Mina modelejon:
Enligt en analys signerad senator Elizabeth Warren visade årets amerikanska presidentval att det amerikanska folket inte vill ha en regering kontrollerad av miljardärer, storföretag och dessas arméer av lobbyister. Att merparten av de amerikanska storföretagen stod bakom Joe Biden, och att det är just den klass som bland annat lobbyister tillhör som det är det demokratiska partiets primära funktion att värna, var i sammanhanget tämligen irrelevant, då vad senatorn påstod inte bara bekräftade den bild av högern som odlas av vänstern, utan också vad många borgerliga debattörer som tror sig stå för en kompromisslös högerhållning själva stolt ger uttryck för. Föreställningen att högern skulle värna svågerkapitalisters, HR-chefers och finanssektorns intressen är dock inte bara felaktig, utan också anmärkningsvärt ny. Uppfattningen är i mångt och mycket en produkt av det kalla kriget, och speglar det faktum att kommunismens starka ställning då fick högern och liberalismen – som av hävd varit bittra fiender – att tillfälligt begrava stridsyxan i syfte att under en ny världshegemon grundad av vänsteranarkisters ledning bekämpa en gemensam fiende. När denna fiende väl var besegrad skulle snart den uråldriga konflikten mellan höger och liberalism komma att blossa upp på nytt, men begreppet "höger" hade nu i det allmänna medvetandet ironiskt nog blivit synonymt med "liberalism", varför denna återupptagna konflikt kom att omgärdas av en begreppsförvirring så långtgående att även många av kombattanterna själva drabbades av uppenbara problem att skilja vän från fiende.
I woke-kapitalismen framfart och det faktum att den klyfta som öppnat sig mellan högern och liberalismen för varje dag växer sig allt djupare, finner vi inte desto mindre tydliga tecken på att begreppsförvirringen i fråga blott är ett uslag av just begreppsförvirring, och att begreppsförvirringen, även om den fortsätter att förvirra, inte förmår förhindra högern och liberalismen från att så fort det blir skarpt läge finna sig på motsatta sidor av en och samma frontlinje, alldeles oavsett om de inblandande själva förstår varför eller ej. Intressant nog förelåg dock på många sätt någon vapenvila i egentlig mening aldrig ens under det kalla kriget, vilket blev tydligt så fort högern faktiskt vågade sig på att vara just höger, snarare än att bara reproducera samma amerikanska liberalism som uppfattades som den naturliga motpolen till den sovjetiska kommunismen. En sådan höger uppenbarade sig 20 år in i det kalla kriget i den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia, och i den ideologiska konflikt vita rhodesier emellan som därefter följde finner vi – och detta alldeles oavsett om vi råkar anse att landet var en rasistisk skurkstat eller ett föredöme för resten av Afrika – ett mycket belysande exempel på varför senator Warrens tes om att högerns och näringslivets intressen alltid sammanfaller är felaktig.
Det rhodesiska näringslivet leddes nämligen av rhodesier som såg sig själva som rhodesiska patrioter; rhodesier som inte bara ville bo kvar i och bygga sig en framtid i Rhodesia, utan som också uppskattade den politiska ordningen i landet, och som likt andra rhodesier som bevittnat en strid ström av belgare på flykt från anarkin i Kongo ta sig till flygplatsen i huvudstaden Salisbury tog för givet att denna ordnings avskaffande skulle leda till kaos. När en regering under premiärminister Ian Smith den 11 november 1965 efter en längre tids tröstlösa förhandlingar med London ensidigt utropade Rhodesias självständighet i syfte att förhindra just en sådan utveckling, var motståndet mot detta inom näringslivet dock kompakt. Detta berodde inte på att man inom näringslivet hade progressiva uppfattningar om vilka som borde omfattas av rösträtten, och inte heller på att man fördjupat sig i kritiska vithetsstudier eller på annat sätt utmärkte sig för sin politiska korrekthet, utan på att man bedömde att ett uppror mot London skulle vara dåligt för affärerna. I detta fick man också helt rätt, då landet snart drabbades av sanktioner, som – även om dessa både gick att kringgå och omgärdades av flagrant hyckleri – såväl begränsade exportmöjligheterna som gjorde de varor näringslivet behövde importera dyrare.
Under Rhodesias halvtannat årtionde som rebellkoloni gjordes ett flertal försök att nå en uppgörelse mellan regeringarna i Salisbury och London, och även om ett av dem föll på att London bedömde att upplägget hade varit oacceptabelt för befolkningsmajoriteten, föll merparten av dem på att Ian Smith och hans regering uppfattade de villkor London erbjöd som otilltäckliga för att förhindra att landet gick en dyster och kaotisk framtid till mötes. I detta hade regeringen kompakt stöd bland väljarna, men i det rhodesiska näringslivet gjorde man varje gång en helt annan bedömning. Folket och näringslivet hamnade därmed på motsatta sidor i den fråga som stod högst upp på den politiska dagordningen, och där folket intog en högerposition ställde sig i stället näringslivet tydligt till vänster; inte av vare sig ideologisk övertygelse eller idealism, utan till följd av att man gjorde den krassa bedömningen att detta var vad som bäst gynnade utsikterna till (kortsiktiga) vinster. När man sent omsider till slut också fick som man ville skulle dessa vinster dock visa sig bli just kortsiktiga, för i Robert Mugabes Zimbabwe skulle med tiden inte bara Ian Smiths kärnväljare komma att drivas på flykt, utan också äganderätten, de kapitalistiska institutionerna och därmed också de liberala näringsidkarna själva.
Detta var intressant nog också vad den rhodesiska högern hela tiden hade förutspått. Att företagarna inte desto mindre var villiga att offra – vad de själva, och utifrån sina egna förutsättningar, såg som – sitt lands framtid för förbättrade utsikter till kortsiktiga vinsters skull berodde inte på att de rhodesiska näringsidkarna var ovanligt giriga, utan på att de var tämligen typiska. När svenska företagare tjänar stora pengar på att driva asylboenden, när svenska näringslivsorganisationer tar strid för arbetskraftsinvandring och när svenska företagsledare gör migrationspolitiska utspel i syfte att generera såväl god PR som ett breddat kundunderlag är detta ett utslag av precis samma logik som drev det rhodesiska näringslivet. Kort sagt, föreställningen att näringslivets och högerns intressen per automatik alltid sammanfaller är naiv, och den bland borgerliga så utbredda tron på att näringslivet alltid tillhandahåller de för den breda allmänheten bästa lösningarna är missriktad. Hur det i själva verket förhåller sig fick vi tvärtom i dagarna en mycket nyttig påminnelse om när Deutsche Bank i en rapport krävde en särskild straffskatt på hemarbete, i syfte att tillhandahålla näringslivet ett jämnt och förutsägbart flöde av skattemedel. Som en pedagogisk inblick i de drivkrafter som omgärdar näringsverksamhet 2020 torde utspelet vara svåröverträffat.
