Den postmoderna högern

Mina nihilister:

Situationen i Ukraina rymmer, trots vad som ofta påstås, moraliska gråzoner. Det finns till exempel moraliska gråzoner kring vad som föregick det krig som nu pågår, det finns betydande moraliska gråzoner bakom den tillrättalagda bild av en närmast fläckfri ukrainsk demokrati som mediekonsumenter under många år matats med, det finns moraliska gråzoner gällande vilka företag som bör och inte bör bojkottas även när de hamnat på den ena eller "svarta listan" och det finns definitivt moraliska gråzoner kring de avvägningar mellan principer och pragmatik omvärlden måste göra i en värld med kärnvapen, et cetera. Vad som däremot inte finns är några moraliska gråzoner gällande det krig som nu råder som sådant – varje människa med ett uns av empati och moralisk kompass kan instinktivt och omedelbart identifiera det ryska agerandet som barbariskt. Trots detta väljer ett icke försumbart antal röster att antingen relativisera sönder denna i grunden väldigt svartvita konflikt eller att rentav aktivt ta Rysslands sida. Varför förhåller det sig då, givet vad vi precis konstaterat, så?

Dessa röster kan, grovt räknat, sorteras in i två grupper. Den första gruppen består av revolutionsromantiska 68-boomers som mentalt aldrig lämnat de gapiga och dysfunktionella stormöten på vilka ingen perifer fråga var för obetydlig för att bli föremål för arbetarklasslajvande människor med övre medelklass-sociolekt och främre sje-ljuds ändlösa och navelskådande analyser om exakt vari den renläriga marxist-leninistiska, maoistiska eller hoxhanska hållningen bestod. Den andra gruppen är emellertid höger, och även om förvisso också denna rymmer ett komiskt högt antal förment "baserade" praktboomers, är medelåldern här betydligt lägre. Då den senare gruppen därtill är ett betydligt både nyare och mindre utforskat fenomen än den förra, kan det vara värt att titta lite närmare på denna.

Den senare gruppens inställning, jargong och attityd är nihilistisk. Den betraktar kriget närmast som en urspårad Flashback-tråd eller pubertal Twitch-kanal. För denna grupp fungerar en pervers (och därmed också för omgivningen chockerande) hållning som såväl adelsmärke som ingruppsmarkör. Denna grupp präglas också ofta av vad man med hippiejargong skulle kunna kalla för dåliga vibrationer – bitterheten ligger inte sällan precis under ytan, och bakom den ryssvänliga hållningen kan man ofta utan större svårigheter spåra en i sak mycket befogad bevikelse över samhällets utveckling och likaledes befogad misstro mot mediala narrativ, som nu av en eller annan anledning kanaliseras i form av en konträr syn på Ukrainakriget. Sist men inte minst står det idag också, givet vilka röster och föreställningar som citeras och sprids, klart att det är ett i grunden i allra högsta grad amerikanskt narrativ den senare gruppen ironiskt nog ansluter sig till när den berömmer sig för att göra uppror mot den amerikanska hegemonin.

Vad den senare gruppen gör är med andra ord att göra sig skyldig till så gott som allt det som högern (inklusive medlemmarna i den senare gruppen själva) föraktfullt beskyller den postmoderna vänstern för. Den låter sig drivas av ressentiment, den dekonstruerar villigt sönder allt som är heligt ända tills bara ett depraverat gungfly återstår, den betraktar avmätt och genom modernitetsskadade ögon sin omvärld som om vore den ett datorspel, den har gjort nihilismen till sin livsluft och för säkerhets skull hemfaller den därtill till amerikanska narrativ som, trots att dessa är utformade för en synnerligen amerikansk publik, direktimporterats utan att ens en pliktskyldig ansats till att översätta dem till lokala förhållanden först gjorts.

Om detta finns mycket att säga, men här och nu nöjer vi oss med att konstatera dels att det som, måhända något slarvigt, ofta kallas för postmodernismen bevisligen vinner mark även högerut, dels att om det "metapolitiska" målet är att stöta bort den breda massan så torde strategin vara framgångsrik.

