Begreppet "problemformuleringsprivilegiet" myntades på 1980-talet av den nyligen bortgångne författaren och filosofen Lars Gustafsson. Alltmer desillusionerad över utvecklingen i Sverige noterade Gustafsson att det för den mediala vänstern blivit till en central uppgift att vara först med att definiera samhällsproblemen, eftersom man då också blev den som fick styra vilka svaren på dem blev.
Med detta i bakhuvudet blir de senaste årens urspårade samhällsdebatt plötsligt begriplig. I en tid då vänsterns klassiska lösningar successivt blivit mer och mer ohållbara, samtidigt som en Alliansregering styrde Sverige, blev vänsterns tonläge alltmer rabiat av den enkla anledningen att problemformuleringsprivilegiet höll på att glida dem ur händerna.
Att högern i detta läge inte satte hårt emot hårt ens när åtskilliga vänsterdebattörer började försvara politiskt våld, utan tvärtom gång på gång valde att ta ett steg tillbaka, fick till följd att medievänstern valåret 2014 passerade alla anständighetens gränser.
Sedan dess har situationen förbättrats, men stora delar av vänstern är fortfarande kraftigt radikaliserad och i ständig stridsberedskap. Därför beter sig många vänsterdebattörer, trots de gigantiska helgonglorior de placerat över sina egna huvuden, gång på gång som riktiga svin.
Det senaste exemplet på detta fick vi idag, efter att den LO-finansierade nyvänstermegafonen Politism publicerat en krönika i vilken den professionelle vuxenmobbaren Kawa Zolfagary gick till frontalangrepp på moderate riksdageledamoten Hanif Bali. Efter texten om Bali (som av flera uppburna vänsterdebattörer för övrigt ses som rasförrädare på grund av sina högeråsikter) vällde ryggdunkningarna in i strid ström.
Enligt Ali "Feministisk alfahanne" Esbati var Balis retorik både vämjelig och extremistisk. Enligt Arbetets Jonna Sima (tidigare på bland annat Aftonbladet) borde Bali "sluta håna och hetsa mot meningsmotståndare". Advokatssamfundets generalsekreterare Anne Ramberg försatte heller inte sin chans, utan passade med en non sequitur på att sammanfatta Balis uppträdande med orden "[j]ärnrör och vulgaritet".
Givet Zolfagarys, Esbatis och Simas egna insatser för debattklimat blir deras kritik direkt surrealistisk. Esbati anklagade till exempel nyligen Paulina Neudings uppmärksammade texter om "stök" (det vill säga bland annat vandalism, hot och våld) på svenska bibliotek för att ha "rasistiska övertoner".
Sima var då inte bara snabb med att instämma, utan passade därtill på att hävda att Neudings texter om antisemitismen i Malmö var rena falsarier. Sima har därtill anklagat Ivar Arpi för att ha rasistisk musiksmak, och på Zolfagarys långa meritförteckning återfinns bland annat hans skämtande om att Per Gudmundson borde avrättas.
Dessa debattörer är respekterade i vänsterkretsar. De hyllas av sina kollegor, de får såväl prestigefulla som välbetalda jobb och deras uttalanden om andras moral anses väga tungt. Det står naturligtvis vänstern fritt att på detta ogenerade sätt basunera ut sin egen dubbelmoral, unkna värdegrund och uppenbara likgiltighet för alla människors lika värde, men att den breda högern låter detta passera är obegripligt.
Säg ifrån! Inte bara för att detta är det enda anständiga att göra, utan för att vänsterns problemformuleringsprivilegium dessutom aldrig kommer att brytas så länge ni accepterar att de beter sig som svin.
