2015-03-20

Mord och massakrer som bakgrundsbrus

I Göteborg sköts två personer ihjäl på en restaurang i onsdags. Ett illdåd av det här slaget – en halv Stureplansmassaker – skulle för inte så många år sedan sänt chockvågor genom samhället, men så är inte längre fallet. När ett dåd av det här slaget inträffar i en stadsdel som Biskopsgården skakar vi numera bara på huvudet, varpå vi snart börjar tala om någonting annat.

Dådet var förvisso huvudnyhet i media under dagarna som följde, men de många och långa reportagen kändes närmast pliktskyldiga och folk berördes inte av dem. Det var som att dådet hade inträffat i ett annat land, en händelse som inte riktigt berörde oss själva, och på många plan var detta också fallet.

Dådet inträffade de facto i ett parallellsamhälle som de flesta av oss inte har någon egentlig relation till. Ett samhälle som rent geografiskt återfinns inom Sveriges gränser, inte sällan bara någon kilometer bort, men som i det allmänna medvetandet inte sällan lika väl kunnat ha befunnit sig på en annan kontinent.

Den utbredda likgiltigheten inför onsdagens dåd visar på två saker. Dels att Sverige glider isär, dels att vi blivit så luttrade och avtrubbade att vi knappt längre reagerar på dåd som detta. Två döda och ett tiotal skadade i Biskopsgården blir trots tidningarnas pliktskyldiga krigsrubriker till bakgrundsbrus. Vi har blivit så vana vid skottlossningar i förorten att ett dåd som onsdagen inte längre förmår fånga vårt intresse.

En sådan utveckling borde göra politiker i allmänhet och vänsterpolitiker i synnerhet djupt oroade. En sådan utveckling bidrar till att undergräva det sociala kontraktet i vilket samhälle som helst, men kanske särskilt mycket i ett högskattesamhälle som det svenska. Utvecklingen undergräver förtroendet för myndigheter, politiker och ordningsmakten. Den undergräver sammanhållningen, den undergräver solidariteten, den undergräver viljan att betala skatt och den undergräver viljan att följa lagen.

En känsla av ett samhälle i fritt fall har börjat breda ut sig i Sverige, en känsla som spätts på av de paroller om "raserad välfärd" och "hårda kalla Sverige" som varit en del av vänsterns krypskytte mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Att Sverige skulle vara ett samhälle i fritt fall är såklart en överdrift, men det är inte heller ett helt grundlöst påstående. Tvärtom, att tiggare uppför kåkstäder utan att myndigheter ingriper och att illdåd som restaurangmordet i Biskopsgården har blivit så vanliga att vi knappt reflekterar över dem längre, illustrerar med kuslig tydlighet att så inte är fallet.

Det här är ett misslyckande som vilar tungt på alla svenska politikers axlar, men det hindrade igår inte socialdemokrater från att under extremt smaklösa former försöka ta billiga inrikespolitiska poäng på det inträffade. I gårdagens Aktuellt försökte inrikesminister Anders Ygeman förklara dådet med jobbskatteavdraget(!), en anklagelse som någon timme senare upprepades i Debatt av hans partivän riksdagsmannen Mattias Jonsson.

Det här är talande på flera sätt. Dels för att politikerna försöker kompensera bristen på egentliga skiljelinjer i den söndertriangulerade politiken med desto mer bombastiska påhopp. Dels för att även politikerna och journalisterna uppenbarligen är drabbade av samma avtrubbning som väljarna, annars hade den cyniska vulgäropportunism dessa uttalanden var exempel på knappast yttrats, och definitivt inte fått passera obemärkt. Dels för att dessa uttalanden, liksom många andra uttalanden igår, var exempel på hur man envist klamrar sig fast vid klassanalysen som det huvudsakliga verktyget för att försöka förklara vad som pågår i förorten.

En snabb titt på den så kallade Inglehart–Welzel-kartan gör det tämligen uppenbart att denna förklaringsmodell som bäst är helt otillräcklig. Sveriges position längst upp i övre högra hörnet punkterar inte bara myten om landet lagom. Den kontrasterar också bjärt mot de positioner i vilka man återfinner de länder i vilka de personer som idag befolkar den svenska förorten har sina rötter i. De senare positionerna utmärker sig genom att befinna sig närmast diametralt motsatt Sveriges, varför invandring från dessa länder till Sverige praktiskt taget skulle kunna utgöra definitionen av begreppet "kulturkrock".

Detta stämmer såklart väl överens med de erfarenheter som så gott som alla svenskar faktiskt också har. Så länge man trots detta envist håller fast vid den trygga och välbekanta klassanalysen som enda förklaringsmodell, lär därför inte heller situationen i förorten förbättras.


Inglehart–Welzel-kartan (mer information finns här)

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, NSk1, SMP1, Re1, Re2, SDS1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3