Urverksuniversumet och den lovecraftianska feberdrömmen

Mina svårdomesticerade shoggother:

Exakt när människan först upptäckte universums sanna natur är oklart. Vissa skulle säga någon gång under 1900-talet, andra skulle peka på tidpunkter både ett och två århundraden tidigare, men studerar man urkunderna finner man snart att både den katolska kyrkan och dess föregångare i allt väsentligt känt till sanningen under tusentals år, och konsulterar man mytologin står det också snart klart att allt faktiskt hela tiden funnits där, om än måhända ibland sett genom något snäva ontologiska glasögon. En mer relevant fråga än när vi först upptäckte universums sanna natur blir därför när vi först glömde. Det går förmodligen inte att identifiera något exakt datum; glömskan kom gradvis, först genom renässansen och därefter genom dennas fortsättning i form av upplysningen och reformationen. Klart står hur som helst dock att när mänskligheten äntrade det nittonde århundradet hade vi förträngt universums sanna natur, det vill säga den som lovecraftiansk feberdröm, och i stället intalat oss själva att vi levde i ett välordnat och begripligt urverksuniversum. Denna illusion var så betryggande att vi för en tid obekymrat kunde göra oss hemmastadda i denna.

Det första tecknet på att någonting var i grunden fel kom med Lorentz och Einstein, och vad som med tiden skulle utvecklas till den allmänna relativitetsteorin. Den högra hjärnhalvan med sin fäbless för mysticism hade vaknat igen, och med detta uppvaknande började urverksuniversumet knaka i fogarna. Med Max Planck och kvantmekaniken förvärrades situationen ytterligare, men efter att den första chocken hade lagt sig intalade vi oss ändå att vår omhuldade urverkstillvaro kunde räddas, bara vi utökade den med några undantag, i vilka de vederstyggelser Lorentz och Planck hade snubblat över ikläddes det mest sterila matematiska språk vi bara kunde uppbåda, så att vi omsorgsfullt kunde undvika att påminnas alltför mycket om de mycket olustiga ontologiska implikationerna av dem.

Strategin fungerade – för en tid. Exakt när nådastöten utdelades är, som så mycket annat i denna historia, heller inte helt klart, åtminstone inte för den som bara har de allmänt tillgängliga källorna att förlita sig till, men halvannan vecka efter midsommar 1947 damp någonting ned i New Mexicos brända halvöken som, om inte förr, tvingade de aktörer som drog i trådarna att göra något. Den undersökning som följde gjorde nämligen inte bara en gång för alla klart att den lovecraftianska feberdrömmen var på riktigt, utan också att den inte längre kunde ignoreras. Och vem vet, kanske fann man också, när man omsorgsfullt utredde implikationerna, att stora delar av 1900-talet inte hade varit vad det synts vara så länge som man betraktade det genom urverksuniversumets glasögon...

Det lovecraftianska kaoset, insåg man, trängde sig in genom sprickorna i väggarna, och det förmenta urverksuniversumets väggar var, såg man nu till sin förfäran, fulla av sprickor. Vetenskapen, yttrandefriheten, den oreglerade religionen och kulturen var inte bara sprickor, utan regelrätta autostrador, genom vilka nästan vad som helst kunde tränga sig in. Vad värre var, efter att renässansens, upplysningens och reformationens tankegods under århundraden fått härja fritt i memrymden saknade befolkningen nu helt de verktyg som krävdes för att faktiskt navigera en lovecraftiansk feberdröm. Människan hade funnit sig tillrätta i det urverksuniversum som när allt kom till kritan aldrig hade varit, och skulle inte klara den ontologiska chock det hade inneburit att förlika sig med universums sanna natur. Någonting radikalt behövde göras.

Den världsbild, de institutioner, de narrativ, den historia och till och med den så kallade konst vi levt med allt sedan kriget speglar idag alla på olika sätt denna grundläggande omständighet. Världen har omsorgsfullt kurerats för att upprätthålla bilden av att den vänstra hjärnhalvans urverksuniversum fortfarande är intakt. Vetenskapen har satts under strikt ideologisk tvångsförvaltning så att den inte skall förvilla in sig på några förbjudna områden, arkitekturen, konsten och kulturen har underställts taumaturgisk funktionsprövning i syfte att hindra den högra hjärnhalvan att löpa amok, och på så sätt åter öppna de portaler som makten gjort allt för att hålla stängda, demokratin har omsorgsfullt monterats ned, fast under former så subtila att alla dess institutioner för ett otränat öga förefaller fungera precis som de alltid har gjort. Et cetera.

