"Det är klart det är oroande", kommenterade Gustav Fridolin igår i Expressen Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror. "Det är ett tecken på att vi har stora klyftor i Sverige med växande avstånd mellan människor", utvecklade han sitt resonemang.
Att Fridolin i intervjun ger uttryck för en nyfunnen insikt om att det inte är en konstruktiv strategi att från Miljöpartiets sida bidra till en hätsk polarisering av samhällsdebatten är såklart positivt. Att partiet först många år efter att den hätska polariseringen blivit till en av samhällsdebattens främsta kännetecken kommit till denna elementära insikt kan emellertid näppeligen anses vara något som förtjänar beröm.
Tvärtom är de "stora klyftor" och det "växande avstånd mellan människor" som Fridolin pekar på något som Miljöpartiet i allra högsta grad bidragit till. Att Miljöpartiets migrationspolitik i praktiken blev svensk migrationspolitik efter att partiet gjorde upp med alliansregeringen efter valet 2010 bidrog inte bara till de stora underskott i de offentliga finanserna vi ser idag.
Det bidrog också till det hätska debattklimatet. Det bidrog till fördjupade klyftor mellan stad och land. Det bidrog till klyftor mellan innerstadsbor och de som måste bo i den mångkultur som innerstadsborna säger sig älska men inte vill bo i. Sist men inte minst bidrog det i allra högsta grad till Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar.
"Miljöpartiet lever i ett parallellt universum där ekonomiska resurser är oändliga" skrev Jenny Sonesson häromdagen i Dagens Industri, och i intervjun gör Gustav Fridolin allt för att ge henne rätt. Samtidigt som den svenska integrationspolitiken utmärker sig som OECD-ländernas sämsta talar Fridolin om "en bra politik för att möta de människor som nu söker sig hit". Samtidigt som regeringen såväl försämrar möjligheterna för utlandsfödda att få jobb som stärker bidragslinjen talar han om att "det krävs tilltro till politiken".
Precis samma brist på probleminsikt visar utrikesminister Margot Wallström prov på i artikeln. "Vi måste visa att vi kan hantera de frågor som jag tror ligger till grund för att de går fram", kommenterar hon Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Problemet för Fridolin och Wallström är bara att de varken har "en bra politik för att möta de människor som nu söker sig hit" eller kan "hantera de frågor" som ligger till grund för de sverigedemokratiska framgångarna. Tvärtom, regeringen har tydligt aviserat att den ämnar föra en politik som kommer att förvärra problemen.
Att det förhåller sig på det här sättet är "oerhört positivt", enligt Sverigedemokraternas Richard Jomshof, som nöjt konstaterar att "så länge de andra partierna spelar sina kort som de gör finns det stor chans att vi fortsätter att växa". Det är en väldigt märklig kommentar för någon som kallar sig "Sverigevän".
Vad Jomshof i praktiken säger är att han gärna ser att regeringen driver en för Sverige ytterst destruktiv politik om detta bara leder till ökat stöd för Sverigedemokraterna. Av åtta riksdagspartier ägnar sig med andra ord åtta partier åt spelteori och noll åt att ta ansvar.
Relaterat:
Anybody's Place
DN1,
DN2,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1
