På förekommen anledning skickade Livemusik Sverige i dagarna ut ett pressmeddelande om sexuella ofredanden på musikfestivaler. I detta dokument lyckas man på sex stycken imponerande kärnfullt exemplifiera åtskilliga av de neuroser och mycket av det dubbeltänk som utmärker samtidsdebatten.
I dokumentet påstås det att de många anmälningarna till stor del handlar om ökad anmälningsbenägenhet. I dokumentet påstås det att det inte på något sätt handlar om att "en viss typ av män som begår de här brotten". I dokumentet påstås det att problemet bottnar i att vi lever i "ett samhälle där vi lär våra barn att betrakta kvinnor som objekt som finns till för att tittas på, bedömas och sexualiseras, och där pojkar fostras in i en snäv machonorm".
Budskapet går inte att missförstå. Problemet är, får vi veta, att män i största allmänhet har en dålig kvinnosyn, och att det hela uppmärksammas just nu beror på att kvinnor blivit mer medvetna om sina rättigheter. "Därför", fortsätter man grötmyndigt, "vill vi uppmuntra män att prata med varandra om gränser, mansnormer och att bli bättre på att säga ifrån när någon beter sig illa."
Såväl avsändaren som mottagaren är naturligtvis helt på det klara med att detta är trams. Alla är idag på det klara med att den plötsliga ökningen inte har någonting med kvinnosynen i samhället i stort att göra. Inga samtal om "mansnormer" i medelklassfamiljer kommer sätta stopp för den nu aktuella företeelsen, och de personer man skulle behöva rikta sig till lär varken nås av eller bry sig om pressmeddelandets budskap i någon större omfattning.
Inte desto mindre har pressmeddelandet skickats ut. Detta är inte någon isolerad företeelse, utan tvärtom bara ett i raden av exempel på hur människor idag allt oftare för formens skull utbyter trams med varandra. Alla inblandande är helt på det klara med att det rör sig just om trams, och alla inblandade är också på det klara med att alla andra inblandade också är helt på det klara med detta.
Inte desto mindre spelar väldigt många med. Till spelets regler hör nämligen att nicka instämmande och låtsas som att det eviga tramsandet i själva verket är en seriös, angelägen och ändamålsenlig samhällsdebatt. Till spelets regler hör också att under inga omständigheter högt säga det som alla vet, nämligen att tramset är trams. Att göra det skulle nämligen skapa Dålig Stämning™.
Det hela handlar med andra ord om ritualiserat apspel. Att "vi" hellre ägnar oss åt detta än att faktiskt försöka göra något åt problemen säger rätt mycket om hur patetisk vår samtid egentligen är.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3
