Mina faustiska rockstjärnor:
Televisionen är, som varje gudfruktig och hårt arbetande reformert kristen instinktivt vet med sig, Djävulens påfund, och bör följaktligen undvikas av alla som inte strävar efter att vara en del av det liberala problemet. Inte desto mindre utgör televisionen en viktig arena för populärkultur, varför många av vår samtids samtalsämnen, uttryckssätt, memer och andra kollektiva referenser alldeles oavsett vad vi råkar tycka om saken har sitt ursprung i detta medium. Om detta blev vi påminda så sent som häromveckan, då SVT sände ett förment humoristiskt inslag i vilket inbjudna höger- och vänsterdebattörer tillsammans sjöng en sång med namnet "Jag avskyr dig och allt du tror på". Tilltaget väckte å ena sidan helig vrede bland många av de radikaliserade postprotestantiska salafister till liberaler som gör anspråk på att utgöra modernitetens självskrivna intelligentsia, men blev å andra sidan samtidigt föremål för mycket beröm, företrädesvis från liberalkonservativt håll. Att de inbjudna debattörerna tillsammans sjöng en text, skriven av någon annan, om att de hatade varandra visade, menade man, att de hade självdistans.
Detta hade varit korrekt om formuleringarna i texten utgjort ett exempel på hyperbol, men vad de medverkande vänsterdebattörerna beträffar var så ej fallet. Merparten av dem utgjordes nämligen av politiska aktörer som på daglig basis och i mycket explicita ordalag anklagar just de påfallande centristiska högerdebattörer som i inslaget fick spela rollen av deras motparter för att bereda vägen för tyranni, världskrig, massdöd och folkmord. I ljuset av detta avslöjas orden "jag avskyr dig och allt du tror på" för vad de verkligen är, nämligen en nedtonad snarare än överdriven sammanfattning av vänsteretablissemangets hållning. Att de för detta får beröm för sin förmenta självdistans och mänsklighet av just de människor som de ständigt och slentrianmässigt grovt förtalar är inte ett tecken på att de förra vågar bjuda på sig själva, utan på att de senare är en bruten skara utan självrespekt. Efter att under några minuter låtsas vara en varm och humoristisk person återgick nämligen Peter Wolodarski till att leda arbetet för att på svensk mark återupprätta den glädjelösa puritanska teokrati som rådde i 1600-talets Massachusetts. Efter att för en stund försökt framstå som gemytlig återupptog Anders Lindberg sina ansträngningar för att förvandla den svenska offentligheten till ett radioaktivt katastrofområde befolkat av granatchockade människospillror, och efter att för en kväll låtit en regissör framställa henne som en människa med självdistans fortsatte Annika Strandhäll att med hjälp av ord, begrepp och tankefigurer hon saknar den intellektuella förmågan att förstå försöka ta heder och ära av alla som inte vill se sina barn behöva bli rånade och misshandlade av riksdagsledamotens klienter.
Till detta kommer att inslaget och reaktionerna på det mycket tydligt illustrerar hur höger-vänster-skalan – till skillnad från liberalkonservativa tror och socialliberaler envist hävdar – inte är symmetrisk. Ingen av de fradgadrypande anklagelser som namnkunniga debattörer nu framför mot SVT och de medverkande har nämligen budskapet att inslaget riskerar leda till att makthavare som Peter Wolodarski, Anders Lindberg, Göran Greider och Jan Helin normaliseras, utan vad etablissemangsdebattörer och deras plattformar i stället reagerar mot är det fruktansvärda i att statstelevisionens tilltag riskerar förleda pöbeln att tro att försiktiga mellanmjölksdissidenter som Jens Ganman och Henrik Jönsson skulle vara personer med rätt att delta i samhällsdebatten. Vad mer är, i de bredsidor som från etablissemangets skattesubventionerade plattformar i och med detta riktas mot alternativmedia får allmänheten veta att vänstern är en i stort sett avideologiserad kraft som endast talar för sanningen och vetenskapen, medan de uppstickare man högljutt kräver skall kväsas i sin linda kolporterar en mycket aggressiv ideologi som upphöjt lögnen och faktaresistensen till sakrament. Därmed erkänner man oavsiktligt också att vänstern är etablissemangets, akademins, våldsmonopolets och statens ideologi, medan högern är utmanaren som ständigt tvingas slå ur underläge. Detta är dock ingenting som slagit de fradgatuggande etablissemangsdebattörerna, utan i deras världsbild är de alltjämt rebeller som slåss mot imperiet, och att de själva råkar befinna sig på en armada av tungt bestyckade stjärnjagare som galaxens skattebetalare tvingats bekosta samtidigt som deras fiender flyr från dem i ett litet, obeväpnat, åldrat och rostigt rebellskepp är inte en omständighet som får deras inbilska hjärnor att närmare reflektera över rimligheten i denna lägesbeskrivning.
Inte desto mindre ligger det paradoxalt nog något i de hätska invändningar som rabiata rödgardister med mord i blicken nu står på kö för att framföra. För någon som faktiskt är övertygad om att hans motståndare har genuint diaboliska avsikter finns det nämligen inte på kartan att göra lättsam fredagsunderhållning tillsammans med de personer i vilka han ser framtida despoter, quislingar, rustningsministrar, bokbålsarrangörer, folkmordsadministratörer och krigsförbrytare. Av detta finns bara en slutsats att dra, nämligen att de medverkande vänsterdebattörerna själva till skillnad från de renläriga fradgatuggande jakobiner som nu kritiserar dem faktiskt inte för ett ögonblick tror på sin egen hysteriska retorik. Därmed avslöjas deras anklagelser, känsloutbrott, tvångsmässiga 30-talsreferenser, tårar, vädjanden och svavelosande pamfletter för vad de faktiskt är, nämligen tomma ord och gester i ett mycket smutsigt spel om makt, status och resurser.