Processen har präglats av korruption, maktmissbruk, skenande ändamålsglidning och grova övertramp. Vad mer är, i det att man ansett sig arbeta för ett högre mål, fast ett sådant som måste hållas hemligt för allmänheten, har planens utförande kommit att präglas av såväl galopperande hybris som inbilskhet. Det hela har åtskilliga gånger slagit över i regelrätt fundamentalism, grova felbedömningar har gett upphov till ohyggligt lidande, många som började med de bästa av avsikter har inte kunnat motstå de oräkneliga frestelser att berika sig själva som öppnat sig, och Nietzsches maxim att den som blickar för länge ned i avgrunden till slut själv blir iakttagen av samma avgrund har gång på gång visat sig sannare än till och med avsändaren själv förstod. Och likväl...

Någonstans måste man inte desto mindre, och trots att blotta tanken är ytterst motbjudande, fråga sig om grundansatsen, oaktat alla oräkneliga missförhållanden, ändå inte var riktig. Att kritisera urverksuniversumets idévärld är enkelt, att på allvar förlika sig med den lovecraftianska feberdrömmen däremot svårt. Ett konkret exempel på exakt hur svårt finner vi i omständigheten att nya sprickor på senare år uppstått, stora sprickor och därtill regelrätta hål genom vilka vem som helst tydligt kan se den lovecraftianska feberdrömmens osminkade anlete om vederbörande faktiskt vill. En del modiga själar har också nyfiket samlats vid dessa sprickor och hål, men trots att samma sprickor och hål nu i många fall vuxit sig för stora för att lagas väljer de allra flesta ändå ytterst målmedvetet att fästa blicken någon helt annanstans, och konsensusverkligheten har i och med detta också på många sätt delat sig i två, så att det nu blivit upp till var och en om man vill leva i urverksuniversumet eller den lovecraftianska feberdrömmen. Ställda inför detta val står det inte bara klart att de allra flesta föredrar det förstnämnda alternativet, utan också att den minoritet som väljer det senare i regel gör detta utan att riktigt förstå vad de faktiskt är på väg att göra.

Om falska amerikanska oppositionella vänner

Mina Dallaspoliser i vita hattar:

Amerikanska isolationister kan, ur ett högerperspektiv, lätt framstå som både sympatiska och naturliga allierade. De vill – åtminstone enligt egen utsago – bli befriade från rollen som världspolis, slippa betala för en gigantisk militär, sköta sig själva och lämna andra i fred. För oppositionella som ser progressiv amerikansk ideologiproduktion som källan till det mesta som gått fel i vår egen tid förefaller budskapet ofta vara såväl klokt som välvilligt, och de amerikaner som sprider det som åsiktsfränder. Innan man gör gemensam sak med dem bör man dock vara på det klara med att det inte finns någon som helst motsägelse mellan detta budskap och att Europa går under. Det står så klart amerikaner fritt att förhålla sig likgiltiga till en sådan utveckling, och man kan därtill med fördel argumentera för att det är upp till européer själva att säkra sin kontinents framtid, men det ger inte desto mindre en första fingervisning om att dessa amerikaners agenda inte automatiskt är vår, och att den därmed inte heller speglar någon västerländsk intressegemenskap, utan tvärtom är ett uttryck för amerikansk rotlöshet, och att de glömt varför språket de talar heter engelska snarare än "amerikanska". Det egentliga problemet med deras hållning går dock betydligt djupare än så, och består i att den vilar på två motsägelser.

