Mina apolloniska hedonister:
Bakom merparten av de efemära aktörer och allianser som i historieböckerna tillskrivs en huvudroll gömmer sig två i stort sett helt okända krafter, som vi med fördel kan kalla för brons och marmor. Manifestationer av dessa figurerar i historieskrivningen under andra namn såsom guelfer och ghibelliner, katoliker och protestanter, höger och vänster, tories och whigs, centralmakter och entent med mera, men bakom alla dessa fronter döljer sig en mycket äldre och mer fundamental konflikt med rötterna i axialtiden. Vad som får ge namn åt strömningen "brons" är nämligen ingenting annat än bronsåldern och dess människotyp, medan vi i antonymen "marmor" möter en strömning som för första gången gjorde sig gällande i form av antiken. Enligt gängse historieskrivning var bronsåldens övergång i antiken en engångshändelse; ett paradigmskifte till det bättre som i egenskap av sådant tog den barbariska människan ett steg närmare den upplysta liberala hegemoni vi lever under idag, och som (lyder det whighistoriska antagandet) hela tiden varit historiens mål. I själva verket hade dock kraftmätningen mellan brons och marmor bara börjat.
I den urbana protoborgerliga förfining som för knappt tre tusen år sedan gav upphov till antiken finner vi nämligen också en strömning som var både självdestruktiv och dekadent, vilket ytterst fick till konsekvens att de antika civilisationerna gick under snarare än utvecklades. I det Grekland där vi också finner marmor i sin mest renodlade form var tiden mellan uppgång och fall blott några få århundraden, medan man i det Rom som alltid representerade en betydligt mer återhållsam form av marmor lyckades hålla antiken vid liv under närmare ett årtusende. Inte desto mindre skulle det visa sig bli i just Rom som antiken slutligen avlöstes av medeltiden, och i de germanska krigare som bildade medeltidens aristokrati finner vi inte längre ett uttryck för marmor, utan för brons. Den nya ordningen har omväxlande beskrivits i termer av en triumf för barbariet, en konsekvens av kristendomens genombrott och ett förlorat årtusende, men i dessa beskrivningar finner vi bara eftervärldens (ofta illvilliga) tolkningar av sekundäreffekter. Vad som egentligen hände var att brons återfick övertaget, varför jorden, himlen och bergen åter kom att bli överordnade staden, varför krämaren fick bereda väg för krigaren och varför evigheten flyttade fram sina positioner på det gäckande nuets bekostnad.
Att den renässans som markerar början till slutet på medeltiden hade det uttryckliga målet att återuppväcka antikens ideal får mot denna bakgrund en dimension som helt förbises i den konventionella historieskrivningen. Vad renässansen ytterst representerar är hur marmor återfår övertaget, och hur staden, köpmannen och nuet därmed ännu en gång hamnar i första rummet. Upplysningen och i viss mån också reformationen förstärker därefter marmors övertag ytterligare, och sedan marmor även avgick med seger i det första världskriget stod brons till synes mer marginaliserad än kanske någon gång tidigare. Den snabbt tilltagande dekadens som präglar vår egen tid vittnar dock om att marmor – som idag för övrigt måhända bättre karakteriseras som "plast" – näppeligen överkommit den självdestruktivitet den uppvisade under antiken. Intressant nog har också rådande marmorparadigm idag (lite beroende på hur man räknar) uppemot 700 år på nacken, varför vi – givet hur tidigare skiften mellan brons och marmor tycks ha skett med omkring tusen års mellanrum – kan sluta oss till att även detta går mot sitt slut. Om hur långvarig denna dödskamp blir och vad som följer på den kan vi i nuläget bara spekulera, men om i vilken ungefärlig riktning tangenten pekar är de flesta järtecken samstämmiga.
Annorlunda uttryckt erbjuder oss synen på vår historia som en ständigt pågående kraftmätning mellan brons och marmor ett värdefullt (om än på egen hand inte nödvändigtvis tillräckligt) perspektiv på de skeenden som tagit oss dit vi är idag. Sett från vår egen horisont blir det också frestande att likställa de progressiva ideologierna med marmor och högern med brons, men de två kosmologierna har genom historien både korsbefruktat och utbytt idéer med varandra, varför verkligheten ofta är betydligt mer komplicerad än så. Vad mer är, även den hårdföra högern har idag så mycket av marmor i sig att det varken är möjligt eller önskvärt att inta en kompromisslös, renlärig och av marmor oanfrätt bronsposition. Vad som utgör rimliga kompromisser och vad som utgör lämpliga marmorpositioner att överta respektive förkasta är både ofrånkomliga och eviga frågor, men också olösliga sådana, varför svaren sannolikt inte heller är det avgörande i sammanhanget. Vad spänningsfältet brons-marmor erbjuder oss är i stället dels ett sätt att förstå vår värld och dess historia, dels ett verktyg för att åskådliggöra de många paradoxer vi har att navigera mellan när vi frigör oss från progressivismen och de många falska föreställningar denna har indoktrinerat oss i.
Till detta kommer att dikotomin brons-marmor erbjuder oss två mycket belysande exempel på varför det whighistoriska synsättet är både oriktigt och i grunden högst förljuget. Såväl medeltiden som renässansen utgör nämligen mycket slående exempel på reaktioner i vilka den västerländska människan – för att låna ett whighistoriskt uttryck – vridit den ideologiska klockan tillbaka med omkring tusen år. I ljuset av detta avslöjas också den progressiva föreställningen om tidens gång som en lineär ideologisk rörelse mot en ständigt mer "upplyst" framtid för den historielösa, mystiska och allt annat än rationella trotssats den är.
