Den 19 september arrangerar SSU Stockholm "Diskussionskväll om islamofobi bland rasifierade med Rashid Musa", ett arrangemang dit endast "rasifierade" är välkomna.
Arrangemanget har under dagen fått mycket kritik för sitt rasseparatistiska upplägg. Denna kritik saknar naturligtvis inte relevans, i synnerhet som den sätter fingret på det faktum att vad som är åtalbart när en grupp ägnar sig åt det är tillåtet när en annan grupp gör precis samma sak. Formerna för arrangemanget är, annorlunda uttryckt, ett talande bevis för att principen om likhet inför lagen i praktiken är avskaffad.
Själv finner jag dock i första hand arrangemanget anmärkningsvärt av ett annat skäl, nämligen vad det säger om SSU och Socialdemokraterna. Att SSU står som arrangör är bara det senaste i en lång rad av exempel på att förbundet idag står för en linje som har ganska lite gemensamt med socialdemokrati av klassiskt snitt.
Det nu aktuella arrangemanget är inte bara ett utslag av identitetspolitik i dess mest extrema form. Man har därtill bjudit in en känd islamist för att leda en diskussion om islamofobi. Man har med andra ord utsett bocken till trädgårdsmästare, därtill i ett läge då islamismen skördar extremt många offer.
Den gängse föreställningen är att de politiker som på detta sätt legitimerar extremisters världsbild är naiva och att deras engagemang är ett utslag av missriktad välvilja. Det stämmer förvisso i många fall, men det utgör långtifrån hela förklaringen.
Många av de vänsterextremister som ligger bakom arrangemang som det ovan nämnda är inga nyttiga idioter, utan vet tvärtom precis vad de gör. Vad som driver dem är inte kärleken till andra människor. Vad som driver dem är deras hat mot den västerländska civilisationen, mot dess institutioner, mot dess kultur, mot dess traditioner och mot dess marknadsekonomi.
Då detta hat i mångt och mycket överlappar med islamismens agenda har dessa grupper funnit varandra. De är måhända inte eniga om slutmålet, men de är definitivt eniga om vad som först måste raseras. De har därför också, åtminstone tills vidare, slagit sina påsar ihop.
Dessa människor drivs inte av välmenande idealism, de drivs av precis samma sorts fanatism som genom historien har resulterat i terrorvälden, gulagarkipelager och folkmord. Det finns absolut ingenting charmigt över deras engagemang, tvärtom är den extremism de hänger sig åt direkt farlig.
Vad som gör situationen extra pervers är det faktum att de lyckats sälja in sig själva som den goda och oundvikliga samhällsutvecklingens avant-garde. Från höga hästar basunerar de gång på gång ut sin egen moraliska överlägsenhet, varpå samhällsinstitutioner och politiker skrämmande ofta låter dem få sin vilja fram.
Det hela rör sig emellertid om fanatisk demagogi, helt utan spår av grundläggande anständighet. Vi bör inte vika oss en tum för deras fanatiska ideologi. Tvärtom, vi behöver börja säga åt dem att hålla käften.
Läs även:
Motpol
GP1