Den första av dessa motsägelser består i det faktum att amerikansk isolationism hade varit utmärkt för Europa om den hade varit ett faktum allt sedan 1917, men att så inte är fallet. Det amerikanska kavalleriet lade sig i Det stora kriget, vilket inte bara ledde till att Amerika snabbt började närma sig hegemonisk ställning, utan därtill att Europa försvagades kraftigt på den förlorade sonens bekostnad. Vad mer är, efter det amerikanska stödet till Sovjet såväl under mellankrigstiden som under det andra världskrig som blev resultatet av den amerikanska inblandningen i det första, fick Europa ett gigantiskt nytt säkerhetshot i öst på halsen. Efter att deras hegemoniska ställning 1945 slutligen hade cementerats började amerikanerna, såsom under Suezkrisen, göra väldigt klart att deras mål var att Europa skulle hållas svagt, vilket allt sedan dess också varit fallet. Om de i detta läge abrupt skulle dra sig tillbaka skulle inte skadan från 1917 göras ogjord, utan vad som tvärtom skulle hända vore att ett gigantiskt och mycket farligt säkerhetspolitiskt vakuum uppstod. Rent praktiskt innebär detta att ett abrupt amerikanskt tillbakadragande inte ligger i Europas intresse, eftersom ett återupprättande av europeisk suveränitet skulle ta tid, och därför måste ske gradvis. Det innebär också att de amerikanska isolationister som många europeiska oppositionella misstar för naturliga allierade saknar varje moralisk grund för sina indignerade resonemang om att de tvingas betala för försvaret av européer som åker snålskjuts på dem, eftersom Amerika självt och mycket målmedvetet försatt Europa i dess nuvarande säkerhetspolitiska situation.

Anklagelserna om européer som åker snålskjuts leder oss dock vidare till den materialistiska analys av situationen i vilken vi finner nästa fundamentala motsägelse. Med isolationism menar de amerikanska "vännerna" nämligen underförstått en tillvaro i vilken de åtnjuter en lika hög (eller rättare sagt högre, eftersom de förväntar sig besparingar) levnadsstandard som idag. Den levnadsstandard de åtnjuter idag är dock helt beroende av petrodollarn, och petrodollarn är i sin tur en direkt konsekvens av det nordamerikanska imperiets militära makt. Om den amerikanska dalern skulle förlora sin särställning bland världens valutor skulle också de amerikanska konsumenternas köpkraft minska drastiskt, och detta skulle ofrånkomligen leda till att de amerikanska "dissidenterna" inte bara utbrast i en mycket högre klagosång än idag, utan därtill att de högljutt började kräva att den gamla ordningen återställdes. Rent konkret innebär detta att de faktiskt inte vill ha isolationism, även om de till följd av okunskap måhända tror det, och att de, väl införstådda med konsekvenserna, mangrant skulle välja status quo framför faktisk förändring.

Med andra ord betyder de amerikanska isolationisternas ord precis ingenting, eftersom de själva när det kommer till kritan inte vill ha den värld de förespråkar. Vad mer är, även om de faktiskt skulle vilja det, så vore detta i så fall en hållning baserad på vad som (de trodde var) bra för dem, men på (i bästa fall) likgiltighet inför oss. Ett sådant budskap kan (om man bortser från att det vilar på en felaktig analys) vara både fullt förståeligt och rentav sympatiskt ur ett amerikanskt perspektiv, men är ingenting européer har att hämta någonting från, annat än möjligtvis ur ett antropologiskt perspektiv. Att många europeiska oppositionella trots detta både lyssnar på och värdesätter dessa amerikanska isolationisters högst motsägelsefulla budskap, är ironiskt nog bara ännu ett utslag av amerikansk kulturimperialism. I den mån de faktiskt vill bli relevanta behöver de dock formulera ett eget budskap, som till skillnad från de amerikanska kontradiktioner de likt papegojor upprepar idag faktiskt speglar en europeisk agenda.

Om paranormalitet som modelleringsfel

Mina trenne Dallasluffare:

Enligt kognitionsvetaren Donald Hoffman äger vår inre bild av omvärlden så gott som ingenting gemensamt med den faktiska verkligheten, någonting som Hoffman också menar går att bevisa rent matematiskt på evolutionära grunder. Vår inre bild av omvärlden bör i stället, menar han, förstår som ett gränssnitt, vars funktion är att, precis som skrivbordsgränssnittet hos en dator, utgöra en grovt förenklad men användbar abstraktion av yttervärlden, och som därigenom är till nytta för "användaren", om än till priset av att vad som presenteras döljer vad som faktiskt pågår. Kort sagt, vår inre bild av till exempel ett "äpple" är, åtminstone om man får tro Hoffman, en abstraktion som har lika lite med det faktiska objektet att göra som en visuell representation av en "fil" i en "mapp" på en dator säger oss om de ettor, nollor och processorinstruktioner som den ytterst motsvarar.

