Under torsdagskvällen publicerades en intervju med Ardalan Shekarabi, i vilken denne öppnar för någon form av tiggeriförbud. Nyheten slog föga förvånande ned som en bomb.
Det är viktigt att ha i åtanke att det hela inte nödvändigtvis är så revolutionerande som det verkar. Shekarabi kan till exempel ha tänkt högt utan att ha regeringen bakom sig. Shekarabi uppvisar dock den slipade maktspelarens alla kännetecken, varför det är mer troligt att det handlar om en testballong från Socialdemokraternas sida. Annorlunda uttryckt kan mycket väl ännu en politisk 180-graderssväng i en infekterad fråga stå för dörren.
Dessa återkommande 180-graderssvängar ses ofta som ett utslag av velighet, men så är inte fallet. De situationer som föranleder dessa handbromsvändningar börjar som mindre och fullt hanterbara problem. De skulle enkelt kunna åtgärdas i ett tidigt skede, men så sker dock i regel inte.
Merparten av de "ansvariga" förstår mycket väl att situationen är ohållbar. De är emellertid fega och vill vara alla till lags, och när gap- och skrikvänstern tutar i sina vuvuzelor är det lättare att förhålla sig passiv, eller rentav bidra till att förvärra situationen medelst kontraproduktiva men medievänliga insatser.
Med tiden blir politikerna situationens fångar. Man håller sig krampaktigt fast i en ohållbar politik och bemöter kritiken med mer och mer rabiata utspel mot kritikerna. Med tiden investeras så mycket politiskt kapital i en linje man i grund och botten inte tror på, att varje avsteg för denna blir liktydigt med att förlora ansiktet.
Till slut håller det dock inte längre. Konsekvenserna blir så allvarliga och vreden blir så ohanterlig att man helt enkelt måste agera. Plötsligt förbyts de ständiga upprepade hänvisningarna till att det går inte att förbjuda fattigdom bokstavligt talat över en till till krav på förbud.
I detta läge rasar korthuset. Plötsligt frågar sig många av de journalister som tidigare i falsett försvarat politikerna varför ingenting gjordes tidigare, och antyder att de hela tiden varit kritiska. Ja, till och med Göran Greider byter plötsligt sida. Stärkta av detta börjar regeringen plötsligt se den nya linjen som något den kan slå sina politiska motståndare i huvudet med.
180-graderssvängarna är med andra ord inte ett uttryck för plötsliga ideologiska omvändelser, de är ett uttryck för prokrastinering i en skala som får några månaders uppskjuten städning att framstå som ett under av strävsamhet och självdisciplin i jämförelse. Till skillnad från den som inte har lust att ägna sin fritid åt att städa är det emellertid de välbetalda politikernas jobb att ta de beslut de av feghet gång på gång vägrar att ta.
Resultatet av detta blir att problem hanteras först flera år för sent, och då dessutom påfallande ofta väldigt valhänt. Att detta därtill inte kan ske utan att allt det politiska kapital som investerats i det högljudda och mästrande försvaret för den tidigare linjen skrivs av, innebär att förtroendet och tilliten skadas samtidigt som bitterheten och polariseringen ökar.
Det beteende politikerna visar prov på är typiskt för barn. När vuxna människor gör sig skyldiga till samma sak blir det lätt pinsamt. När toppolitiker inte bara visar prov på, utan dessutom utmärker sig för, samma beteende blir det hela närmast outhärdligt patetiskt. Framför allt blir det emellertid både dyrt och destruktivt.
Detta väl sagt måste det socialdemokratiska utspelet, åtminstone med tanke på i vilken gärdsgårdsserie de svenska politikerna spelar, sägas vara skickligt. Får Gustav Fridolin bara fortsätta leka utbildningsminister kommer Miljöpartiets primus inter pares i slutändan säkerligen se till att hans parti ger förslaget sin välsignelse.
Centerpartiet och Folkpartiet kommer dock sannolikt snabbt ta avstånd till förslaget, och motivera detta med någon non sequitur à la "alla människors lika värde". Detta kommer i så fall undergräva Moderaternas trovärdighet i frågan, vilket i sin tur kommer vrida ett viktigt vapen mot regeringen ur deras händer.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
Exp1,
Exp2,
Exp3
