När en (åtminstone på pappret) femtonåring individ misstänkt för mordförsök nyligen släpptes fri efter endast några dagar i häkte, var detta bara det senaste exemplet på att det svenska rättsväsendet är fullständigt oförberett på att hantera den kriminalitet som grasserar i Sverige idag.
Politikerna har med andra ord ännu en gång visat sig vara naiva. Naivitet är emellertid varken någonting fint eller en förmildrande omständighet. Tvärtom är naivitet av den här digniteten jämförbart med att gång på gång glömma ta på sig kläderna innan man går till jobbet.
Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle utan bilbränder, utan gruppvåldtäkter, utan kringresande stöldligor och utan mordiska minderåriga. Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle utan maffior och utan mäktiga klaner. Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle där barn inte rånas på sina mobiltelefoner och där skottlossningar på öppen gata inte hör till vardagen.
Så ser emellertid inte Sverige ut idag, varför det borde vara uppenbart för alla med ett grodyngels intelligens att rättsväsendet måste reformeras i grunden och att de straffskalor som bindgalna 68-aktivister införde måste förpassas till historiens sophög. Dessvärre anses naivitet fortfarande vara någonting fint inom de kretsar i vilka politiker inhämtar sina ryggdunkningar, varför rättsväsendet steg för steg kapitulerar inför den råa kriminaliteten.
Denna utveckling är inte bara en skandal, den är framför allt ett veritabelt haveri och ett hån mot alla de laglydiga skattebetalare som politikerna i och med sin kroniska naivitet dagligen spottar i ansiktet. Att politikerna därtill haft mage att misstänkliggöra och förtala samma laglydiga skattebetalare då de protesterat mot detta är bortom all anständighet.
Det är, de många debila krönikorna i vilka den ena clownen efter den andra går i opposition mot verkligheten till trots, uppenbart för alla tänkande människor att såväl utvecklingen som politikernas patetiska handlingsförlamning inför denna är intimt sammankopplade med migrationspolitiken. Det är här mångkulturalism kommer in i bilden.
Den till statsideologi och överordnad värdegrund upphöjda mångkulturalismen vilar, namnet till trots, på grundantagandet är de kulturella skillnaderna mellan människor från olika delar av världen är små. Mångkulturalismen antar, de oräkneliga bevisen på motsatsen till trots, att skillnaderna inskränker sig till språk, matvanor och kulturella preferenser.
Av denna anledning har mångkulturalismen inskränkt sig till skattefinansierade Kumbaya-aktiviteter, floskelorgier, lovsånger till falafelns ära samt att brytning ansetts vara meriterande i samband med att vissa tjänster inom bland annat public service har tillsats. På det stora hela har politikerna emellertid förutsatt att de kunnat fortsätta precis som vanligt.
För varje normalbegåvad person som nyligen tillbringat mer än tio minuter i den svenska verkligheten är det uppenbart att detta inte stämmer. Exemplen på detta är oräkneliga, men på kriminalpolitikens område blir politikernas felbedömning särskilt uppenbar.
Att rättsväsendet trots detta fortsätter dalta med de mest hänsynslösa av kriminella, att man fortsätter släppa grova våldsverkare fria, att man fortsätter ursäkta mördare, att man inte skärper straffen och täpper till de oräkneliga hålen i lagen är ett skämt, ett haveri, ett ständigt pågående Konstfackprojekt, ett utslag av mardrömsliknande surrealism och ett svek utan motstycke.
Mångkulturalismen innebär inte bara exotiska maträtter, kläder och seder. Mångkulturalismen innebär bland mycket annat att man måste överge den mentala sörgårdsidyllen och i stället instifta ett rättsväsende betydligt mer likt det amerikanska. Om detta är ett pris man finner oacceptabelt borde man tänkt på detta innan man började leka humanitär stormakt.
Nu är det för sent att ångra sig. Vad som däremot inte är för sent är att visa prov på den grundläggande anständighet det innebär att ge medborgarna ett rättsväsende värt namnet. De politiker som inte förmår leva upp till något så elementärt förtjänar ingen respekt över huvud taget. I synnerhet inte efter alla de spektakulära politiska misstag som försatt oss i denna situation.
Läs även:
Fredrik Antonsson
DN1,
DN2,
SvD1,
SvD2,
Ab1,
DT1,
Syd1,
DS1