I det faktum att detta gränssnitt tillhandahåller abstraktioner som inte bara är användbara för oss, utan i regel också lånar sig till långtgående generaliseringar utan att detta leder till några självmotsägelser, finner vi visserligen en tydlig indikation på att någon sorts approximativ homomorfism råder mellan gränssnittet och den verklighet det representerar, men vi känner också till fall då denna generaliserbarhet bryter samman, varför det också står klar att gränssnittet inte utgör en fullständig homomorfism. Den stora frågan är med andra ord inte om två olika människors respektive intryck av färgen röd är identiska med varandra, utan om det rum i vilket ett rött objekt befinner sig över huvud taget är ett rum, snarare än en abstraktion i vilken ett kontinuum av lineärkombinationer av tre för oss helt okända (men potentiellt högst icke-geometriska) distinkta (eller åtminstone i normalfallet approximativt distinkta) storheter tämligen godtyckligt representeras som ett sådant.

Vad händer då i de fall när gränssnittet faktiskt inte förmår representera verkligheten? Först och främst är det värt att notera att människan under den absoluta merparten av sin tid på jorden i stort sett aldrig råkat ut för detta, eftersom evolutionen har utformat gränssnittet för att fungera mycket väl för de situationer hon faktiskt haft att hantera. Ett av de tidigaste tecknen på att någonting var fel fick vi först under 1600-talet, då Newton och Huygens på var sitt håll men inom ramet för gränssnittet formulerade två av varandra oberoende teorier om ljusets natur, som båda å ena sidan snabbt visade sig vara högst användbara, men som å den andra stod i direkt motsägelse till varandra. Under 1900-talet förvärrades läget ytterligare, då såväl relativitsteorin som kvantfysiken blev allmänt vedertagna, trots att de båda var omöjliga att förena med den verklighetsbild som följde av gränssnittet. Eftersom de nya grenarna av fysiken inte desto mindre levererade högst användbara resultat, stod det dock också klart att det var gränssnittet som var felaktigt (eller rättare sagt, bröt samman när man försökte tillämpa det på situationer så extrema att evolutionen inte hade kunnat förbereda människan på dem).

Det hela ledde inte bara till att de nya fysiska landvinningarna inledningsvis uppfattades som kontroversiella, utan också till att de än idag omgärdas av en aura av mystik, samt att det inte sällan krävs en hel del kognitiv dissonans även från garvade fysikers sida för att faktiskt kunna använda sig av dem. Vad mer är, när den särskilda relativitetsteorin 1905 såg dagens ljus hade de förutsättningar som av matematisk nödvändighet leder till den redan varit kända relativt länge, varför även någon med endast gymnasiekunskaper i matematik och fysik utan vidare hade kunnat förekomma Einstein med över tio år. Att så inte blev fallet var inte resultatet av att det var svårt att omsätta de mätvärden man erhållit i en ny fysisk teori, utan att gränssnittet utgjorde en kraftig mental barriär för att göra detta. Idag råder med andra ord en tydlig konfliktsituation mellan gränssnittet och fysiken, vilket sannolikt i hög utsträckning också förklarar varför de stora genombrotten allt sedan 1930-talet lyser med sin frånvaro. Historiskt har gränssnittet varit till stor hjälp för de fysiker som försökt förstå världen, men där fysikens tämligen stillastående frontlinjer står idag är samma gränssnitt snarare ett hinder.

