En av de mer iögonfallande aspekterna vad som kallas för "vinster i välfärden" är hur företeelsen i fråga har blivit en höger-vänster-fråga. Att så är fallet kan förefalla självklart, men skrapar man lite på ytan finner man att så är allt annat än fallet.
Att till exempel byggföretag har tjänat pengar på att bygga skolor har sällan ifrågasatts av vänstern, något som även heller att företag har tjänat pengar på att sälja varor och tjänster till samma skolor. När privata företag däremot driver samma skolor har plötsligt frågan om vinst blivit en väldigt het potatis. Varför just vinst skulle vara okontroversiellt i det ena fallet, men allt annat än okontroversiellt i det andra, har vi emellertid aldrig fått en bra förklaring på.
Borgerlighetens starka stöd för bland annat friskolor är dock på sitt sätt minst lika märkligt. Friskolor är nämligen inte vilka företag som helst, de är företag vars enda inkomstkälla är skattemedel. Till skillnad från normala företag (inklusive de företag som bygger bland annat skolor) verkar de inte inte på en normal marknad. De verkar på en "marknad" där såväl efterfrågan som pris fastställs av staten.
Även om de olika skolorna förvisso i någon mening konkurrerar om eleverna, finns inga kunder i ordets egentliga bemärkelse. Vad som i stället finns är skattebetalare som av statens våldsmonopol tvingas att stå för privata verksamheters av staten fastställda inkomster.
Just friskolereformen var regeringen Bildts verk, men bortsett från jobbskatteavdraget (vilket för övrigt gjorde skattesystemet mer progressivt, inte mindre) var det reformer i denna anda som kom att utmärka regeringen Reinfeldts tid vid makten. De kan framstå som radikala och de har onekligen lyckats reta gallfeber på vänstern, men de har i grund och botten haft väldigt lite med marknadsliberalism att göra.
Huruvida själva utfallet har varit bra eller inte är naturligtvis en bedömningsfråga, men ett försök till svar skulle kunna vara "det beror på". När det kommer till till exempel vård och äldrevård talar mycket för att de privata utförarna har lyckats bättre än de offentliga. Denna aspekt väger naturligtvis, givet att alternativet inte är en fri marknad utan helt igenom offentliga verksamheter, tungt till de privata utförarnas fördel.
När det kommer till skolorna blir frågan mer komplex. Den som är sjuk vill naturligtvis ha bästa möjliga vård, men det är långtifrån lika självklart att en elev söker sig till bästa tänkbara skola. Dels är till exempel gymnasister inte på samma sätt som vuxna kapabla till att göra genomtänkta val, dels infinner sig de viktigaste fördelarna med att välja en bra skola inte förrän i vuxen ålder.
Detta innebär en konkret risk för att skolorna konkurrerar om eleverna med andra medel, som till exempel höga betyg och låga krav. Dessa risker finns naturligtvis även på en fri marknad. På en sådan finns dock en avgörande skillnad, nämligen att det då är upp till föräldrarna att faktiskt betala för undervisningen. Detta innebär dels att familjernas incitament till att göra genomtänkta skolval stärks, dels att ingen kommer tvingas vara med och finansiera dåliga skolor.
När det kommer till sjukvård, äldrevård och skola är detta dock verksamheter som allmänheten i väldigt hög omfattning kommer att använda sig av, oavsett finansiering och utförare. Det är när det kommer till tjänster som inte efterfrågas av allmänheten som frågan om "vinster i välfärden" blir problematisk på riktig.
Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet på detta var Erik Ullenhags skötebarn, nämligen så kallade etableringslotsarna. Dessa finansierades av skattebetalarna, men den tjänst som utfördes riktades per definition endast till personer som inte betalade skatt. Etableringslotsarna misslyckades dock inte bara fullständigt med sitt uppdrag, de skattepengar som regnade över dem finansierade i åtskilliga fall dessutom grov kriminalitet och till och med terrorism.
Etableringslotsarna är bara ett av flera exempel på hur regeringen Reinfeldt öppnade dörren för skattefinansierad välfärdskriminalitet på vid gavel. Den kombination av naivitet och arrogans detta vittnar om utgör med allra största sannolikhet en viktig delförklaring till hur regeringen Reinfeldt under sina sista år vid makten kunde tappa fotfästet så fullständigt som den gjorde.
Vad som skedde säger dock även någonting om Sverige. Skattefinansierade välfärdsföretag är, oavsett utfallet, ett fattigt substitut för riktig högerpolitik. Om inte Sverige skall glida ned i en ond cirkel av både skattehöjningar och försämrad välfärd, måste den svenska högern nu på allvar ta strid om verklighetsbeskrivningen.
Socialdemokraterna må ha lyckats att få svenskarna att tro på sina myter om den så kallade svenska modellen, men just därför är det viktigare än någonsin att utmana denna bild.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
Ab1
