Att den starka ställningen för de idéer som går under benämningen normkritik gjort att dessa fått en direkt normativ ställning i samhället har påpekats av väldigt många vid det här laget. Dessvärre tenderar diskussionerna om begreppet också vanligen att stanna vid detta idag närmast klichéartade konstaterande, varför ett flertal andra viktiga perspektiv på den så kallade normkritiken sällan lyfts fram.
Ironiskt nog är kritik av normer i grund och botten inte bara något bra, utan därtill en viktig drivkraft för en konträr motvallskärring som undertecknad. Att jag trots detta innerligt avskyr de idéer som gömmer sig bakom begreppet normkritik har flera anledningar, av vilka den så kallade normkritikens normativa ställning inte ens hör till de primära.
Som ofta påpekats innebär inte normkritik kritik av normer i största allmänhet, utan endast kritik av vissa normer. Dessa normer sammanfaller, som av en händelse, så gott som alltid med just de normer och föreställningar den postmoderna vänstern redan ogillar. Den som talar sig varm för "normkritik" ägnar sig med andra ord åt falsk marknadsföring redan då det förled som återfinns i ordets första stavelse åberopas.
När man sedan kommer till begreppets två sista stavelser blir detta problem snabbt betydligt värre. Den så kallade normkritiken går nämligen, namnet till trots, inte ut på att vissa normer skall kritiseras, utan på att dessa aktivt skall bekämpas. Något förenklat kan ordet "normkritik" med andra ord översättas till "det aktiva bekämpandet av borgerliga värderingar".
Detta bör det, märk väl, naturligtvis stå vänsteraktivister fritt fram att ägna sig åt, åtminstone så länge det hela sker utan att man hänger sig åt våld, trakasserier eller stöld. Problemet i sammanhanget är dock att det idag inte främst är oberoende vänsteraktivister som ägnar sig åt detta, utan staten.
I och med detta har de förment demokratiska politikerna inte bara tagit sig friheten att driva igenom en politik som i stort sett helt saknar folklig förankring. Vad man framför allt har gjort är att iscensätta en regelrätt kulturrevolution. Vad man har sjösatt är en indoktrineringskampanj så omfattande och drastisk att den i det närmaste saknar motstycke i modern historia.
Därmed börjar vi också närma oss pudelns kärna. Ordet "normkritik" är, liksom de flesta andra begrepp i den postmarxistiska ordboken, omsorgsfullt utvalt för att skapa en viss effekt. I fallet med ordet "normkritik" är den effekt man vill åt att ordet har en rebellisk touche. I bjärt kontrast till detta står emellertid det faktum att den så kallade normkritiken inte det minsta rebellisk.
Tvärtom, som vi nyss såg är företeelsen ett synnerligen effektivt verktyg för auktoritära politiker som vill öka sin makt över medborgarna. "Normkritik" må låta rebelliskt, men vad de statliga kampanjer som påstås grunda sig i detta egentligen innebär är att staten flyttar fram sina positioner på civilsamhällets bekostnad.
Vad den så kallade normkritiken i själva verket syftar till är kontroll. För varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner blir det därför lite lägre i tak. För varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner blir därför luften lite svårare att andas. Kort sagt, för varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner minskar din personliga frihet.
Exp1,
Ab1