Vad har då detta med de frågeställningar som avhandlas av den esoteriska tankesmedjan Fnordspotting att göra? Svaret är så klart UFO:n. Få har fortfarande detta klart för sig, men Pentagon har idag erkänt att UFO:n är på riktigt, stridspiloter står idag närmast på kö för att offentligt berätta om sina möten med dem, tunga Stanfordprofessorer berättar numera utan att oroa sig för sina karriärer om vad de lärt sig i egenskap av insiders, den amerikanska kongressen stiftar lagar med syftet att tvinga det militärindustriella komplexet att berätta vad det vet om såväl krascher som vrak, och New York Times (det vill säga etablissemangets narrativpolis framför alla andra) har sedan några år tillbaka gett det hela sin välsignelse. Medialt sker det hela dock under väldigt diskreta och nedtonade former, varför den breda majoriteten inte bara förblivit i okunskap, utan också kan välja att även fortsättningsvis förbli i okunskap och därmed slippa få sin världsbild rubbad, men i den mån ens faustiska nyfikenhet däremot trumfar ens behov av ontologisk trygghet finns samtidigt idag inte bara information att tillgå, utan också bekräftelse att få. Med etablissemangets välsignelse går det därför idag att själv välja om man vill bo i en värld med officiellt bekräftade UFO:n eller ej, men då dessa båda världar är så socialt separerade tenderar de också att aldrig mötas, varför vad som är ett tungt argument i en av dem väger mycket lätt i den andra, med följden att den majoritet som inte vill släppa taget inte heller behöver riskera att få sin invanda världsåskådning utmanad. Se det som ett hypermodernt experiment i mjuktotalitär narrativkontroll om du vill, därtill ett sådant så lyckat att vi sannolikt kommer få se denna officiellt sanktionerade tudelning av "sanningen" upprepas på fler områden framöver.

Vad som därmed inte står klart är att det är utomjordingar vi har att göra med, vilket knappt någon egentligen heller har påstått, men som likväl i egenskap av halmdocka är vad den som vill slippa få sin världsbild utmanad alltid faller tillbaka på som sin första försvarslinje. En på många sätt mer intressant hypotes i sammanhanget är den som Jacques Vallée länge argumenterat för, nämligen att det är oknytt vi har med att göra. Det är också här som gränssnittet kommer in i bilden, då existensen av detta mycket väl kan tänkas ha mycket långtgående implikationer i sammanhanget. Om Fenomenet är ett sådant som gränssnittet – likt våg-partikeldualiteten, Lorentzkontraktionen och superpositionen – inte är utformat för att hantera, och därtill ett sådant som uppträder såväl på makronivå som i referensramar i vilka människan är aktiv, kommer nämligen resultatet bli att gränssnittet, då det matas med indata från samma Fenomen, börjar producera felaktiga utdata, det vill säga nonsens, absurditeter eller, med ett begrepp lånat från J Allen Hynek, high strangeness.

Det finns dock ett uppenbart problem med resonemanget, nämligen att oknytt – i den mån det faktiskt är sådana vi har att göra med – är någonting som varit med oss länge, och därför till synes också borde vara någonting gränssnittet kunde hantera bättre. Detta långvariga förhållande avslöjas inte bara av existensen av ordet "oknytt" som sådant, utan även av det faktum att tidigare generationer lämnat efter sig åtskilliga begrepp (gudar, demoner, änglar, alver...) och koncept (tricksters) för att beskriva Fenomenet. I viss mån var allt detta någonting mycket mer naturligt för våra förfäder än oss, vilket kan tolkas som att gränssnittet, till följd av det evolutionstryck som rått sedan renässansen och upplysningen, i åtminstone viss utsträckning offrat vår förmåga till interaktion med Fenomenet för annat som i en alltmer teknologisk och kapitalistisk värld varit till större nytta för oss. Av allt att döma tyckte dock även våra förfäder att Fenomenet var både märkligt, skrämmande och/eller spektakulärt, varför det faktum att deras förmåga att förhålla sig till det tycks ha varit mer välutvecklad än vår egen måhända i första hand förklaras av kulturella faktorer. Deras värld var trots allt rent allmänt mycket mer gåtfull för dem än vår egen är för oss, varför de också kan antas ha intagit en betydligt mer fatalistisk inställning till Fenomenet än vad vi själva kan kosta på oss, och mest sett det hela som bara ännu ett utslag av samma obegripliga krafter som skapade månförmörkelser, missväxt och farsoter. Jämfört med många av dessa fenomen var Fenomenet rentav relativt oskyldigt, varför dess evolutionära inverkan i själva verket kan tänkas ha varit anmärkningsvärt ringa.

