Mina regnmakare:
Människor präglade av det progressiva samhället, progressiva undervisningsanstalter, progressiva institutioner och progressiv historieskrivning tenderar att tänka på lagar som någonting som kommer uppifrån, och som (även i den mån de motsätter sig dem) speglar filosofers och etikers mycket väl genomtänkta resonemang om vad som är rätt och orätt. Någonting sådant kan visserligen sägas vara sant för merparten av den textmassa som utgör lagboken – nämnda textmassa utgörs nämligen primärt av detaljregleringar så snåriga att samhällets institutioner måste hålla sig med hela arméer av slemma jurister med höga löner och bakåtslickat hår för att inte oavsiktligt ständigt bryta mot dem – men inte för de lagar som i det allmänna medvetandet utgör Lagen, det vill säga de lagar som reglerar vad som är brottsligt respektive inte brottsligt för en medborgare att göra i sin vardag. Ursprunget till dessa lagar är i själva verket de dyrköpta erfarenheter som människan förvärvat under sin tid som ociviliserat flockdjur under förhistorisk tid, och som först långt senare i form av högtravande skrivningar kom att kodifieras som om de vore självklarheter formulerade av upplysningstänkare.
Dessa lagar representerar dock inte några självklarheter, utan en sett ur ett rationalistiskt perspektiv ofta högst godtycklig samling regler, som svarar mot vad människan efter mycket lidande och mången massaker den hårda vägen lärt sig varit vad som bäst gynnat flockens överlevnadschanser. Ur dessa erfarenheter har därefter religiösa rationaliseringar av samma visdom vuxit fram, varpå rationaliseringarna har inympats i varje ny generation ända tills människan börjat uppfatta dessa trossatser som rena självklarheter, med konsekvensen att filosofer och upplysningstänkare kunnat omformulera dem i sekulära termer, och genom att åberopa vad de redan från barnsben indoktrinerats till att hålla för heligt som självskrivet kunnat framställa som någonting den rationellt lagde hela tiden kunnat resonera sig fram till. Ingenting av detta har dock någonsin varit självklart, utan föreställningarna har tvärtom hela tiden grundat sig på erfarenheter, och med annorlunda biologiska, psykologiska och/eller geografiska förutsättningar hade resultatet likaväl kunnat bli en metafysik som till exempel utmålade kannibalism och sadism som höjden av god moral.
Den grundläggande rättsuppfattning som blivit resultatet av denna utveckling har därefter kompletterats med föreställningar sprungna ur lokala, kulturella och geopolitiska förutsättningar. När olika sociala, etniska, kulturella och religiösa grupper levt under samma kung, och när friktion mellan dessa grupper har uppstått, har nya lagar tillkommit för att minimera risken för våldsamheter. I den mån tillräckligt många av kungens undersåtar visat sig villiga att ta till våld i syfte att hindra ett för dem anstötligt beteende, och i den mån det inte kostat kungen någonting att förbjuda det beteende dessa har vänt sig emot, har kungens svar därför också ofta blivit att gå dem till mötes; om inte annat för att det varit enklare att höja medborgarnas skatt om man samtidigt också kunnat erbjuda samhällets mest upprorsbenägna element ett köttben. Av denna anledning har ett stort antal beteenden som ur ett rationalistiskt hänseende borde vara tillåtna förbjudits, och med tiden har även dessa förbud blivit föremål för rationaliseringar som utmålat dem som någonting mycket ädlare än de varit, och som även filosofer skolade i upplyningens ideal bidragit till att sprida och finslipa. I takt med att de sociala och kulturella förutsättningarna förändrats har vissa av dessa förbud med tiden visserligen kommit att ses som daterade och därför avskaffats, men andra har blivit kvar, och ytterligare andra har tillkommit.
Kort sagt, Lagen som vi känner den är resultatet av ett stort antal biologiska, psykologiska, geopolitiska, sociala, kulturella samt historiska förutsättningar och sammanträffanden, vilket också gör föreställningen att samma lag skulle vara sprungen ur eviga sanningar och upplysningstidens insikter till en rationalistisk efterhandskonstruktion. I ljuset av detta blir de krav på ett förbud för Muhammedavbildningar som efter den senaste tidens terrordåd i Frankrike nu återigen framförs, och som många västliga debattörer och politiker också uttrycket förståelse för, också på många sätt logiska. Vad de som försvarar kraven på ett förbud ansluter sig till är bara den tradition som alltid format de lagar vi lever under; vad däremot de liberala debattörer som i stället hävdar att vi måste försvara västerländska och sekulära värderingar ger uttryck för är precis de naiva rationaliseringar som ligger till grund för upplysningstraditionens mytbildning om hur lagar tillkommer. Vad de liberaler som på klassiskt liberal grund försvarar rätten att häda bortser från, är nämligen att den dag makthavarna väljer att förbjuda Muhammedavbildningar i syfte att hålla förorten på gott humör, kommer de också bara göra vad makthavare alltid har gjort. Detta inkluderar ironiskt nog i allra högsta grad de makthavare som en gång i tiden införde vad klassiska liberaler tänker på som religionsfrihet, då nämnda religionsfrihet tillkom som en eftergift åt just hårdföra religiösa sekter med en i allra högsta grad väldokumenterad våldskapacitet.
För närvarande tycks etablissemanget (om än något motsägelsefullt, givet den öppna repression som möter koranbrännare) luta åt att Muhammedavbildningar är acceptabla, och att det är samhällets skyldighet att stå upp mot de krafter som vill förbjuda dem. Detta kan framstå som en positiv utveckling, givet den öppna sympati med terrorister vi tidigare fått se bland annat i spåren av Lars Vilks rondellhund, men är i grunden ett utlopp för önsketänkande. Vad det senaste årtiondet med all önskvärd tydlighet har visat är nämligen att Muhammedavbildningar inte kan vara lagliga i ett samhälle med en stor muslimsk minoritet, och att ett förbud mot dem inom ramen för en långtgående blasfemilagstiftning därför är oundvikligt om dagens demografiska trend inte bryts. De debattörer som förespråkar ett mångkulturellt samhälle är i regel helt ärliga när de menar att ett sådant skall vara sekulärt, men denna vision är en produkt av att de svalt sin egen rationalistiska retorik med hull och hår, och inte längre förstår någonting om de fundamentala krafter som varje mänskligt samhälle har att balansera. De debattörer som däremot menar att vi måste ta hänsyn till vad radikala muslimer håller för heligt förmedlar ett i jämförelse betydligt mer realistiskt budskap, även om det är ett sådant vi inte vill höra.
Vad som gör denna utveckling osund är i grund och botten inte att man anpassar sig till radikala minoriteter, utan att den radikala minoriteten i frågas närvaro i väst är artificiell. Denna närvaro är resultatet av politiska beslut som fattats över huvudet på folket, och som har lett till att den balans som de befintliga lagarna vilade på har rubbats, med stor social friktion som följd (och då inte bara mellan infödda och invandrade, utan även infödda emellan). I ljuset av detta finner vi slutligen varför även de etablissemangsdebattörer som menar att vi bör respektera muslimers tabun har fel. Dessa debattörer menar nämligen i regel också att invandringen är en på det stora hela tämligen okomplicerad affär, men den naturliga implikationen av vad de nyktert konstaterar om Muhammedavbildningarna förmedlar ett helt annat budskap, nämligen att de västerländska institutionernas bevarande är oförenlig med invandring från Mellanöstern. Så länge de envist vägrar erkänna detta både för sig själva och andra, är de inte heller värda att ta på allvar mer än de liberaler som börjat ta sina egna myter för sanning.
