Det finns gott om utrymme för åsikter i politiken. Det finns i objektiv mening inga rätta svar i frågor om beskattning eller huruvida samhället bör tillhandahålla kostnadsfri skolgång för alla barn. När dessa och andra frågor diskuteras sker emellertid detta påfallande utifrån premisser som i objektiv mening faktiskt är felaktiga.
När omfattningen av statens åtaganden och ingripanden diskuteras sker detta så gott som alltid mot bakgrund av ett mystifierat marknadsbegrepp. Trots att kapitalismen i grund och botten endast handlar om äganderätt och avtalsfrihet omtalas marknaden i regel som Marknaden™, en svårbegriplig, hänsynslös och sinister kraft.
Det faktum att marknaden endast är summan av alla enskilda individers ekonomiska beslut lyser med sin frånvaro i debatten, vilket även det faktum att konsumenterna är den oreglerade marknadens enda egentliga makthavare är. Detta kombineras med att den gång på gång motbevisade föreställningen att marknaden fungerar bättre av statliga ingrepp har anammats av så gott som alla politiska partier i västvärlden (om än i varierande grad).
Det finns mycket att säga om detta, men myten om det för allmänheten gynnsamma marknadsingripandet är av särskilt intresse. De argument som åberopas för statliga marknadsingripanden är många och ofta till synes genomtänkta, men vad de så gott som alltid har gemensamt är att de står och faller med marknadsbegreppets mystifiering.
Som tidigare nämnts är marknaden emellertid inte det minsta svårbegriplig, och i den mån den är oöverskådlig beror detta endast på att antalet ekonomiska aktörer – det vill säga människor – är stort. Marknaden är en arena där olika entreprenörer tävlar om att på bästa sätt uppfylla konsumenternas behov. De entreprenörer som inte står sig i konkurrensen (det vill säga levererar undermåliga eller dyra varor/tjänster) slås ut genom att konsumenterna väljer bort dem.
Statliga marknadsingripanden förändrar emellertid detta. Om en entreprenörs produkter förbjuds tvingas dennes kunder vända sig till en annan entreprenör vars produkter i lägre omfattning uppfyller deras behov. Om en entreprenörs produkter straffbeskattas tvingas konsumenterna att välja mellan höjda priser eller att vända sig till en entreprenör vars produkter inte straffbeskattas, men också sämre uppfyller deras önskemål.
Om staten däremot väljer att subventionera en entreprenör är detta visserligen bra för de konsumenter som ändå hade köpt denna entreprenörs produkter. Andra entreprenörer kommer emellertid ofrånkomligen att missgynnas, och alla konsumenter kommer via skattsedeln tvingas vara med och finansiera subventionen.
Resultatet blir dels att många ofrivilligt kommer tvingas finansiera andras konsumtion, dels att marknaden snedvrids. Det senare leder i förlängningen till att utbudet av varor och tjänster sämre kommer överensstämma med vad konsumenterna egentligen vill ha. Kort sagt, marknadsingripanden är per definition så gott som alltid till konsumenternas nackdel.
En annan diskussion som lyser med sin frånvaron är den om skattebetalarens makt över sina egna pengar. Ofta försvaras de höga skatterna med att dessa till stor del kommer skattebetalarna själva till del. Detta är rent pengaflödesmässigt riktigt, men vad så gott som aldrig nämns är att priset för denna form av "skatteåterbäring" är förlorad makt över pengarna.
Ett intressant exempel på detta är föräldraförsäkringen. Den lagstadgade kvoteringen av denna innebär att föräldrarna inte tillåts förfoga över denna som de önskar, trots att de (i genomsnittsfallet) själva finansierar denna via skattsedeln. Alternativet till föräldraförsäkring hade varit att skatterna var lägre, och att blivande föräldrarna själva hade fått lägga undan pengar till sin föräldraledighet.
Om så hade varit fallet hade föräldrarna därefter kunnat förfoga över dessa pengar helt efter eget huvud. Med en tvångsfinansierad och tvångskvoterad föräldraförsäkring tvingas i praktiken emellertid föräldrarna att disponera sin föräldraledighet så som staten vill. Om detta inte passar dem uteblir delar av ersättningen, trots att de betalat in "avgiften".
De så kallade socialförsäkringarna innebär med andra ord alltid att politikernas möjligheter att utöva makt över medborgarna ökar. Som debatten om föräldraförsäkringen därtill med all önskvärd tydlighet visat drar sig inte heller politikerna för att utnyttja dessa möjligheter till makt. Vad mer är, detta kombineras från politiskt håll med ogenerad arrogans.
I debatten om den tvångskvoterade föräldraförsäkringen har det ofta hetat att staten har rätt att ställa krav, eftersom pengarna betalas ut är statens. Pengarna är emellertid inte statens, föräldraförsäkringen finansieras precis som alla andra statliga utgifter med skattemedel.
Beskattning är till syvende och sist en fråga om makt. Det faktum att de svenska skatterna tillhör världens högsta innebär också att svenskarna är ovanligt maktlösa.
DN1