Enligt en annan och utbredd uppfattning är Fenomenet dock i stället någonting nytt, varför gränssnittet i så fall skulle ha fungerat utmärkt långt in på 1900-talet, och problemen uppstått först efter detta. Såväl religionen som vad många idag skulle avfärda som "lantlig vidskepelse" var dock ofta högst levande faktorer långt in på 1900-talet, varför vi också långt in i så kallad modern tid hade tankesystem på plats för att hantera det faktum att världen är gåtfull. Vad som är nytt är därför kanske inte Fenomenet som sådant, utan omständigheten att vi först på senare år på allvar trätt in i ett paradigm som saknar förmågan att relatera till det. Föreställningen att Fenomenet är någonting nytt stöds dock av en annan omständighet, nämligen det faktum att den moderna UFO-erans startpunkt sammanfaller med en annan vändning i människans utveckling, närmare bestämt atomeran i allmänhet och Bombens tillkomst i synnerhet. Kanske är därför också Fenomenet i åtminstone viss mån en direkt följd av att ungefär samtidigt som vi slutligen ansåg oss kunna kosta på oss att ignorera oknyttet, insåg oknyttet att det inte längre kunde kosta på sig att ignorera oss.

Om Jacques Vallée, Ann Arbor och sprickorna i väggen

Mina konspirerande CIA-infiltratörer:

Mitt under de subversiva upplopp som 1968 skakade västvärlden satt den fransk-amerikanske tänkaren Jacques Vallée¹ i Paris och slipade på sin bok Passport to Magonia, i vilken hade lade fram tesen att vad han kallade för "ufonauterna" inte var utomjordingar, utan vad man med ett förnämligt svenskt ord kan kalla för oknytt. Boken var något av författarens uppgörelse med sin tidigare bild av saken, och skulle med tiden följas av flera andra på besläktade teman, varav en av de mer klassiska är Messengers of Deception. I den senare luftar Vallée sina misstankar om att UFO-frågan omgärdas av vad vi idag skulle kalla för påverkansoperationer. Huruvida det var ufonauterna själva, sektledare eller statliga aktörer som låg bakom dessa påverkansoperationer lämnade Vallée visserligen öppet, men vad han däremot gjorde klart var att vad som utspelade sig påverkade kulturen och samhället, och detta på ett sätt som enligt honom var destruktivt. De exempel han gav på detta var företrädesvis sektrelaterade², men kombinerar man de båda böckernas budskap öppnar sig också andra intressanta implikationer.

Till de mest kända vågorna av UFO-observationer hör nämligen en sådan som utspelade sig 1966-1968, det vill säga ungefär samtidigt som Vallée författade just Passport to Magonia. Mycket få är idag på det klara med detta, men denna våg gjorde (liksom sina föregångare 1947 och 1952) mycket stora avtryck i såväl nyhetsrapporteringen som det allmänna medvetandet, och när denna våg yttrade sig i form av ett stort antal observationer i Michigan, som i sin tur närmast utmynnade i panik, skickade Project Blue Book J. Allen Hynek³ till delstaten för att gjuta olja på vågorna. Väl framme skulle Hynek, under en ökänd presskonferens, föreslå att vad Michiganborna i småstaden Dexter hade iakttagit kunde förklaras med sumpgas. Uttalandet sågs allmänt som ett desperat försök att bortförklara vad människor hade sett, varför det såväl drastiskt skadade förtroendet för flygvapnet som ledde till utfrågningar i kongressen. Ironiskt nog skulle med tiden det händelseförlopp som därmed sattes i rullning sluta i en historisk propagandaseger för flygvapnet, men detta är också välkänt, och har redan avhandlats av många andra. Vad få däremot noterat är att Dexter ligger alldeles intill Ann Arbor, det vill University of Michigans hemort, där The Weathermen snart skulle uppstå, och därefter bli en central aktör när västvärldens självförtroende – på många sätt permanent – smulades sönder under 1970-talet⁴.

