"Sverige har, till skillnad från många obehagligare länder, inga hädelselagar och ska heller inte ha det", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson häromdagen i en mycket läsvärd ledare. Texten ifråga handlar om mannen i Nyköping som har åtalats för att ha liknat ett böneutrop vid ljudet av en åsna som har ont i magen.
Att detta åtal har väckts är konsekvensen att rasismbegreppet steg för steg har utökats, ända tills det till slut blivit så brett att det börjat omöjliggöra såväl normala samtal som en verklighetsförankrad samhällsdebatt. Att detta åtal har väckts är ett skolboksexempel på det sluttande planets logik, ett skolboksexempel på att man om – om än med de bästa av avsikter för ögonen –
enligt devisen ändamålen helgar medlen börjar göra avkall på viktiga principer, också riskerar att sätta en väldigt svårkontrollerad boll i rullning.
Att detta åtal har väckts är ett bevis så gott som något på att Sverige har drabbats av fartblindhet. Ambitionen har varit att skapa ett mer tolerant och inkluderande samhälle, men vad Nyköpingsåtalet visar är inte bara att man samhället snarare blivit intolerant och exkluderande, utan också stundom direkt totalitärt.
Syftet med det åtal Nyköpingsåklagaren har väckt har säkert varit att markera mot rasismen, men det reella utfallet har blivit ett helt annat. Om den fartblinde åklagaren får som han vill kommer hans värv inte ha blivit antirasistens utan inkvisitorns. Om den fartblinde åklagaren får som han vill kommer Sverige i praktiken ånyo begåvats med en blasfemilagstiftning av ett slag som vi normalt finner djupt ovärdig sekulära demokratier.
Det slutar emellertid inte där, för åklagarens agerande präglas av två ytterligare väldigt otäcka tankefel. Det ena är att det står tämligen uppenbart att han aldrig skulle väckt åtal om den åtalade istället hade uttalat sig på motsvarande sätt om kristna ritualer. Detta är inte unikt för det här fallet, tvärtom är detta någonting som går igen i tillämpningen om hetslagstiftningen. Men andra ord råder inte längre likhet inför lagen, tvärtom har specifika handlingars eventuella brottslighet blivit en funktion av de inblandades hudfärg och religion.
Det tredje tankefelet åklagaren gör sig skyldig till är att han i åtalet ser det faktum att en uppretad folkmassa – av vilka vissa enligt polisens uppgifter var beväpnade med kniv – som en försvårande omständighet. Detta är inte bara ett exempel på kulturrelativism och skuldförskjutning, med denna markering tycks åklagaren också delvis vilja överlåta åt "brottsoffen" att avgöra "brottets" påföljd.
Med Nyköpingsåtalet har åsiktskorridoren flyttat ända in i rättssalen, och dit har den tagit sig tillsammans med kulturrelativismen, mobbmentaliteten och rättsrötan. Mannen kommer förmodligen att frikännas, men inte förrän han tvingats genomlida en ytterst obehaglig och förnedrande rättsprocess för en 100 procent icke-rasistisk Facebookkommentars skull.
Att detta har kunnat ske beror på att allt för få har tagit sig tid för eftertanke, att allt för få tagit sig ens en kort tankepaus för att fråga sig om den väg vi har slagit in på verkligen är den rätta. Konsekvensen har blivit att åsiktskorridoren är inte längre en regler informella regler som styr det offentliga samtalet, den har istället utvecklats till ett allt mer okontrollerbart monster.
SvD1,
Exp1
