Uppgifterna är, givet den maktfullkomlighet som omgärdar EU, inte särskilt förvånande, men ändå väldigt talande. I och med dessa utspel markerar man tydligt att frihandel inte är en av unionens överordnade mål, trots alla utfästelser om motsatsen. Frihandel är något man ser som en morot, men när det kommer till att försäkra sig om andras lydnad är man precis lika beredd att använda sig av verktyg som strafftullar och handelshinder.
Vad som gör detta ännu mer intressant är att det uttalade målet med de protektionistiska bestraffningsåtgärderna är att statuera ett exempel, det vill säga förhindra att fler länder följer i Storbritanniens fotspår. Detta säger väldigt mycket om EU och vad unionen idag utvecklats till.
Om man inom EU är beredda att med hot om hämndaktioner kvarhålla medlemsländer mot deras befolkningars uttalade vilja, faller också hela unionens legitimitet. Det spelar då ingen roll vilka ideal man påstår sig stå för eller vilka mål man högtidligt hävdar sig kämpa för att uppnå.
Väljer man denna linje kan budskapet bara förstås på ett sätt, nämligen att det inte är de enskilda medlemsstaternas bästa man har för ögonen. EU har då visat sig vara först och främst ett självändamål, och att drivkrafterna bakom projektet har väldigt lite att göra med de officiella målsättningar man kommunicerar utåt.
I mångt och mycket kan EU av idag förstås i termer av en allmänningens tragedi. Unionen används i mångt och mycket som en plats för slutförvaring av avdankade politiker med dyra vanor. På nationell nivå ser samtidigt politiker ofta unionen som ett sätt för att pådyvla en halv miljard européer sina egna favoritreformer, men utan att på allvar behöva ta ansvar för följderna av detta.
Detta har gjort unionen till ett lapptäcke av motsägelsefulla reformer, som därtill helt utan hänsyn till de kraftigt varierande geografiska och kulturella lokala förutsättningarna skall gälla såväl på Kreta som i Rovaniemi. För varje sådan reform har EU blivit ännu mer överreglerat, ännu mer motsägelsefullt, ännu mer tungrott, ännu mer tillväxthämmande och ännu mer impopulärt.
Det senaste exemplet på detta stod Stefan Löfven för, då han igår talade sig varm för vad han kallade för ett "medborgarnas EU". I klartext visade sig detta lätt pinsamma försök till en klatschig slogan innebära att han hoppas kunna tvinga på alla EU:s medborgare mer socialistisk politik av svenskt snitt. I och med detta visade Stefan Löfven klart och tydligt att hans egen probleminsikt är precis lika obefintlig som den Jean-Claude
Läs även:
Johan Hakelius, Thomas Engström, Motpol, HAX
DN1, DN2, SvD1, Exp1
