Två grundläggande libertarianska hjärtefrågor är lägre skatter och en mindre offentlig sektor. Ponera att svenska libertarianer fick som de ville i en av dessa frågor: Den offentliga sektorn minskades genom att den offentliga sjukvården avskaffades, men skattetrycket förblev detsamma.
Resultatet skulle bli att svenskarna tvingades betala samma höga skatter som tidigare och behövde teckna kostsamma privata sjukvårdsförsäkringar. Deras ekonomi skulle med andra ord högst påtagligt försämras. Skulle detta vara en libertariansk seger? Märkligt nog tycks många tongivande svenska libertarianer besvara denna fråga med ett ja.
Enligt flera tongivande svenska libertarianska debattörer är det nämligen närmast att betrakta som kätteri att kritisera den rådande svenska invandringspolitiken. Många av dem har satt sig på höga hästar och är snabba med att slå andra i huvudet med invektiv. Den egna linjen är den sanna libertarianska linjen, och den som avviker från denna är i bästa fall en antiliberal avfälling och i värsta fall rasist.
Det är, rent filosofiskt, en ganska märklig slutsats att dra. En sann libertariansk linje i invandringsfrågan är förvisso att invandringen skall vara fri, men också att ingen skall behöva betala skatt för att finansiera bidrag till den som använder sig av denna rättighet. Så ser emellertid inte den svenska invandringspolitiken ut.
När det kommer till invandringens storlek – eller "volymerna" om man så vill – ligger den svenska invandringspolitiken idag förhållandevis nära den libertarianska linjen. När det däremot kommer till kostnadsbiten går den svenska invandringspolitiken helt på tvärs med den libertarianska synen. Tvärtom kostar den förda politiken enligt de ekonomer som räknat på saken varje år skattebetalarna ett belopp motsvarande mellan 1,5 och två procent av BNP.
Den rådande invandringspolitiken ansluter med andra ord delvis till ett libertariansk synsätt, men går på andra sätt också i rakt motsatt riktning. Ovan nämnda tongivande libertarianska debattörer förespråkar förvisso i regel att politiken skall läggas om i de delar där den inte ansluter till den libertarianska linjen, men när det kommer till kritan tenderar de att ha stort överseende med att så inte är fallet. Det tonläge de använder när de förespråkar sänkta bidrag och flexiblare arbetsmarknad är inte i närheten av att vara lika högljutt som det de använder när de försvarar "öppenheten".
Att bilden av försvaret för den rådande politiken som den enda sanna libertarianska hållningen har fått stort genomslag är därför märkligt. En betydligt mer balanserad ståndpunkt vore att se detta som en libertariansk hållning i frågan, och då i synnerhet när resonemanget är akademiskt snarare än realpolitiskt. Att det skulle vara den enda sanna libertarianska hållningen i frågan är emellertid en absurd inställning, eftersom konsekvenserna av politiken (skattehöjningar och omfördelning) är avsevärt mer socialistiska än libertarianska.
Intressant nog finns idag en mekanism på plats som, när man väger samman ideologi och realpolitik, hamnar väldigt nära den hardcorelibertarianska hållningen jag skissade upp ovan, nämligen arbetskraftsinvandring. Sverige har sedan några år vad OECD har kallat "världens mest liberala" regelverk på området, vilket i praktiken betyder att den som både vill invandra till Sverige och har möjligheten att försörja sig själv kan göra detta, utan att asylsystemet kommer in i bilden. När det sedan kommer till mottagandet av asylsökande kan man givetvis inta många olika ståndpunkter, men när det kommer till försvaret för den extrema politik vi har idag har man strikt talat lämnat libertarianismen som sådan långt bakom sig.
Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten
DN1,
DN2,
DN3,
Ex1,
GP1,
Ab1,
Ab2,
Ab3
