Den senare gruppen är stor av tre skäl. För det första gör de generösa transfereringarna en tillvaro i "utanförskap" förhållandevis attraktiv. För det andra gör utjämningspolitiken det påfallande ofta olönsamt för den långtidsarbetslöse att börja jobba. För det tredje är antalet jobb en okvalificerad arbetslös person faktiskt har en chans att få väldigt litet. Detta bland annat då den förda politiken länge har haft som uttalat mål att slå ut sådana jobb.
Allting tyder idag på att denna väv av såväl osunda som orättvisa incitamentsstrukturer framöver kommer att förstärkas kraftigt. Skatterna kommer de närmaste åren att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. Annorlunda uttryckt, i valet 2018 kommer de röstberättigade att kunna välja mellan följande alternativ:
- Skattehöjningar och försämrad välfärd.
- Ännu högre skattehöjningar men något mindre försämrad välfärd.
En sådan utveckling är fullständigt absurd, i synnerhet i ett land med så höga skattenivåer som Sverige. Det hela är inte bara ett tecken på omfattande ekonomisk vanskötsel. Det illustrerar även hur politiken från såväl vänster- som högerhåll formas utifrån antagandet att medborgarna kommer prioritera ett ineffektivt, skadligt och orättvist socialistiskt system framför sina egna intressen.
Det tragiska i sammanhanget är att detta är ett helt korrekt antagande. Årtionden av socialdemokratisk propaganda och historieförfalskning har fått även den svenska borgerligheten att identifiera sig med de socialistiska institutionerna. Svenska folket lider helt enkelt av ett Stockholmssyndrom som yttrar sig i att de börjat älska de politiker som rånar dem.
Att det förhåller sig så är perverst, men när det kommer till kritan säger det mer om svenskarna än om partierna. Den ekonomiska verklighet regeringarna Reinfeldt och Löfven har försatt oss i går inte att önska bort, utan måste nu hanteras. Den som inte önskar högre skatter måste också vara beredd att släppa taget om välfärdsstaten. Den som däremot vill bevara välfärdsstaten får också finna sig i att betala högre skatter. Svårare än så är det inte.
Det smarta draget i detta läge är naturligtvis att en gång för alla vänja sig av med den snuttefilt välfärdsstaten utgör. Den socialistiska välfärdsstaten är en förlustaffär för de flesta självförsörjande människor. Den innebär att medborgarna överlämnar makten över sina egna liv till politiker som vägleds av ren vidskepelse. Därtill skapar den gigantiska möjligheter till maktmissbruk, något som inte minst de senaste årens vansinne visat.
Den som inte vill drabbas av kraftiga skattehöjningar måste själv bidra till att göra detta politiskt möjligt. Den som däremot gapar efter mer välfärd kräver också högre skatt, och har därmed avsagt sig all rätt att klaga.
Läs även:
Motpol
DN1, Exp1, Exp2, SR1
