Efter den senaste tidens "oro" (handgranatsexplosioner i tätbebyggelse) i Mamö gjorde Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd, igår ett utspel om att vapenlagstiftningen bör skärpas.
Dylika krav har de senaste åren blivit väldigt vanliga när politiker yttrar sig om det grova våld och den grova kriminalitet som numera har blivit till vardagsmat i Sverige. Dessvärre är det en form av utspel som inte betyder någonting. Det är en floskel som politiker upprepar för att framstå som handlingskraftiga, ungefär som när de förklarar att de vill se "ett smalare men vassare EU" samtidigt som de kontinuerligt överlåter mer och mer makt till Bryssel.
I själva verket är utspel som Stjernfeldt Jammehs absurda. Vad de säger är redan grovt kriminella individer, villiga att avfyra vapen och detonera handgranater i tättbebyggt område, skall avskräckas från brott genom att man skärper straffen för ett av de mindre brotten de gör sig skyldiga till. Detta skulle emellertid sannolikt inte någon effekt alls, annat än att man möjligen försvårar tillvaron för landets jägare.
De lagändringar som däremot skulle kunna hjälpa, till exempel skärpta straff och tidiga och kraftfulla insatser mot unga på väg in på brottets bana, är man däremot helt ovilliga att genomdriva. Vad man istället gör är att vänta tills det är alldeles för sent. Först då väljer man att ingripa, och då med ett slag i luften.
Detta är typiskt för hur de svenska politikerna väljer att möta dagens "utmaningar". Först vägrar man att se verkligheten för vad den är, sen fortsätter man att vägra se verkligheten för vad den är, sen drabbas man av panik och låtsas vara handlingskraftig samtidigt som man i praktiken fortsätter att inte göra något åt problemet. När alla har genomskådat även detta gör man ett utspel på temat "vi har varit naiva" och genomdriver därefter en halvmesyr enligt devisen för lite, för sent.
DN1,
DN2,
SvD1,
Ab1
