Under rubriken "How Brexit shattered progressives' dearest illusions" ger tidskriften The Weeks Damon Linker ett väldigt läsvärt perspektiv på utfallet av förra veckans brittiska folkomröstning, nämligen som ett bakslag för progressivismen.
Progressivism likställs ofta med framtidsoptimism, men innebörden har i praktiken varierat en del genom seklerna. Idag avses med begreppet snarare en rationalistisk överideologi som såväl miljö- och vänsterpartister som folk- och centerpartister har anslutit sig till. Vad som förenar de progressiva är att de delar ett flertal uppfattningar om hur framtiden enligt dem borde se ut.
Detta kan låta både oskyldigt och som något de progressiva har gemensamt med praktiskt taget alla andra, men till skillnad från andra ideologier är just detta progressivismens raison d'être. Progressivismen ser inte sin framtidsvision som ett ideologiskt mål, utan som facit. Den som inte ansluter sig till progressivismens ideal är enligt detta synsätt därför i första hand inte en ideologisk motståndare, utan någon som har fel.
Enligt de progressiva finns bara en väg framåt, nämligen den progressivismen förespråkar, och den som inte håller med är en kättare. Ordvalet är för övrigt passande i sammanhanget, då synsättet i fråga uppvisar ett tydligt släktskap med religiös fanatism. En fanatism som inte sällan visar alla tecken på att vara hemsökt av Nietzsches spöke.
Att progressivismen har ungefär samma syn på avvikande åsikter som en ångvält har efter den brittiska folkomröstningen blivit nästan komiskt tydligt. I stort sett all svensk rapportering har skett utifrån den underförstådda premissen att brexit endast är av ondo. Oförståelsen för att en majoritet av de brittiska väljarna röstade för att lämna EU har varit så gott som total.
Tongångarna har varit likartade i Storbritannien, men med den viktiga skillnaden att uppslutningen bakom stanna-sidan där inte varit total. Tvärtom har flera höga politiker (inklusive ministrar), ledarskribenter och respekterade debattörer tagit ställning för brexit. Någonting liknande vore i det närmaste otänkbart i Sverige.
I mångt och mycket handlar detta om en kulturkrock. De svenskar som hoppades på bremain har måhända känt samhörighet med stanna-sidans anhängares uppskruvade retorik och benägenhet att demonisera sina motståndare, men detta har i så fall i mångt och mycket handlat om att man sett vad man vill se.
Progressivismens ställning är betydligt svagare i Storbritannien än i resten av Europa. Stanna-sidans anhängare har till skillnad från sina "själsfränder" i Sverige ofta hyst en påtaglig sval kärlek till EU. I sin syn på den i sammanhanget så centrala migrationsfrågan har deras åsikter dessutom i sak ofta legat påfallande nära de "rasistiska" brexit-anhängarnas.
Denna kulturkrock har emellertid få svenskar förmått att ta in och man har därför hemfallit till confirmation bias. I SVT har brexit-sidans Boris Johnson vid flera tillfälle jämförts med Donald Trump av journalister till synes omedvetna om att Johnson till skillnad från Trump talar både latin och klassisk grekiska.
Den brittiska idétradition som till skillnad från den svenska konsensuskulturen omfamnat excentriker som Johnson har resulterat i magna carta, den skotska upplysningen, parlamentarisk demokrati, den industriella revolutionen och marknadsekonomi. Att progressivismen trots detta ser denna kultur som efterbliven säger betydligt mer om progressivismen än vad det säger om britterna.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Exp1,
SVT1
