2006 vann Alliansen riksdagsvalet. Den nya regeringen fick ned sjukskrivningarna, gjorde det mer lönsamt att arbeta och möjliggjorde med sina reformer skapandet av vad som med svenska mått mätt var ett imponerande stort antal nya jobb. Parallellt med detta lyckades Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt rasera ett förtroendekapital det hade tagit partiet årtionden att bygga upp.
Alliansen var där och då ytterst nära att både en gång för alla göra slut på den enpartistatsliknande socialdemokratiska dominansen och kunna skörda frukterna av detta. Man hade inte bara spelat sina kort skickligt, man hade också haft tur. Man hade till och med övertagit ledartröjan när det kom till vad som länge hade setts som en socialdemokratisk paradgren, nämligen regeringsdugligheten.
Valet 2010 tog emellertid Alliansen på sängen. Man behöll förvisso regeringsmakten, men förlorade i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen sin parlamentariska majoritet. Det var där och då som allt började gå fel.
Fredrik Reinfeldts svar på valresultatet var både irrationellt och emotionellt. En del har spekulerat i att han agerade i panik, andra har spekulerat i att det snarare var hämndvilja som drev honom. Resultatet blev hur som helst att regeringen, i stället för att genomdriva den invandringspolitik man själva hade arbetat fram före valet, slöt en radikal och ansvarslös uppgörelse med Miljöpartiet.
Initialt gick det hela förhållandevis obemärkt förbi. Konsekvenserna av uppgörelsen gjorde sig dock under åren som följde allt mer påminda, för att till slut utmynna i den situation vi har idag. Parallellt med detta blev Reinfeldts retorik gentemot väljarna allt mer hätsk, något som sammanföll med att stora delar av den svenska vänstern förföll till samma fanatism den hade hängett sig åt under 1970-talet.
Under mandatperioden ledde därtill reaktionerna på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen till att all vettig debatt om invandringspolitiken omöjliggjordes. Såväl politiker och andra debattörer som journalistkåren valde att mörka, skönmåla, vilseleda och från och till fara med regelrätt osanning om vad som pågick.
När det till slut, fyra år efter att Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen, ännu en gång var dags för allmänna val hade något hänt. Moderater och i viss mån socialdemokrater hade gjort påfallande många av sina egna kärnväljare så besvikna och förbannade att dessa deserterade en masse. Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt stöd och blev tredje största parti.
Inget av blocken ville i detta läge ha med Sverigedemokraterna att göra. Resultatet blev i praktiken att blockpolitiken blev omöjlig och att Sverige, vilket valårets budgetomröstning visade, blev omöjligt att styra.
I detta läge hade socialdemokrater och moderater en chans att vända utvecklingen. De hade kunnat inleda en storkoalition eller inleda ett brett riksdagssamarbete, vilket hade gett regeringen möjligheten att ta tag i de "utmaningar" landet stod inför utan att varje försök till realpolitik omöjliggjordes av utopistiska småpartier. De hade också lite diskret kunnat förändra invandringspolitiken en aning (något som ändå behövdes) i en annan riktning, vilket med stor sannolikhet hade möjliggjort Sverigedemokraternas passiva stöd.
De gjorde emellertid inget av detta. I stället tog den avgående moderatledaren Fredrik Reinfeldt (som hade varit närmast totalt osynlig allt sedan valet) över taktpinnen och upprepade därefter de misstag han hade begått efter valet 2010. Hans svar blev decemberöverenskommelsen, ett svar som många väljare hade svårt att tolka som något annat än ett uppsträckt långfinger.
Det är resultatet av detta som dagens opinionsundersökning är ett uttryck för. Invandringsfrågan har tillåtits förgifta politiken, förtroendet för de gamla partierna är kört i botten och hela det partipolitiska systemet är i gungning. Utsikterna till handlingskraftiga regeringar är minimala och klyftan mellan väljare och politiker är avgrundsdjup.
Det var inte bara en historisk chans som Alliansen klantade bort efter valet 2010. Vad värre är, efter att man begått ett inledande misstag fortsatte man begå misstag, inte sällan i allt mer krystade försök att reparera konsekvenserna av de tidigare misstagen. Resultatet har blivit att Sverigedemokraterna på mindre än fem år antingen blivit Sveriges största parti eller är på god väg att bli det.
Denna insikt tycks emellertid vägra att infinna sig i det nymoderata toppskiktet. I stället drivs man av förhoppningen att 2018 få bilda en regering lika svag och handlingsförlamad som den Stefan Löfven leder idag.
Läs även:
Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6,
Ab7,
Ab8,
Ab9,
SR1,
SR2,
SR3
