Mina solblekta djupstatshippies:
I den mån människor över huvud taget funderar på vad för effekt psykedelika har på den mänskliga hjärnan, kokar dessa funderingar sannolikt i allmänhet ned till att denna effekt består i ökad hjärnaktivitet. Givet den gängse synen på hjärnan är detta ett mycket naturligt antagande; när människor plötsligt börjar erfara sådant som normalt inte är tillgängligt för dem, när de plötsligt drabbas av nya insikter, och när de börjar se samband (verkliga eller fiktiva) de tidigare inte sett, blir det för någon med en materialistisk världsåskådning också mycket naturligt att utgå från att detta orsakas av ett förhöjt informationsflöde i hjärnan. Problemet med slutsatsen är bara att den är felaktig, psykedelika får nämligen inte hjärnaktiviteten att öka, utan att minska. Hur då förklara denna till synes paradoxala situation?
Föreställ dig ett allestädes närvarande fält. Du kan kalla det för Kraften om du vill, och du kan givetvis också till ljudet av fysiker som gnisslar tänder ogenerat hemfalla åt pseudovetenskapliga spekulationer om kvantfysik eller mörk energi, men ingenting av detta spelar egentligen någon större roll, åtminstone inte inom ramen för denna text. Ponera i stället att Fältet representerar en central aspekt av världsalltet, kanske till och med i någon mening grunden för världsalltet som sådant – exakt vari dess exakta natur består kan diskuteras, men oavsett vilket finns det där redan från början, eller så lyder åtminstone vår premiss. När därefter liv så småningom uppstår i universum sker detta – åtminstone på makronivå – helt oberoende av nämnda fält, men när de självreplikerande molekylerna med tiden både blir mer komplexa och börjar bygga kolonier, finner vissa av dem i Fältet någonting som ger dem en överlevnadsfördel. Kanske upptäcker de ett sätt att med hjälp av Fältet undvika sina fiender eller hitta föda, och kanske lär de sig rentav att med hjälp av Fältet söka evolutionära genvägar mellan generationerna, men oavsett detaljerna äntrar en sekvens av baspar som på ett eller annat sätt låter organismer tappa Fältet på någonting som är till fördel för dem genpoolen. Sekvensen muterar med tiden till oräkneliga versioner, av vilka många är varianter på samma tema, men varav vissa åtskilliga generationer senare också börjar fylla funktioner väsensskilda från den ursprungliga.
En av dessa mutationer kommer några miljarder år senare göra sig gällande i form av det centrala nervsystemet. Till detta systems viktigaste funktioner hör att filtrera ut och skärma av en närmast skrattretande liten bråkdel av Fältet, och fokusera detta avledda flöde i form av någonting vi grovt förenklat kan kalla för egot. Detta fokus ger uppenbara överlevnadsfördelar i form av förmåga till uppmärksamhet och planering, men skapar också en på en och samma gång både artificiell och högst påtaglig gräns mellan aktiviteten i den brännpunkt vi känner som egot och resten av universum. I den mån denna gräns av en eller annan anledning luckras upp, kommer därför upplevelsen av individuell existens försvagas och successivt övergå i erfarenheten av samhörighet med resten av världsalltet. Vad mer är, när detta sker får (den försvagade) individen också tillgång till information som i normalfallet hade befunnit sig utom räckhåll. I takt med att gränsen mellan individen och världsalltet luckras upp blir därför å ena sidan alltmer avlägsna delar av universum åtkomliga, men å andra sidan minskar i motsvarande grad mängden kvarvarande individ som kan tänkas ha nytta av den information som på detta sätt tillgängliggörs.
Rent konkret innebär detta att i takt med att gränsen mellan yttre och inre luckras upp, avtar också såväl förmågan som motivationen att vårda den kropp som bär organismens gener. Den som hellre hör galaxerna sjunga än fokuserar på vad som med en konvention ofta benämns som "här och nu", glömmer också lätt bort att såväl äta som vara på sin vakt för rovdjur. Huruvida detta är någonting bra eller dåligt kan diskuteras, men klart är att det minskar sannolikheten för kroppslig överlevnad, och att de gener som kodar för ett sådant sinnelag därför inte kommer stå sig särskilt väl i konkurrensen. Här finns givetvis ett utrymme för såväl kulturella som individuella variationer, och vi kan därtill med olika medel – varav vissa är lagliga och andra inte – i viss mån påverka hur skarp gränsen mellan oss själva och resten av världsalltet är, men till syvende och sist är vår benägenhet att leva som individer snarare än i endräkt med universum evolutionärt betingad, och den ringa storleken på vårt fokus ett resultat av oräkneliga generationer av optimering. Detta innebär inte att individen måste bli vid sin ontologiska läst, och det är i sig inte heller någon särskilt god grund för moralism, men det säger oss däremot kanske någonting om vilka vi är, och om varför vi är det. I förlängningen säger oss dock också hypotesen om Fältet, åtminstone i den mån vi väljer att tro på den, betydligt mer än så, då den potentiellt erbjuder oss nycklar till alling från livet och döden till hemsökelser, oknytt, demoner och fjärrsyn. Samtidigt noterar så klart här varje vän av ordning att hypotesen även i bästa fall bara ersätter en serie gudomliga ingripanden med ett annat, varför man också kan hävda att den ytterst inte säger oss någonting alls.