Leif Gripestam, kommunstyrelsens moderate ordförande i Täby, har under dagen väckt viss uppmärksamhet då han i en intervju med Dagens Industri kallat Malmö kommun för ett "svart hål" för pengar från det av staten påbjudna kommunala skatteutjämningssystemet. I samma intervju framför Olle Reichenberg, Gripestams motsvarighet i Danderyds kommun, ett snarlikt, om än mer inlindat, budskap.
Som stark motståndare till alla former av centralisering finner jag personligen utjämningssystemet lika motbjudande som Gripestam och Reichenberg gör. Inte desto mindre är den hållning de ger uttryck för problematisk. Malmös problem beror nämligen inte, vilket Gripestam låter påskina, i första hand på Malmöpolitikernas (förvisso tämligen väldokumenterade) inkompetens.
Malmö kommuns usla ekonomi förklaras i första hand av den migrations-, arbetsmarknads- och bidragspolitik som förs på nationell nivå. Det finns mycket att kritisera Malmös rödgröna styre för, men när det kommer till kritan är deras händer bakbundna. Lejonparten av Malmö kommuns utgifter avgörs över huvud taget inte i Malmö, de bestäms i Stockholm.
På samma sätt förklaras inte kommunerna Danderyd och Täbys goda ekonomier i första hand av Gripestams och Reichenbergs hantverksskicklighet. Att kommunerna Täby och Danderyd är rika beror på en kombination av segregation och det faktum att personer med välbetalda jobb i Stockholm behöver någonstans att bo. Dessa kommuners välstånd beror kort sagt inte i första hand på deras styren, utan på en kombination av sociala och geopolitiska faktorer.
Att nämnda välbetalda jobb är så många i Stockholmsområdet har två huvudanledningar. Dels har staten genom sin starka närvaro i lockat tunga aktörer i näringslivet dit, en utveckling som dessutom förstärkts av en i allra högsta grad korporativistisk politik. Dels har staten förlagt ett oproportionerligt stort antal statliga arbetstillfällen, varav många synnerligen välbetalda, till staden.
Den springande punkten i sammanhanget är att dessa statliga stockholmsjobb finansieras av skattebetalare över hela landet. Ett slående exempel på detta är hur man i jämtländska Ragunda betalar en skyhög kommunalskatt på 34,42 %. Detta trots att tio procent av Sveriges vattenkraft produceras i kommunen, vilket leder till enorma statliga intäkter. Intäkter som indirekt bland annat går till att subventionera kommuner som Danderyd och Täby.
En starkt bidragande orsak till att kommuner som Malmö och Ragunda är fattiga är med andra ord samma tondöva centralistiska styre som gjort kommunerna Danderyd och Täby rika. När man i Täby och Danderyd beklagar sig över centraliseringen bortser man helt från det faktum att centraliseringen på det stora hela varit till stor nytta för de egna kommunerna. Av denna anledning framstår Gripestams utspel som ganska magstarkt.
Kombinationen av centralisering och politiskt storhetsvansinne har fått förödande konsekvenser för Sverige. Den som motsätter sig detta bör förespråka decentralisering. Det håller inte att kräva att få plocka russinen ur kakan.
