arbetarklassen i termer av "vita män", när de låter de skattepengar som arbetare och den minskande andel av medelklassen som ännu inte blivit parasitär betalat in regna över trasproletariatet och dess organisationer i utbyte mot röster, när de ständigt undergräver alla försök att skärpa straffen för de kriminella ur trasproletariatet som mer eller mindre ostört kan terrorisera hederligt folk utan att detta utmynnar i några kännbara konsekvenser för dem, blir det också uppenbart att makten använder trasproletariatet som ett verktyg mot arbetarklassen, i syfte att hålla denna kort.
Vad detta betyder i praktiken är att högern har en hemläxa att göra. För det första behöver man släppa de invanda föreställningarna från 1900-talet, och inse att Marx inte nödvändigtvis vid varje givet tillfälle speglar fiendesidans analys, utan tvärtom ibland erbjuder även högern användbara verktyg i förståelsen av omvärlden. För det andra behöver man förstå vidden av det bedrägeri och den historielöshet som återfinns i påståendet att det skulle vara en självklarhet för vänstern att ta "utsatta gruppers" (det vill säga trasproletariatets) parti mot "vita män" (det vill säga arbetarklassen). För det tredje erbjuder den inblick i marxistisk klassanalys som skisseras ovan ett motargument med hjälp av vilket man inte bara kan punktera ett av den moderna vänsterns mest omhuldade narrativ, utan med hjälp av vilket man också kan håna och förlöjliga förmodade marxister, kommunister och socialister för såväl deras brist på bildning som det faktum att de under sina mörkröda fanor i all praktisk bemärkelse går Annie Lööfs ärenden. Att vår tids vänster utsett arbetarklassen till sin fiende, och i stället gjort gemensam sak med Wall Streets insiderhandlare och de multinationella storföretagens skatteplanerande rättvisekämpar till ägare, är en sanning som inte kan upprepas många gånger nog.