Diskussioner om skatt utmynnar påfallande ofta i väldigt märkliga resonemang. När jag skrivit om hur skattepengar används har flera gånger läsare kommenterat hur upprörda de är, och att de därför allt oftare väljer att jobba svart. Jag hade sympatiserat helt och fullt med detta, vore det inte för att flera av dessa läsare också talat sig väldigt varma för den så kallade svenska modellen.
Vid andra tillfällen har jag hört personer med frihetliga åsikter hylla de aktörer som tjänar stora pengar genom att förmedla svartkontrakt på den underjordiska bostadsmarknaden. Att folk ger sig in på denna marknad är, givet att staten effektivt har strypt tillgången på vita bostäder, förståeligt. Problemet är bara att det idag ofta är skattepengar som gör dessa svartmäklare rika.
Att på en och samma gång förespråka en omfattande välfärdsstat och jobba svart är hyckleri. Av snarlika orsaker borde en svart bostadsmarknad vars existens möjliggörs av skattemedel ses som en styggelse av alla libertarianer. Därför förtjänar den nu högaktuella debatten om Panama Papers också att nyanseras.
Något förenklat har vi så här långt kunnat se två sorters reaktioner på läckan. Det ena lägret förfasas över att så många inte vill betala skatt, men gläds åt att så många av dessa blivit ertappade. Det andra lägret sympatiserar med dem som försökt minimera sin skatt, och upprörs över läckan. Bägge reaktionerna följer ganska naturligt ur de två lägrens respektive grundsyn på företeelsen beskattning, men de ideologiska ryggmärgsreflexerna får också ofta till följd att de inblandade förbiser vissa viktiga aspekter.
Ett av många intressanta exempel på detta är Island. I landets regering sitter nämligen enligt Panamadokumenten inte mindre än tre ministrar som sett till att minimera den skatt de själva betalar. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om det hade rört sig om tre privatpersoner. I stället handlar det dock om tre personer vilkas arbetsuppgifter består i att beskatta allmänheten och omfördela inkomster. Detta gör deras agerande till en synnerligen motbjudande uppvisning i dubbelmoral.
Vad som gör det hela ännu mer pikant är att landets nuvarande statsminister gjorde politisk karriär på att kräva att de skulder den isländska staten drog på sig i samband med att landets bankväsende kraschade skulle skrivas av. Sedan han blev statsminister har han dock själv slutit överenskommelser som av många ansetts vara väldigt generösa mot fordringsägarna. Att Panamadokumenten nu visat att han själv är en av fordringsägarna gör detta minst sagt anmärkningsvärt.
Vad Panamadokumenten visar är att ett stort antal politiker i flera länder tycker att skatt mest är en angelägenhet för andra. En del av dessa är politiker många av oss avskyr, en del av dessa är politiker många av oss gillar och en del av dem är till och med politiker som leder ett i allra högsta grad rättfärdigt försvar mot en barbarisk utländsk aggression.
Givetvis bör man ha i åtanke att det faktum att dessa politikers dubbelmoral nu blivit allmän kännedom kan spela mörka krafter i händerna. Man bör också ha i åtanke att det kan ha legat allt annat än idealistiska motiv bakom det faktum att Panamadokumenten över huvud taget läckte ut. När det kommer till kritan är dock politikernas dubbelmoral helt igenom deras egen. De hade ett val, och de valde att göra något helt annat än vad de krävde av andra.
I egenskap av någon som finner det svenska skattesystemet fullständigt perverst finner jag läckan olycklig. Att den därtill kan tänkas vara en bricka i ett storpolitiskt spel är därtill direkt olustigt. Att politikernas dubbelmoral kommer fram i ljuset är dock i grund och botten sunt. Det är ännu en påminnelse om att vad som avses med deras tal om "rättvisa" och "solidaritet" är att du skall betala. Själva har de dock inga planer på att drabbas.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ab1,
SVT1
