Mina krigare från den pontiska stäppen:
I sin bok Individualism and the Western Liberal Tradition argumenterar den amerikanske evolutionspsykologen Kevin MacDonald¹ för att Västerlandets särart går att spåra till två sorters individualism. Den första av dessa karakteriserar författaren som aristokratisk, och är enligt honom ett arv från de indoeuropéer bland vilka de sociala band som så smångingom gav upphov till samhällen och eliter formades mellan allierade krigare, bland vilka färdigheter på slagfältet utgjorde den främsta källan till status. Den aristokratiska individualismen är inte universell, utan utmärks av ett individualistiskt förhållningssätt aristokrater emellan, medan helt andra regler gäller för interaktionen mellan aristokrater och den allmänhet över vilken dessa härskar. I bjärt kontrast till detta står den andra formen av individualism som enligt MacDonald har format Västerlandet, nämligen den egalitära. Den senare är ett arv från de jägare-samlare som indoeuropéerna mötte då de anlände till Europa (och då i synnerhet kontinentens norra delar), bland vilka en anmärkningsvärd och mycket långtgående egalitär konsensuskultur hade utvecklats som en överlevnadsmekanism i en kärv miljö präglad av knappa resurser.
De båda sorters individualism författaren identifierar står för två i grunden mycket olika synsätt, och har genom historien ofta också befunnit sig i regelrätt konflikt med varandra, men vad de inte desto mindre har gemensamt är den antropologiskt och historiskt närmast unika egenskapen att de samhällen de formar inte bygger på blodsband, utan på meriter och personliga prestationer. Frånvaron av klaner, meritokratins starka ställning och den (åtminstone relativt) låga graden av korruption bland västerlänningar blir i ljuset av detta inte främst produkter av upplysningsidealen, såsom annars brukar framhållas, utan manifestationer av strömningar med mycket djupare rötter än så. Vad mer är, i det faktum att nutidens medelklass utan svårigheter kan identifiera sig med antikens människor – det vill säga med de antika aristokrater som skildras av antikens författare, krönikörer och historiker – finner vi en tydlig fingervisning om att den indoeuropeiska individualismen (relativt en även i övrigt aristokratisk kontext) kan ge resultat anmärkningsvärt snarlika de utfall dess egalitära motsvarighet utmynnar i.
I de avseenden de båda varianterna av individualism skiljer sig åt, har någon egentlig syntes av dem dock aldrig uppstått, utan tvärtom är historien på många sätt berättelsen om hur maktförhållandena mellan dem har skiftat. Den aristokratiska individualismen dominerade under bronsåldern och den tidiga antiken, varpå den egalitära började flytta fram sina positioner parallellt med Roms nedgång (jämför brons och marmor). Under medeltiden fick den aristokratiska varianten ännu en gång överhanden, men detta övertag kom successivt att urholkas av renässansen, reformationen och upplysningen. På 1600-talet hade den egalitära individualismen blivit stark nog att gå på offensiven, varför regelrätta slag i form av de engelska, amerikanska och franska revolutionerna snart skulle utkämpas, vilka i sin tur i förlängningen ledde fram till den avgörande slutstrid vi känner som det första världskriget. De båda sorternas individualism representerar således också på en och samma gång såväl två samverkande krafter som en explosiv konfliktyta som löper tvärs igenom den västerländska civilisationens hjärta. I denna omständighet finner vi också en del av förklaringen till varför den västerländska civilisationens goda sidor ofta är så svåra att skilja från dess destruktiva.
Samtidigt är det viktigt att varken överdriva eller övertolka denna konflikt. Det ligger till exempel nära till hands att förstå den aristokratiska individualismen i termer av höger och den egalitära i termer av vänster, men detta leder samtidigt lätt tankarna fel, då den nyliberal som är helt likgiltig för sitt folks öde kan finna stöd för sin sak i den aristokratiska hållningen, medan djuphögern gjort många av den egalitära individualismens ståndpunkter till sina. I själva verket reproducerar i praktiken alla västerländska ideologier och strömningar (om än i varierande grad) aspekter av båda traditionerna, varför knappt någon av oss med hedern i behåll kan påstå sig stå endast för det ena perspektivet och inte alls det andra². Den spänning som återfinns mellan dessa båda former av individualism utgör inte desto mindre alltjämt en mycket explosiv materia, och är därför i mångt och mycket också central för att förstå vår tids konflikter. Denna spänning och de oundvikliga motsägelser som omgärdar den förklarar dock inte hur eller varför Västerlandet, efter en framgångssaga utan motstycke i världshistorien, kunnat slå in på det svårt självdestruktiva spår vi färdas på idag. Till detta tillhandahåller emellertid särskilt den egalitära individualismen en avgörande nyckel.
Det faktum att nordeuropéer inte bara uthärdat tusentals år i ett kärvt klimat med begränsad tillgång till näring, utan dessutom varit exceptionellt framgångsrika även på en global nivå, vittnar om att den egalitära individualismen (alldeles oavsett vad man på ett personligt plan råkar tycka om den) i själva verket har varit en mycket framgångsrik överlevnadsstrategi, och därmed näppeligen kan karakteriseras som självdestruktiv. Den egalitära individualismen omgärdas dock av föreställningar om jämlikhet och solidaritet som kan fyllas med destruktivt innehåll, av en tillitskultur som kan utnyttjas av bedragare och av sociala belönings- och bestraffningsmekanismer i form av en mycket stark konsensuskultur som kan vändas mot allmänheten av ett etablissemang som inte vill denna väl. Detta är också precis vad som har hänt. Ledtrådar till progressivas egentliga motiv återfinns i bland annat historiematerialismen, sekulära omtolkningar av kristendomen, ressentiment, patologiskt självhat, skam över den masslakt liberalismen gett upphov till och en skruvad tidsuppfattning, men den paketering man ger detta hopkok av ohämmad egoism, projektion och neurotiska föreställningar är omsorgsfullt utformad för att tala direkt till nordeuropéns känsla för egalitär individualistisk rättvisa.
Resultatet blir en ideologi som till det yttre ansluter till den egalitärt individualistiska traditionen, och som till sitt förfogande har alla den egalitära individualismens belönings- och bestraffningsmekanismer, men som i själva verket inte bara är destruktiv, utan därtill underminerar själva den egalitära individualismens förutsättningar. I ett mångkulturellt samhälle kommer klanerna ofrånkomligen få fäste, i ett mångkulturellt samhälle kommer tilliten mellan människor ofrånkomligen att eroderas, i ett mångkulturellt samhälle kommer nepotismen ofrånkomligen att tränga ut meritokratin, i ett mångkulturellt samhälle kommer kollektivismen ofrånkomligen att vinna mark på individualismens bekostnad och i ett mångkulturellt samhälle kommer ofrånkomligen egalitarismen att trängas tillbaka. Ingenting av detta är en direkt konsekvens av den egalitära individualismen som sådan, men det är en direkt konsekvens av att den progressiva ideologin lyckats med konststycket att sälja in sig som en världsåskådning sprungen ur den klassiskt egalitära individualismen.
¹ Ja, om du googlar hans namn kommer du finna mängder av påståenden om att Kevin MacDonald är jätteond, komplett med källhänvisningar till organisationer som Southern Poverty Law Center. Detta säger väldigt mycket om organisationer som Southern Poverty Law Center, men inte särskilt mycket om MacDonald.
² I fallet med progressiva yttrar sig detta idag anmärkningsvärt nog och i bjärt kontrast mot den egna retoriken i form av att de ser sig själva som en naturlig aristokrati.