Kort sagt, om man läser Vallées två böcker som en enhet, och därefter applicerar den kombinerade analysen på verkligheten, öppnar sig möjligheten att den påverkansoperation som omnämns går långt mycket djupare än de undergångs- och självmordssekter som författaren nöjer sig med att varna för. Vad Vallée tyckte sig kunna skönja konturerna av under det sena 60-talet och årtiondet som följde var med andra ord måhända i själva verket någonting avsevärt mer olycksbådande än vad han själv då, mitt uppe i skeendet som han var, kunde se. Man kan naturligtvis avfärda Ann Arbor-kopplingen som ett sammanträffande eller en produkt av att plocka russinen ur den statistiska kakan, men även om man bortser från Ann Arbor är det faktum att en omfattande våg sammanföll med ett mycket känsligt historiskt skeende i sig värt att notera, och för det andra är detta exempel inte det enda. En slående parallell finner vi i Vallées hemland, där en omfattande och bisarr UFO-våg i slutet av 1954 förebådade en mycket traumatisk och spänd epok i landets historia, som precis som i fallet med den amerikanska Vietnamerfarenheten fick landet att slitas sönder av inre spänningar, och var på väg att leda till inbördeskrig då den 1958 i stället avslutades med vad som i all praktisk bemärkelse var en militärkupp.

Värt att notera i sammanhanget är också att en idag märkligt bortglömd våg av spökraketer över Sverige skapade stor uppmärksamhet inte bara lokalt, utan även i Pentagon, under åren mellan krigsslutet och Kenneth Arnolds ikoniska (och memetiskt epokgörande) flygtur över Mount Rainier, och att denna i tid sammanföll med att en memetisk trojan på allvar började kortsluta det skandinaviska kynnet, och därmed kasta ut Sverige på en ny tidslinje. I den mån man är paranoid går det också att spekulera kring huruvida det mycket stora antal bisarra UFO-observationer i Argentina och Brasilien under efterkrigstiden haft ett samband med att dessa en gång så välmående länder under 1900-talet i stället blivit kroniskt dysfunktionella. I de amerikanska och franska exemplen finner vi oavsett vilket någonting som saknas i de övriga, nämligen att de förmenta påverkansoperationerna sammanfallit med och kanske också växelverkat med andra epokgörande och uppslitande skiften, och därför också mycket väl kan tänkas ha verkat med dessa som kamouflage. Någonting mycket subversivt, tycks det, trängde sig in genom sprickorna i väggen.

Det finns naturligtvis högst konventionella historiematerialistiska och geopolitiska drivkrafter bakom det mesta som skedde under 1900-talet, och oknytt eller ej bör ingen någonsin glömma att ställa sig frågan cui bono? i sammanhanget. Vad Hynek kallade för "high strangeness" gjorde sig under århundradet i överförd bemärkelse dock gällande även i kulturen och politiken, och den som studerar sitt 1900-tal tenderar att gång på gång drabbas av den gäckande känslan att en konventionell analys inte når ända fram. I en jämförelse mellan de historiematerialistiska modellerna och den faktiska kartan finner man inte bara en avvikelse, utan också att denna avvikelse har en tendens att komma i form av ett oknyttformat hål. Kanske är det när allt kommer omkring till just Vallée vi måste vända oss för att finna förklaringen till detta.

¹ I stort sett allt vi vet om Vallée tyder på att han är en mycket sympatisk man med mycket intressant att säga. Det faktum att han årtionde efter årtionde befunnit sig i händelsernas centrum, varit aktiv i många av den amerikanska statens mer ljusskygga projekt, haft många såväl väldigt mäktiga som minst sagt underliga figurer i sina nätverk, stundom kombinerar extrem skepsis med en övertygelse om att till exempel sädesfältscirklar orsakas av hemliga brittiska vapen samt gissningsvis vet betydligt mer än vad han berättar, föranleder dock att ett visst mått av misstänksamhet till vad han säger kan vara på sin plats.

² Vallées skeptiska inställning till sekter blir i sig intressant i ljuset av att han enligt egen utsago privat gärna umgås med alltifrån polyamorösa nyhedningar till satanister som Anton Szandor LaVey.

³ Hynek befann sig vid denna tid någonstans mittemellan den tidige Hynek som avfärdade alla förmenta UFO:n som planeten Venus och den senare Hynek som gjorde sig ett namn genom att hävda att ämnet var någonting att ta på väldigt stort allvar.

⁴ Organisationens göranden har i Chesa Boudin och dennes politiska karriär även en nära koppling till de senaste årens drastiska förslumning av San Francisco.