Med traditionsenligt pompa, ståt, indignation och plakatbudskap blev det så härommånaden dags för vänsteraktivisternas egen julafton, det vill säga årets upplaga av Ship to Gaza. På många sätt var allt som vanligt. Båtarna bordades och aktivisterna omhändertogs av israeliska myndigheter för att sedan gråta ut i media, trots att det var precis detta som aktivisterna både visste och kallt räknade med skulle hända.
I andra avseenden var emellertid inte allt som vanligt. Tidigare år har aktivisterna gjort en stor sak av att syftet med aktionen är att transportera nödhjälp till Gazaremsan. Nödhjälp som förvisso inte behövts då Israel har sett till att gazaborna fått vad de behöver, inklusive vatten och elektricitet, trots att de politiker gazaborna har valt beskjuter Israel med raketer.
I år brydde sig emellertid de svenska Ship to Gaza-aktivisterna inte ens om att försöka upprätthålla illusionen att syftet med deras aktion var att transportera nödhjälp till Gaza. Ombord på deras båt Marianne av Göteborg fanns nämligen endast två kartonger. När fartygets befälhavare tillfrågades om detta blev hans svar att syftet med resan i första hand var politiskt. Det hade inte "haft någon betydelse om lastrummet var fullt eller inte", medgav han. Det handlade istället om "det symboliska".
Ungefär samtidigt lade man ut ett ett inlägg på sin hemsida som var ungefär lika nyanserat som de uttalanden stalinisterna i Kommunistiska Partiet – med kända under sitt tidigare namn KPML(r) – med jämna mellanrum brukar berika den svenska samhällsdebatten med. I detta inlägg beklagade man sig bland annat över "demoniseringen av Hamas", någonting som inte blir mindre uppseendeväckande i ljuset av att öppet antisemitiska organisationer har haft en central roll i hela Ship to Gaza-projektet.
Ship to Gaza är med andra ord ingenting annat än ett extremistiskt PR-jippo som rymmer såväl antisemitism som förståelse för en islamistisk terrororganisation. Hade krafter på högerkanten organiserat en aktion med samma dunkla drivkrafter och samarbetspartners hade denna, för att uttrycka det milt, knappast inkasserat några breda sympatier.
Eftersom åsiktskorridoren är allt annat än symmetriskt blir Ship to Gaza-aktivisterna emellertid istället främst hyllade. Att Gustav Fridolins och Mehmet Kaplans medverkan i ett projekt som arrangerades i nära samarbete med mäktiga antisemitiska organisationer inte utgjorde några som helst hinder för dem att bli ministrar säger rätt mycket om hur djupt denna dubbelmoral egentligen går.
DN1,
AB1,
SR1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4
