Mina Wandervögel:
Att miljöomsorg och en progressiv världsåskådning skulle höra ihop tas idag allmänt för någonting så självklart att ingen ytterligare förklaring anses behövas. Tidigare, lyder det underförstådda resonemanget, var människan både omogen, oupplyst, hänsynslös och våldsam, varför hon då också skövlade miljön utan betänkligheter, men, fortsätter man, med tiden har hon både blivit visare och mognare, varför det idag faller sig naturligt för alla utom lågpannade grottmänniskor fast i det förflutna att ta frågan på största allvar. Resonemanget är inte nödvändigtvis helt och hållet osant, men röjer också en tidsuppfattning som ur ett historiskt perspektiv är mycket ny – och som för merparten av våra förfäder därför också hade tett sig obegriplig – enligt vilken mänsklighetens resa genom den fjärde dimensionen är en rörelse från ett barbariskt förflutet mot en ständigt mer upplyst framtid. Detta sätt att betrakta tidens gång har namnet whighistoria, och är till syvende och sist också vad som ligger till grund för den progressiva världsåskådningen som sådan (att begreppet "progressiv" är en avledning från det latinska ordet för framsteg är inte något sammanträffande). Vad som möjliggjort för det whighistoriska synsättet att få fäste är dock inte ständigt större konstnärliga triumfer, arkitekter med en ständigt tilltagande känsla för skönhet, en skaldekonst som för varje år överskuggar Homeros mer och mer eller att varje ny generation av filosofer kommit till djupare insikter än sina föregångare, utan den ekonomiska tillväxt som följt i teknikutvecklingens spår. Annorlunda uttryckt, den tidsberoende tendens som i det progressiva narrativet kläs i metafysiska och närmast ockulta termer är ingenting annat än en simpel biprodukt av tillväxt, sedd genom ett andefattigt och mycket materialistiskt prästerskaps ögon.
I ljuset av detta avslöjas föreställningen att miljöomsorg skulle vara en naturlig progressiv ståndpunkt för vad den är, nämligen en självmotsägelse. Den progressiva världsbilden är en produkt av precis samma jakt på tillväxt som lett till de miljöproblem progressiva säger sig vilja bekämpa, och tar man bort denna tillväxt ur ekvationen försvinner också den materiella verklighet på vilken hela det whighistoriska synsättet vilar. Till detta kommer också att de progressiva ideologierna som vi känner dem idag är skräddarsydda för att gynna den nya klassens materiella intressen, vilket förvärrar självmotsägelsen ytterligare. Den nya klassen hade varit en omöjlighet på 1800-talet och tidigare, av den enkla anledningen att det då inte fanns något ekonomiskt utrymme för en så stor och tärande samhällsklass att leva det goda livet genom att snylta på frukterna av det arbete som utförs av människor som till skillnad från dem själva är produktiva. Fripassagerare av olika slag har visserligen alltid funnits, men så länge som ett lands bruttonationalprodukt bara nätt och jämt förmått täcka medbornarnas näringsbehov har utrymmet för parasitism varit ytterst begränsat, och parasiterna följaktligen också till antalet få. Den nya klassen blev en realitet först då människor – tack vare industrialisering, tillväxt och utsläpp – blivit så rika att de bara behövde lägga en bråkdel av sina inkomster på livets nödtorft. Detta gjorde det inte bara möjligt att höja skattenivåerna till historiskt höga nivåer, utan fick samtidigt också risken för att hungriga men målmedvetna bönder beväpnade med högafflar och facklor skulle börja storma, plundra och bränna maktens boningar att minska drastiskt.
Vad detta rent konkret innebär är att progressiva, sina högtidliga utfästelser och sin eskatologiska retorik till trots, är fullständigt ointresserade av att bryta med det tillväxtparadigm som är grundorsaken till de problem de låtsas vara oroade över. Att tidningarna inte desto mindre ständigt fylls av nya reportage om och panegyriska hyllningar av Greta Thunberg beror inte på att man bland den nya klassen och managers är beredda till uppoffringar, utan tvärtom på att man i berättelsen om klimathotet ser en historisk chans att ytterligare flytta fram sina positioner. Förmenta miljöinvesteringar betalda med skattemedel har redan såväl gjort mången förslagen svågerkapitalist rik som hjälpt mången förslagen hållbarhetskonsult att hitta välbetalda uppdrag, samtidigt som dessa kunnat intala både sig själva och allmänheten att det varit altruism allena som drivit dem när de framlevt sina dagar i förorenande lyx. Vad mer är, i klimatfrågan ser progressiva också en berättelse om ett hot som kommer fungera utmärkt som rationalisering då de framöver successivt fråntar folkmajoriteten allt fler möjligheter att göra sin röst hörd. Annorlunda uttryckt, med klimatfrågan som ursäkt är progressiva beredda att göra i stort sett vad som helst, så länge detta faktiskt inte inbegriper att vidta meningsfulla åtgärder emedan sådana särskilt skulle missgynna deras egna materiella intressen.
Den ständiga tillväxt som den progressiva klassen för sin själva existens både ideologiskt och materiellt är helt och hållet beroende av, är nämligen i längden oförenlig med en tillvaro i harmoni med naturen och ekosystemen. Effektiviseringar och tekniska genombrott i form av till exempel fusionsenergi skulle visserligen mycket väl kunna göra vår nuvarande grad av konsumtion långsiktigt hållbar, men fortsatt tillväxt kräver att vi ständigt konsumerar mer och mer, och på sikt kommer detta av matematisk nödvändighet leda till att vår konsumtion överstiger vad som är hållbart, även om vi så både uppfinner allting som över huvud taget är möjligt att uppfinna och effektiviserar våra industriella processer så framgångsrikt att varken en enda atom råvara eller joule energi går till spillo. Detta utgör till skillnad från vad som ofta påstås inte något pedagogiskt problem för högern, då reaktionärer kom till insikt om problemet redan för mer än 200 år sedan, men däremot för vänsterideologier som liberalismen och socialismen, vilka till sin själva natur är progressiva, och därför per definition inte heller kan tillhandahålla en väg ut. Varje progressiv ideologi har den eviga tillväxten som grundpremiss, och är därtill helt och hållet beroende av fortsatt tillväxt för att kunna erbjuda sina klienter de förmåner vari dess existensberättigande består.
Vi finner därmed att dagens etablissemang varken kan eller vill erbjuda en långsiktig lösning på miljöproblemen, men däremot – i syfte att uppnå helt andra mål – väldigt gärna vill framställa sig som den enda kraft som gör just det. För att bryta den onda cirkeln krävs därför att vi vänder moderniteten ryggen, och överger dess tomma materialism för en annan och mer human ordning. En sådan ordning behöver varken innebära armod eller umbäranden, men kan per defitionion inte vara progressiv, och inte heller grunda sig på den falska föreställningen att konsumtion och visitkort späckade med högtravande engelska ord är vad som ger livet mening.
